Ett liv tillsammans

Hur man gör sin röst hörd genom att lyssna inåt (och till barnen)

Jag förundras ständigt över Iris styrka. Jag är trots tröttheten tacksam över allt hon lär mig när hon testar gränsen för sin röststyrka, när hennes otålighet tvingar mig att genast blidka henne. Jag älskar på många sätt hennes ovilja att kompromissa. Kanske gör jag det för att hon påminner mig så mycket om mig själv, men är den hon är fullt ut. Hon ursäktar sig inte för att hon har en dålig dag, för att hon gnäller när hennes mage krånglar, för att hon vill äta ögonblickligen oavsett var vi befinner oss. Är det inte det mest fantastiska med barn? Ändå är det just de där instinktiva, individuella, ärliga reaktionerna vi ofta tvingar dem att ge upp så att de kan bete sig på ett mer passande sätt och inte genera andra. Ärlighet är ett ord vi älskar, men i ärlighetens namn är vi rädda för den. Ändå får många gå åratal i terapi och betala dyra pengar för kurser i självutveckling för att återerövra sina jag. Förmodligen vet jag huruvida jag vågar vara mig själv fullt ut eller inte när jag ser att jag fortsätter låter min dotter vara den hon är.

Är egentid en självklarhet?

Det är en resa att ha barn, att släppa fokus på sig själv och ändå behålla det. Det verkar som att denna balansgång ofta utlöser en konflikt hos föräldrar. Jag gillar att dra paralleller med andra kulturer och vår, hur man t.ex. förhåller sig till barn och föräldrarollen i ursprungsbefolkningar. Jag har svårt att tänka sig över att indianska kvinnor beklagar sig över bristen på egentid. Det är helt klart ett modernt begrepp och var säkert inget man reflekterade över här heller när kvinnor alltid var hemma och förväntades ge upp all sin tid för familjen. Fördelen var väl att man slapp den där inre konflikten, lättare kunde acceptera att barnen upptog nästan all ens tid och kanske var det lättare att njuta av mammarollen när man slapp ha dåligt samvete över att man inte hann med sin karriär eller gå på fester med singelkompisarna.

Idag är egentid en indikation på hur långt vi ändå kommit, att vi förväntar oss att kunna leva ett liv för vår egen skull och inte för någon annans. Vi har skapat ett behov av att bättre ta hand om oss själva och hur kan det vara fel? Det är väl den största skillnaden mellan en kultur som är kollektivt inriktad och en som är individualistisk. Det går inte att undgå att det är dit utvecklingen går och att det ser likadant ut i andra länder när standarden och medvetenheten höjs.

Ansvaret ligger hos oss själva

Problemet är bara att vi istället för att erkänna de behov vi har trots att vi är föräldrar, antingen undertrycker eller skuldbelägger oss själva för dem eller vår familj när vi inte lyckas ge oss det vi behöver. Jag vet inte hur ofta jag hör (oftast) kvinnor säga att de får dåligt samvete när de åker iväg, gör något för sin egen skull och lämnar barnen. Det kan vara allt från att man lämnar barnen en timme till några dagar. Man vill men vill ändå inte. Som att ge sig själv en smula av den kaka man så gärna vill ha och sen beklaga sig över att man inte åt hela. Suck! När ska vi acceptera att vi är som vi är, att vi själva ofta är som barnen; trilska, otåliga, ovilliga att ge efter och uppriktigt VILL ha det vi vill ha?! När blir vi tillräckligt mogna för att låta våra barn lära oss det de kan bäst: att ställa krav på livet, att vänta sig det bästa utan att ursäkta sig eller kompromissa. Att ta ansvar för sig själv är nog det viktigaste man kan göra som förälder. För hur ska man någonsin kunna ge någon annan det man inte kan ge sig själv? Dessutom är barnen oerhört starka och kapabla, med eller utan oss.

Knowledge is power