Ibland gör man sånt som förvånar en själv. Det finns vissa gånger jag gått över mina gränser och inte förrän i efterhand förstått hur betydelsefullt det varit för mig. Som den gången jag åkte ensam till Nya Zeeland för att backpacka, när jag har flyttat till nya städer där jag inte känt en endaste käft, ställt mig framför en jury och talat passionerat med endast en vag företagsidé i bakhuvudet för chansen att vinna ett stipendium. Och så var det förstås när jag födde hemma, vilket visserligen kändes som enda självklara alternativet, men när det idag hamnade på förstasidan i Sydsvenskan och även i Helsingborgs Dagblad känns det rätt stort. Även om jag även ser det komiska i att det som nu är förstasidesstoff, för bara 50-60 år sedan var något alla gjorde. http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/lilla-iris-foddes-i-vardagsrummet/
Foto: Julia Lindermalm.
Att föda med huvudet högt
Det jag är stolt över är inte det faktum att vi gjorde något okonventionellt när det gäller förlossning idag, utan att jag följde min övertygelse och valde att se förlossningen som något som kunde ge mig styrka och inte överväldiga eller skada mig. Jag kan i efterhand fortfarande skörda känslan av den kraft som förlossningen i sig förlöste. Förundran över kapaciteten man som kvinna har, att skapa ett nytt liv, att sätta det till världen med hjälp av bara instinkt och kroppens medfödda kunskap.
Jag har flera gånger ställt mig själv och andra frågan: Hur kommer det sig att så många är rädda för att föda? Att alltfler tvivlar på sin egen kropps förmåga? Den som kvinnor har och alltid haft, sedan urminnes tider.
Barnmorskan Christina Nilsson skrev i sin doktorsavhandling om förlossningsrädsla bl.a. dessa slutsatser om erfarenheterna hos de kvinnor hon intervjuat:
- Kvinnor känner att de inte varit närvarande eller aktiva. Känslan är att ”bli förlöst”, i stället för att ”föda”.
- Kvinnor känner att de inte är tillräckligt kompetenta som barnaföderskor.
- Kvinnor hamnar i chocktillstånd och får svårt att kommunicera med omvärlden, vilket skapar en enorm ensamhetskänsla.
- Kvinnor känner brist på stöd från barnmorskan i olika grad.
Här kan du läsa hela avhandlingen: http://lnu.diva-portal.org/smash/get/diva2:530765/FULLTEXT01
Varför är vi så rädda?
Jag vill inte säga att något har tagits ifrån oss, för i slutändan är det bara vi själva som har makten över våra liv och våra upplevelser. Men enligt mig har det i och med att sjukhuset tog över förlossningarna på 60 talet förändrat psyket på en stor del av befolkningen. Säkert fanns det sådana som var rädda även innan, men det verkar som att när förlossningarna blev mer inriktade på det medicinska och på att gardera sig för risker, så ökade även rädslan.
Ett bevis för det är de många Auroramottagningar för förlossningsrädda som finns runt om i landet. Positivt givetvis att det finns stöd till de som behöver, men ändå synd att det finns så stort behov.
Varför ska något som i grund och botten är friskt, behandlas som sjukt? Varför handlar allt om att förebygga när de flesta bevisen talar för att det inte behövs? Varför görs alla satsningar på att tala om risker istället för möjligheter? Varför nämner inte MVC med ett ord hemförlossning som ett alternativ? Att välja var man ska föda är en mänsklig rättighet enligt Europakonventionen, något Sverige stöder i teorin men inte i praktiken då man inte erbjuder ekonomiskt stöd till hemföderskor (undantagsvis Sthlms län för omföderskor) och vissa sjukhus inte tillåter sina barnmorskor att assistera vid hemförlossningar.
Avslutar med att citera Ingela Sjöblom i hennes avhandling "Planerad hemförlossning i Norden":
De få kvinnor som väljer att föda hemma i Sverige är i hög grad nöjda med sina förlossningsupplevelser. De har upplevt att människor i deras omgivning varit negativa till deras val och att såväl sjukvårdspersonal som privatpersoner har försökt påverka dem att ändra sitt beslut. Kvinnor i Norden upplever att barnmorskan som bistått vid hemförlossningen besuttit goda kunskaper, såväl medicinska som omvårdnadsmässiga och emotionella. Att vara hembarnmorska i Norden innebär att ha valt en livsstil som upplevs som personligt givande och innebär att kunna utnyttja sin barnmorskekompetens fullt ut.
Hela avhandlingen: https://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/17690/Sjoblom2%20HS%20Diss%202014_7%20MUEP.pdf?sequence=4&isAllowed=y