Det är imponerande hur fort bebisar kan skifta i humöret. Från att ena sekunden le lika varmt som vårsolen, till att skrika som att hela världen är emot dem och inget är bra.
Häromdagen kände jag mig så otroligt trött och uppgiven över de senaste dagarna av Iris missnöjeskavalkad, mest för att jag kände mig så maktlös och förtvivlat undrade om det nånsin skulle bli bättre. Jag fick ge mig själv en stund att verkligen bryta ihop känslomässigt och ge efter för tröttheten som smugit sig allt längre in. Den kvällen grät vi ikapp jag och hon och efteråt var det en befriande känsla som infann sig. Jag höll ihop, det gjorde hon också. Vi stöttade varann genom att låta den andra gråta ut och det var skönt att slippa hålla upp en stark mammafasad för en gångs skull.
Man behöver inte alltid visa sig stark som förälder, man är det ändå. Det krävs i själva verket en enorm styrka för att vara sårbar, för att ta emot sina känslor, ge sig själv utrymme att känna det där som man känner, men inte vill känna. Det krävs ingen styrka för att vara lycklig, pigg, utvilad och klartänkt. Men det krävs styrka för att finnas där även när man känner att man knappt orkar. Att ta sig igenom, en sekund i taget. Att tillåta sig själv att känna sig lika maktlös som det där lilla barnet man försöker vagga till ro.
Förmodligen vet man inte förrän man blivit förälder hur otroligt mycket outnyttjad styrka man har inom sig. Likaså har jag insett vilken otrolig styrka små barn har i och med att de är så sanna mot sina känslor. De kan vara sårbara och samtidigt kraftfulla när de uttrycker det. Så lyckliga, fullt ut när de är det, så ledsna och uppgivna ibland. Aldrig är de mitt emellan, aldrig är de långsinta, aldrig får de lågmäld söndagsångest. Det är bra eller dåligt. Punkt slut. Och alltid, alltid, strävar de efter välmående. Kräver det. Som vanligt, har vi mycket att lära.
