Ett liv tillsammans

Att förbereda sig på det helt oförberedda

Postad: 22 november, 2014 Kategori: Medvetet föräldraskap | Etiketter: , , , ,

Det är så nära nu. Jag tror hon kommer vilken dag som helst. Vi har förberett allt hemma, köpt hem allt som behövs till förlossningen och tiden efter. Fyllt frysen så gott det går med matlådor, städat hela huset. Jag passade även på att fixa håret igår så jag slipper tänka på det på ett tag.

Men frågan är hur mycket man kan förbereda sig på att bli förälder. Jag har under flera tillfällen under graviditeten försökt sätta mig in i den roll jag måste ta när bebisen kommer. Det har varit helt omöjligt. Jag har aldrig haft så svårt att i förväg sätta mig in i en situation som i denna, det hjälper inte hur jag än försöker eftersom det är så skilt från något annat jag tidigare upplevt. På något sätt har jag ändå haft behov av att förbereda mig på att vara så oförberedd, för att känna mig fullt redo. Jag vet att jag har gjort allt jag kunnat för att förbereda mig mentalt, men vill ändå få grepp om den förändring som sker från ögonblicket mitt barn föds och det skifte i prioritering jag måste göra: från mig själv till någon annan.

En tanke slog mig, och det är hur jag, särskilt den senaste månaden insett vilket enormt arbete min kropp gjort helt på egen hand. Att den utan min inblandning skapat de perfekta omständigheterna för en cell att utvecklas till ett foster, för att nu vara en livsduglig liten människa. Dessutom har den klokheten att redan innan barnet är fött starta produktionen av mat till bebisen som är perfekt anpassad till dess behov, även det helt utan min inblandning eller vetskap. Jag är helt övertygad om att den på samma sätt helt själv kan styra över förlossningsprocessen om jag bara kan lämna över spakarna och ha full tillit även här, eftersom det ligger i kroppens eget intresse att bebisen kommer ut. Därför ser jag mig numera mer som en medpassagerare än den som faktiskt föder, och jag kan ärligt talat säga att jag ser fram emot den resan.

Insikten om kroppens otroliga intelligens har fått mig att inse även detta: om kroppen planerat, organiserat och verkställt en så oerhört komplicerad process för att ge bebisen de rätta fysiska förutsättningarna att leva i denna värld, så måste det rent logiskt även finnas en plan för mig, som den som ska garantera barnets överlevnad. Det måste alltså vara så att mina (och min mans) instinkter och intuition kommer aktiveras vid födseln. Lika säkert som en bebis har utrustats med förmågan att vara medveten om- och kommunicera sina behov, har en förälder utrustats med förmågan att förstå dem. Det finns alltså en plan även för mig. Detta har varit en oerhört betryggande tanke och har hjälpt mig känna mer tillit till det naturliga med att bli mamma. Jag behöver inte veta allt nu, för allt kommer komma när jag behöver det.

Förhoppningsvis den sista magbilden innan bebisen kommer. 

Mage 028ändrad1


Blivande föräldrars ovissa tillvaro

Postad: 16 oktober, 2014 Kategori: Medvetet föräldraskap | Etiketter: , , ,

Hur förbereder man sig på att bli förälder? Jag och min man pratade nyligen om hur våra föräldrar och familj var hela vårt liv när vi var små. Hur självklara de var, själva tryggheten, vissheten, formen för allt man visste om. Som föräldrar är det förstås annorlunda. Vi ska få barn, men har redan ett liv. Hon blir en del av det, en stor del. För henne blir vi till en början allt. Hela tiden finns vi där som en självklarhet, som låter henne utforska världen, först i vår famn, sen där hon går vid vår sida och till slut på distans. När vi har gjort vårt jobb rätt så behöver hon inte hålla vår hand eller ringa för att rådfråga för att veta vad som är rätt beslut för henne.

Det är svårt att förstå hur ett liv med ett barn kan se ut innan man har ett. Man inser vilket jättekliv ut i det okända man tar när man väljer det livet. Inget vet man, men kanske hittar man någon förutsägbar tråd att hålla i som känns som en visshet. Som leken, kärleken, omsorgen, sällskapet och sakerna man tycker hör till, de är kanske ibland en livboj att fokusera på när allt annat känns otydligt. Ändå är de helt säkert det minst viktiga av allt.

Att hålla någon ständigt nära sig, att villigt ge allt man har, allt man är, vara en hand, en famn, en hamn. Någon att först växa i och sedan hos. Kanske är det för stort att greppa innebörden av det, annat än i korta, intensiva stunder av medvetenhet. Med tanke på allt det innebär, förändrar i våra liv och i oss själva är det fantastiskt att så många väljer det utan att tveka. Kanske först då förstår man hur lite vi väl har att säga till om. Att vi huvudsakligen inte föder för vår egen skull, utan p.g.a. att vi, som alla djur och växter måste bidra till livets existens och utveckling. Om vi bara kunde lita till att vi har samma inbyggda kunskap och intuition som allt annat liv, när det gäller att föda och hålla våra barn välmående och vid liv. Kanske är det bra att fråga sig: vad kan en ”barnexpert” lära oss som inte våra barn kan lära oss?

pappabarn


Att vänta barn är över all förväntan.

Postad: 13 augusti, 2014 Kategori: Graviditet | Etiketter: , , ,

Inget hade kunnat förbereda mig på den kärlek som frigörs när man väntar barn. Ett barn som ännu inte är fött, ett barn som ännu inte var planerat, får mig att älska livet ännu mer. Hon var varit oerhört kärleksfull i sin tillväxt, skonat mig från allt illamående, gett mig vackrare hår, hud, gjort mig lugnare, fyllt mig med kärlek, förväntan. Växer vänligt i min allt rundare mage. Aldrig har jag älskat en kroppsdel så mycket, aldrig har något varit så älskat som det som växer i den. Aldrig har något varit mer häpnadsväckande än kroppens inbyggda kunskap som vet precis vad hon och jag behöver.

Vi lever i symbios. Hon belastar inte min kropp- hon tillför den något. Transformerar den, utvecklar den, får den att blomma ut i all dess potential. Jag tar inte in det andra säger som motsäger det jag själv tror. Som talar om en stressad kropp, hur jobbigt och svårt det är att vara gravid. Jag väljer att älska det istället.

Jag tänker tankar till henne som kan stötta hennes utveckling, som stärker henne, förbereder henne på det otroliga liv hon själv kan skapa. Jag sänder henne aldrig en tanke om svårigheter, hinder eller rädslor, om inte för att tala om för henne att hon själv kan övervinna allt. Hon svarar nästan alltid, fladdrar mjukt medan jag pratar tyst till henne. När mina tankar tystnar stillar hon sig. Utifrån, en ohörbar, osynlig kommunikation, men jag vet att hon hör. Jag känner hur hon växer, mer än bara fysiskt. Känner även hennes längtan efter att ses, att bli återförenade utanför kroppen och äntligen få se varandra. Men jag är oerhört tacksam är jag över att jag inte blivit gravid förrän nu, eftersom jag först nu är redo att se hela det mirakel som föds med henne. Ingenting blir sig likt, men allt blir ändå bättre, för jag väljer att tänka så.

lejonfamilj

 

 


En syn jag sent (faktiskt aldrig) kommer glömma

Postad: 25 juni, 2014 Kategori: Graviditet | Etiketter: , , , ,

Mitt i kaoset med flyttförberedelser och flyttkartonger som blockerar alla ytor, fick vi uppleva något helt magiskt idag. Ultraljudet! Jag trodde att min nervositet inför vårt bröllop förra året aldrig skulle kunna toppas, men frågan är om det inte gjorde det idag. Det är ju på ett sätt första mötet, när man får bekräfta det liv man bara känner inom sig, med ögonen. Som vi har längtat, räknat ner. Första barnet, ett underverk på alla sätt och vis. När man äntligen får se det lilla hjärtat slå, lungorna, armar, ben, fingrar och tår. När man får se det lilla ansiktet, ryggraden, ja då lyfter hela livet. Aldrig hade jag anat hur stort det skulle kännas, hur mycket kärlek jag delar med i det lilla livet inuti mig. En kärlek lika livsviktig för dess utveckling som syret.

Vi visste i stort sett innan att det skulle bli en flicka, och idag fick vi det bekräftat. Jag har känt det på alla sätt man kan känna på sig något, men vi tyckte att det var lika bra att ta reda på det ifall vi skulle ha fel. För mig har det varit viktigt att ha en nära kontakt med barnet redan i ett tidigt stadium. Jag vill verkligen lära känna det redan nu, lyssna, känna, prata med det. Tänka vackra tankar om det. Jag tror verkligen att hon hör mig där inne redan nu. Och att hon påverkas av det jag gör, tänker och känner. Jag har läst mycket om det där, att barnen i magen faktiskt får all den informationen just för att kunna förbereda sig för det liv som väntar dem här ute. För att kunna anpassa sina resurser så att de kan klara sig så bra som möjligt när de väl kommer. Men även att våra känslor och tankar har kraften att påverka dem negativt mentalt, emotionellt och rent fysiskt. Därför tror jag det är så viktigt att tänka på hur barnet påverkas om vi t.ex. stressar eller upplever mycket konflikter och bråk.

Det oberoende mediaföretaget The Epoch Times har skrivit en väldigt intressant artikel om hur mammans känslor påverkar det ofödda barnet. Här är utdrag från artikeln:

"När en gravid kvinna är orolig, stressad eller rädd passerar stresshormonerna som frisläpps till blodet via moderkakan till barnet. Hundratals studier har bekräftat att substanser som frisätts av den gravida kvinnans kropp transporteras till livmodern och påverkar det ofödda barnet."

”Undersökningar visar att sannolikheten är högre att mödrar som står under extrem och konstant stress får för tidigt födda barn, barn som väger mindre än genomsnittet, är hyperaktiva, har dåligt humör eller har kolik, säger Thomas Verny".

Läs hela artikeln här: http://www.epochtimes.se/Mammans-kaenslor-paverkar-barnet-i-magen-a18247.html

För mig blir det allt tydligare att det är ett större ansvar att få barn än vi själva många gånger kan förstå, eftersom vi måste ta ett stort ansvar även för oss själva och för hur vi mår om vi vill ha välmående barn.