Jag längtar nu. Modern i mig har börjat bygga bo. Jag har hört andra prata om det: Det inbyggda behovet att förbereda för barnet. Jag väntade, gjorde lite smått här och där, kollade upp, skrev listor. Så plötsligt steg det ur djupet med en röst som sa: Skynda, skynda, det är bråttom nu. Få iordning, bädda, gör plats där hemma och långt där inne i det innersta. Förbered dig, för det närmar sig.
Så jag beställde skötbädd, köpte tvättlappar i bomull och förvaring till allt det mjuka som ska bädda in bebisen. Ett babynest utan otäcka kemikalier, filtar i finaste ekobomull och som grädde på moset: en vägglampa med fjärilar för att lysa upp hennes mörka nätter. Som för att berätta att jag måste ge henne det som är (näst) vackrast av allt, för något annat duger helt enkelt inte. Och kanske berättar jag för henne när hon är större hur hon fladdrade likt fjärilar i magen varje kväll när jag lagt mig och hur jag älskade det.
Jag förundras över var denna kraft kommer ifrån, denna längtan, denna oerhörda önskan att se henne växa från det mjuka till det starka, att känna henne ständigt i min famn för att sedan låta henne springa tills benen inte längre orkar. De två är ett: längtan att vara nära, viljan att släppa fri. Jag tänker: visst, jag kommer inte bara vara mamma, men jäklar vad härligt det är att ge sig hän åt det, redan. Det gäller bara att släppa tyglarna och låta instinkterna och kroppen bestämma, lita till att de redan vet vad jag behöver veta, släppa rädslan för att inte duga och som sagt: att göra plats för det största av allt.
Ja det innifrån kommande , livet växer sig ut…instinkter att boa, bädda, skydda. Älskad och längtad av många. Får hjärtan att banka i Dalarna . Kram