Igår var verkligen en dag i frihetens tecken! Våra katter som varit innekatter i två år, fick nu ta sin första runda utomhus på egen hand! Eller egen och egen… Vi gick hela tiden efter dem, varnade dem för vägen och visade dem var man kan gå in i skogen. Det är inte ofta man får tillfälle att vara ute och gå med en katt på det viset så det gäller att passa på.
Det gick förvånansvärt bra, fastän vi bara gått med dem i koppel runt huset två kvällar innan vi släppte ut dem. Samtidigt som man blir lycklig av deras utelycka, så blir man också nervös och spänd att de ska göra sig illa, rymma, inte hitta tillbaka. Så mycket kan ju hända utekatter jämfört med innekatter och vi har vart lite väl bekväma i den tryggheten. Det har ju samtidigt funnits en enorm längtan efter att få släppa ut dem när vi väl bor på landet.
Det var ett så fint ögonblick i kvällssolen i skogen, när jag följt Tussen en stund och han började gå tillbaka mot huset, men ändrade sig och vände om. Han fortsatte bort längs stigen och jag stod en stund och såg mot honom. När han gått kanske 15 m ropade jag till honom ”nu vänder jag” och han såg sig ändå inte om. Det kändes som att han sa: ”tack för att du visade vägen men nu vill jag gå själv”. Så jag vände om, gick hem och tänkte på hur viktigt det är att våga släppa taget när någon väljer att gå sin egen väg. Att lita på att de gör rätt val, att de klarar sig själva. Med katter som med barn. Jag förstår ju så väl att den dagen kommer då jag måste släppa taget mer och mer om min lilla som nu bara bor i magen. Som vid första cykelturen till skolan, första resan på egen hand. Och då är det upp till mig att inte låta rädslan styra utan att visa att jag är stolt över att hon inte behöver mig. Att inte bli behövd måste ju ändå vara målet för varje förälder. Att finnas till utan att hålla tillbaka är innebörden av sann kärlek. Tack katter, för att ni lär mig den ädla konsten.
Sann styrka ligger i att släppa taget.
Child of mine, I will never do for you that which I know you can do for yourself. I will never rob you of an opportunity to show yourself your ability and talent. I will see you at all times as the capable, effective, powerful creator that you’ve come forth to be. And I will stand back as your most avid cheerleading section. But I will not do for you that which you have intended to do for yourself. Anything you need from me, ask. I’m always here to compliment or assist. I am here to encourage your growth, not to justify my experience through you.
—Abraham
Esther & Jerry Hicks workshop: Seattle, 1999
Fint!
Sann styrka och äkta kärlek vet när det är dags att släppa taget.
Måste varit en magisk upplevelse att se katter känna frihetens smak och samtidigt se hur kärlek och omsorg binder goda band så vi vågar tryggt vända åter för vi vet att vi kan välja att gå.
Den lilla för mig ännu okända men redan så kära vet jag har det tryggt och bra .
Kärlek strömmar ifrån mitt hjärta till er för det har livet lärt mig att delar man med sig av kärlek blir hjärtat aldrig fullt och det får alltid plats för någon eller något att försiktigt smyga sig in eller som med Gro och er lilla: swisch och där sitter de och kommer alltid att finnas där. Gro håller på att smälta bort de sista istaggarna i hjärtat som jag misstog för diamantflis då de var så svåra att smälta. Och din lilla kommer att värma bort de sista och släppa min själ fri igen.
Tack för dina fina ord. Ja för mig är friheten och kärleken omöjliga att skilja på. Något jag hoppas du påminner mig om ifall det skulle behövas längre fram, om jag förvandlas till en olidlig hönsmamma när jag egentligen vill släppa lös mina barn så de kan upptäcka världen. Fast ska jag vara ärlig så tror jag det är större risk att Marcus tar den rollen än att jag gör det med tanke på hur han bevakar min mage varje gång katterna är i närheten=) Jag är glad att du har lilla Gro som smälter dina istappar, även om du redan är som en vandrande reklampelare för kärlek!