Chefredaktören

Dags för jämlik vård! 

 

2022 är valår. Kommer vi äntligen att få se satsningar på kvinnors hälsa då? 

Om det var männen som födde barn så skulle förlossningsvården se annorlunda ut. Det är inte bara jag säger det, många barnmorskor som skriver under på det också.

Bara dagar efter att skrivit och skickat den här texten (som är min ledare i Kurera nr 1/2022) till tryck kom ännu en tragisk nyhet om från förlossningskrisens Sverige och vittnade än en gång om bristerna inom vården – och det upprörande faktum att verkliga symtom viftas bort som känslor, i det här fallet en kvinnas allvarliga inre blödningar som tolkades som sorg över ett förlorat barn. Kvinnan fick inte vård i tid – men det fruktansvärda resultatet att även hon dog.

Förlossningar kan vara enkla och okomplicerade. Jag har talt med kvinnor som fött barn hemma  och talar lyriskt om upplevelsen. Men förlossningar kan också vara  fruktansvärt dramatiska och faktiskt livsfarliga.

Tänk smärtan och skaderiskerna, både för det ofödda lilla livet och för den födande – och tänk sedan på de nedlagda förlossningsavdelningarna och på att kvinnor ibland tvingas åka i timtals för att hinna in till vård. Om de hinner. 

 

Minns med vördnad

Jag hade aldrig hunnit, tänker jag när jag läser om den senast nedlagda förlossningskliniken i norr. Vi har nyss firat hennes nittonde födelsedag och varje år minns jag som om det vore igår. Födelsedagar får en annan dimension när man har fött barn, eller hur? Den är hennes att fira med presenter och frukost på sängen – och min att minnas med vördnad inför vad min kropp var kapabel till. 

Undret av att de flesta barn faktiskt föds friska och starka och lyckan och tacksamheten över det blir extra påtaglig när jag läser om hjärtebarnet Kerstin – en fantastisk historia om medicinsk framgång och hjältemod, som vi skriver om i senaste numret av tidningen Kurera (nr 1/2022)

Vid just den här förlossningen, min tredje, gick det väldigt snabbt. Knappt en timme efter att skrivits in på BB låg hon på min mage. Epiduralet som jag bett om hanns aldrig med. Tänk om jag tvingats resa 30 mil för att komma till BB? Tanken svindlar.  

 

En vecka på BB

Sedan 1970-talet har över hälften av alla förlossningskliniker i Sverige lagts ner. 30 mils resa enkel väg är därmed verkligheten för kvinnor i vissa delar av Sverige. Under samma period har befolkningen ökat med 30 procent.  

På 1970-talet låg kvinnor kvar på BB med sina nyfödda i snitt en vecka. Idag skrivs de ut efter knappt två dagar. Men eftervården har inte förändrats. Kvinnor lämnas ensamma med sina nyfödda babysar och såriga underliv. 

Jag var hemma igen knappt ett dygn efter förlossningen, men i England där jag bodde då var eftervården en helt annan än den mina svenska väninnor fick – och är det fortfarande.
En distriktsbarnmorska kommer under de första tio dagarna hem till den nyförlösta, för att kolla både mamman och babyn, minst tre gånger, fler vid behov. Vid hembesöken vägs även babyn, så att mamman slipper gå till en vårdcentral. Efter de tio dagarna skrivs mamma och baby ut till vård av en health visitor, utbildad hälsovårdare. 

Förlossningsvården är bara ett av många områden där kvinnors hälsofrågor hamnar på undantag. Gång efter annan utreds vården – och konstateras vara ojämlik. Kvinnor förbises och får inte samma vård, varken akut eller på sikt. Kvinnor vill ha mer helhetstänk och väljer hellre komplementär vård, men även den önskan viftas bort.
Bland annat därför gör Kurera precis tvärtom. I vårt senaste nummer fokuserar vi på just kvinnohälsa, från PMS och menscykel, via mammaliv till klimakteriet. 

 

//Maria, chefredaktör på Kurera