Det är så nära nu. Jag tror hon kommer vilken dag som helst. Vi har förberett allt hemma, köpt hem allt som behövs till förlossningen och tiden efter. Fyllt frysen så gott det går med matlådor, städat hela huset. Jag passade även på att fixa håret igår så jag slipper tänka på det på ett tag.
Men frågan är hur mycket man kan förbereda sig på att bli förälder. Jag har under flera tillfällen under graviditeten försökt sätta mig in i den roll jag måste ta när bebisen kommer. Det har varit helt omöjligt. Jag har aldrig haft så svårt att i förväg sätta mig in i en situation som i denna, det hjälper inte hur jag än försöker eftersom det är så skilt från något annat jag tidigare upplevt. På något sätt har jag ändå haft behov av att förbereda mig på att vara så oförberedd, för att känna mig fullt redo. Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat för att förbereda mig mentalt, men vill ändå få grepp om den förändring som sker från ögonblicket mitt barn föds och det skifte i prioritering jag måste göra: från mig själv till någon annan.
En tanke slog mig, och det är hur jag, särskilt den senaste månaden insett vilket enormt arbete min kropp gjort helt på egen hand. Att den utan min inblandning skapat de perfekta omständigheterna för en cell att utvecklas till ett foster, för att nu vara en livsduglig liten människa. Dessutom har den klokheten att redan innan barnet är fött starta produktionen av mat till bebisen som är perfekt anpassad till dess behov, även det helt utan min inblandning eller vetskap. Jag är helt övertygad om att den på samma sätt helt själv kan styra över förlossningsprocessen om jag bara kan lämna över spakarna och ha full tillit även här, eftersom det ligger i kroppens eget intresse att bebisen kommer ut. Därför ser jag mig numera mer som en medpassagerare än den som faktiskt föder, och jag kan ärligt talat säga att jag ser fram emot den resan.
Insikten om kroppens otroliga intelligens har fått mig att inse även detta: om kroppen planerat, organiserat och verkställt en så oerhört komplicerad process för att ge bebisen de rätta fysiska förutsättningarna att leva i denna värld, så måste det rent logiskt även finnas en plan för mig, som den som ska garantera barnets överlevnad. Det måste alltså vara så att mina (och min mans) instinkter och intuition kommer aktiveras vid födseln. Lika säkert som en bebis har utrustats med förmågan att vara medveten om- och kommunicera sina behov, har en förälder utrustats med förmågan att förstå dem. Det finns alltså en plan även för mig. Detta har varit en oerhört betryggande tanke och har hjälpt mig känna mer tillit till det naturliga med att bli mamma. Jag behöver inte veta allt nu, för allt kommer komma när jag behöver det.
Förhoppningsvis den sista magbilden innan bebisen kommer.