Det är en kärleksförklaring att bli förälder. Jag kan nästan förlora mig själv när jag stirrar in i min dotters djupblå ögon. Ibland tror jag att hon har en hel stjärnhimmel där inne, ibland är det som att sitta vid en isande klar vårbäck. Man kan liksom ana hur stort livet egentligen är, bara genom att se hur hon ser på världen. Allt är krispigt nytt, intressant, en värld av magi och förundran.
Ändå är det inte lätt alla gånger att känna att man räcker till, när trösten inte tröstar, vaggandet inte lugnar. I frustrationen över att inte förstå blir man lätt utmattad. Bara då. Jag säger ofta till mig själv: bara släpp motståndet, det är som det är, du gör allt du kan. Hon är stark, hör på henne så stark hon är! Men jag börjar även förstå att hon är rätt känslig. För nya miljöer, för intryck, även om hennes nyfikenhet och öppenhet gör att hon måste ta in det. Hon blir så oerhört trött och uppgiven när det blivit för mycket av nya människor och platser, då får vi bara släppa allt och bara finnas där tills hon fått allt ur systemet.
Jag sa till min man igår, att det är fantastiskt att man kan älska någon så mycket fastän man blir så trött och uppgiven ibland. Att man uthärdar ena sekunden för att i nästa, när hon spricker upp i ett leende, blir salig av lycka. Hon låter en aldrig lida för länge, låter en alltid förstå att det blir bra igen. Som att hon vill säga: nu är det ju bra! häng inte upp dig på det som varit. När det är bra så är det riktigt bra. Då gör det inget att det var jobbigt nyss.
Sån är kärleken. Så vet vi att vi älskar de vi älskar, att de både väcker det vi inte vill möta inom oss och det där vi älskar att känna. Det är en ständig pendelrörelse, en dans, ett lärande och ett upplevande. Livet blir så mycket större när vi delar det, när vi låter oss påverkas av andra. När vi vågar släppa taget och bara falla in i det stora blå…
Om man bara visste vad som rör sig därinne..
