Ett liv tillsammans

Idag blev hemförlossningen förstasidesstoff

Postad: 26 januari, 2015 Kategori: Naturlig födsel | Etiketter: ,

Ibland gör man sånt som förvånar en själv. Det finns vissa gånger jag gått över mina gränser och inte förrän i efterhand förstått hur betydelsefullt det varit för mig. Som den gången jag åkte ensam till Nya Zeeland för att backpacka, när jag har flyttat till nya städer där jag inte känt en endaste käft, ställt mig framför en jury och talat passionerat med endast en vag företagsidé i bakhuvudet för chansen att vinna ett stipendium. Och så var det förstås när jag födde hemma, vilket visserligen kändes som enda självklara alternativet, men när det idag hamnade på förstasidan i Sydsvenskan och även i Helsingborgs Dagblad känns det rätt stort. Även om jag även ser det komiska i att det som nu är förstasidesstoff, för bara 50-60 år sedan var något alla gjorde. http://www.sydsvenskan.se/inpa-livet/lilla-iris-foddes-i-vardagsrummet/

marcus carro iris sydsvenskan

Foto: Julia Lindermalm.

Att föda med huvudet högt

Det jag är stolt över är inte det faktum att vi gjorde något okonventionellt när det gäller förlossning idag, utan att jag följde min övertygelse och valde att se förlossningen som något som kunde ge mig styrka och inte överväldiga eller skada mig. Jag kan i efterhand fortfarande skörda känslan av den kraft som förlossningen i sig förlöste. Förundran över kapaciteten man som kvinna har, att skapa ett nytt liv, att sätta det till världen med hjälp av bara instinkt och kroppens medfödda kunskap.

Jag har flera gånger ställt mig själv och andra frågan: Hur kommer det sig att så många är rädda för att föda? Att alltfler tvivlar på sin egen kropps förmåga? Den som kvinnor har och alltid haft, sedan urminnes tider.

Barnmorskan Christina Nilsson skrev i sin doktorsavhandling om förlossningsrädsla bl.a. dessa slutsatser om erfarenheterna hos de kvinnor hon intervjuat:

  • Kvinnor känner att de inte varit närvarande eller aktiva. Känslan är att ”bli förlöst”, i stället för att ”föda”.
  • Kvinnor känner att de inte är tillräckligt kompetenta som barnaföderskor.
  •  Kvinnor hamnar i chocktillstånd och får svårt att kommunicera med omvärlden, vilket skapar en enorm ensamhetskänsla.
  • Kvinnor känner brist på stöd från barnmorskan i olika grad.

Här kan du läsa hela avhandlingen: http://lnu.diva-portal.org/smash/get/diva2:530765/FULLTEXT01

Varför är vi så rädda?

Jag vill inte säga att något har tagits ifrån oss, för i slutändan är det bara vi själva som har makten över våra liv och våra upplevelser. Men enligt mig har det i och med att sjukhuset tog över förlossningarna på 60 talet förändrat psyket på en stor del av befolkningen. Säkert fanns det sådana som var rädda även innan, men det verkar som att när förlossningarna blev mer inriktade på det medicinska och på att gardera sig för risker, så ökade även rädslan.

Ett bevis för det är de många Auroramottagningar för förlossningsrädda som finns runt om i landet. Positivt givetvis att det finns stöd till de som behöver, men ändå synd att det finns så stort behov.

Varför ska något som i grund och botten är friskt, behandlas som sjukt? Varför handlar allt om att förebygga när de flesta bevisen talar för att det inte behövs? Varför görs alla satsningar på att tala om risker istället för möjligheter? Varför nämner inte MVC med ett ord hemförlossning som ett alternativ? Att välja var man ska föda är en mänsklig rättighet enligt Europakonventionen, något Sverige stöder i teorin men inte i praktiken då man inte erbjuder ekonomiskt stöd till hemföderskor (undantagsvis Sthlms län för omföderskor) och vissa sjukhus inte tillåter sina barnmorskor att assistera vid hemförlossningar.

Avslutar med att citera Ingela Sjöblom i hennes avhandling "Planerad hemförlossning i Norden":

De få kvinnor som väljer att föda hemma i Sverige är i hög grad nöjda med sina förlossningsupplevelser. De har upplevt att människor i deras omgivning varit negativa till deras val och att såväl sjukvårdspersonal som privatpersoner har försökt påverka dem att ändra sitt beslut. Kvinnor i Norden upplever att barnmorskan som bistått vid hemförlossningen besuttit goda kunskaper, såväl medicinska som omvårdnadsmässiga och emotionella. Att vara hembarnmorska i Norden innebär att ha valt en livsstil som upplevs som personligt givande och innebär att kunna utnyttja sin barnmorskekompetens fullt ut.

Hela avhandlingen:  https://dspace.mah.se/bitstream/handle/2043/17690/Sjoblom2%20HS%20Diss%202014_7%20MUEP.pdf?sequence=4&isAllowed=y


En hemmafödsel som inte riktigt blev som vi väntat oss, men som blev precis som den skulle

Postad: 31 december, 2014 Kategori: föräldraskap | Etiketter: , ,

Så föddes hon äntligen, lilla Iris. Den 7/12, andra advent. En vecka och fem dagar senare än beräknat. Det var på håret att det blev en hemmafödsel. Vi prickade in sista dagen mina barnmorskor hade möjlighet att hjälpa oss och jag hade hur som helst inte fått föda hemma om jag gått två veckor över tiden. Men jag visste, trots att jag var lätt stressad över var dag som passerade utan värkar, att det var meningen att hon skulle komma hemma i förlossningspoolen i vardagsrummet. Att vi skulle slippa skynda iväg till sjukhus, att jag skulle få göra allt på mitt sätt. Ok, jag hade inte väntat mig att det skulle ta ett helt dygn för henne att titta ut efter att första värken gett sig till känna. Men värkarna kom med låånga mellanrum. Ända tills hon föddes faktiskt. Hon hade inte bråttom, och ett tag trodde jag nästan att hon hade ångrat sig och tänkte stanna inne i livmoderns välbekanta värme för alltid.

Jag ville ha en helt naturlig förlossning och bara förlita mig till min egen förmåga att hantera värkarna. Det kändes viktigt att få uppleva förlossningen precis som den var. Det ångrar jag inte. Det gjorde aldrig så ont att jag inte stod ut, eller kände för att ge upp. Vattnet hjälpte, men mest hjälpte det att vara fullkomligt fokuserad i varje värk, att andas lugnt och djupt och att vara fullkomligt närvarande i allt som hände. Pausen mellan värkarna var mer välgörande än någon annan vila jag nånsin upplevt. Jag njöt av varje sekund, eftersom det gav mig möjlighet att samla krafterna. I efterhand är jag rätt impad av den styrka som förlossningen väckte i mig.

Vilket äventyr det är att föda i vatten! Vi hade dock helt missbedömt vår varmvattenberedares kapacitet, vilket gjorde att Marcus fick springa vändor med vattenkokare och kastruller hela natten. Stort misstag, jag ville ju ha honom hos mig, med lugna andetag bakom min rygg i varje värk. Till slut gav jag upp, muttrade irriterat åt poolen som inte alls blev den bundsförvant jag väntat mig. Den skulle ju skänka lugn, värme, lindring. Istället fylldes den bara långsamt med pissljummet vatten och jag fick bara sitta bredvid och se på Marcus svettiga kamp med att ge mig min drömförlossning.

Så nu fick det vara nog. Marcus fick överge poolen för att sitta med mig. Men som tur var kom barnmorskorna söndag morgon, och då blev det full fart med fyllandet igen. Så vid lunchtiden fick jag krypa i det nu faktiskt varma vattnet och kunde bokstavligt talat flyta med i varje värk. Ljuvligt. Där låg jag och flöt och ålade runt i säkert sju timmar. Krystvärkarna kom på sena eftermiddagen och förutom ett försök att istället stå upp mot en stege och stå i duschen för att få mer hjälp av gravitationen i krystvärkarna så ville jag inte upp ur vattnet. När barnmorskorna tyckte det närmade sig, så frågade de om Marcus ville sitta med mig i vattnet när hon föddes och det tyckte vi båda var en bra idé. Så när väl huvudet kom efter två timmars krystvärkar, ploppade hon ut som en liten fisk. Vilket magiskt ögonblick! Det var nästintill overkligt, efter alla ansträngningar, efter all väntan, all längtan, när hon kom simmades ut i livet.

Hon är en bestämd liten tjej, det märkte vi på en gång, för hon skrek som en tok i timmar när hon kom. Vilket är ovanligt för barn som föds i vatten som ofta är väldigt lugna. Men det såg vi som ett tecken på livsstyrka och det visar hon fortfarande dagligen prov på när hon tappar tålamodet med oss. Det känns fint att fira det gamla och det nya året med henne. 2015 är ju starten för ett helt nytt liv och föräldraskapet kommer fylla luckor som förut var fyllda med egentid och annat som nu känns avlägset. Även denna blogg får hänga med i förändringarna och ett medvetet föräldraskap känns viktigt och inspirerande att skriva om.   Ett väldigt gott nytt år till er alla och hoppas 2015 blir allt ni hoppas på och mer!