
Och vi funktionsmedicinare då???
Postad: 19 mars, 2013 Av: Den arga naprapaten Kategori: ekonomi, friskvård, utbildning | Etiketter: ekonomi, friskvård, kritik, privat vård, samhälle | KommenteraDå var det dags igen;-)
Förra gången skrev jag lite om vad vi “funktionellmedicinare” respektive den landstingsfinansierade primärvården är bra på. Idag ska vi titta lite närmare på “vår” del…
Till att börja med måste vi dela upp kroppsterapeuterna i två större grupper, den första omfattar oss som kan få/har en legitimation från socialstyrelsen och därmed lyder under hälso-&sjukvårdslagen. Här hittar vi kiropraktorer, naprapater och privatpraktiserande sjukgymnaster (jepp, det finns landstingsfinansierade sjukgymnaster också – mer om det kränkningen av fri konkurrens vid ett senare tillfälle…)
Den andra gruppen saknar legitimation och är därmed mindre reglerad från myndighetshåll (vilket kan ses som en nackdel) samt kan jobba friare (vilket kan ses som en fördel).
Legitimerad vårdpersonal skall arbeta i “enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet”, står det i lagtexten, hur detta skall tolkas är långtgående upp till var och en.
Det centrala är att det finns reglerat, att yrkestitlarna är skyddade och har en viss innebörd som går att definiera. Sen att det självklart finns stora skillnader i hur enskilda representanter för yrkena väljer att jobba är en annan sak, det får vi lära oss leva med eller, som jag själv anser, se som en oerhört stor tillgång i branschen. För tänk om alla jobbar likadant och just det sättet passar inte Dig som kund/patient eller det tillstånd Du söker för.
En helt annan femma är den oreglerade delen av terapeuterna, det saknas skydd för de flesta yrkestitlar och i det fallet det finns ett ordmärke registrerat är det rätt bökigt att följa upp med civilrättsliga åtgärder varför skyddet i praktiken är ganska tandlöst.
Det slående är att stora och kända yrkestitlar som Massör och Massageterapeut inte är skyddade och därmed kan användas av vem som helst.
Nöj Dig därför inte med att det sitter ett diplom på väggen utan be att få veta vilken skola som besöktes, hur utbildningen såg ut och hur lång den var. Det är en uppenbar skillnad mellan en Massageterapeut som läst 3-4 veckor (eller i värsta fall en helgkurs) och en som pluggat närmare ett halvår på heltid.
Det är viktigt att kunderna lir medvetna om kvalitetsskillnaderna, inte bara för sin egen del med mindre skaderisk och bättre behandlingsresultat, utan även för branschens utveckling eftersom de vettigare utbildningsalternativen självklart inte kan konkurrera med “lågprisaktörer” som levererar mycket lägre kunskapsnivåer till eleverna men erbjuder samma yrkestitel i slutändan. Hur ska vi annars kunna motivera en aspirerande terapeut att välja en dubbelt så lång, dubbelt så dyr utbildning fast med samma slutresultat vad gäller titel?
Alla som vill ha kvalitet i massagebranschen även i framtiden behöver uppmärksamma detta och ställa krav på sin terapeut.
Och, med risk för att trampa på någon öm tå, om Du är terapeut själv, legitimerad eller inte, när gick Du senast en fortbildninsgkurs, läste ett par böcker i ämnet eller hade en eftermiddag med brainstorming tillsammans med en kollega?
I nästan alla branscher är det självklart att gå kurser flera gånger om året för att utvecklas i yrket, vi terapeuter är ganska mycket sämre på det 😉
Min erfarenhet är dessutom att kunderna tycker det är lite kul att vi utvecklas, dom uppskattar att vi vill bli bättre för deras skull och är positiva till nya metoder.
Jag må ha fel men många gånger får jag intrycket att bara för att vi är bättre på funktionell behandling av musklerna än vad läkarna är (och vi är väl överens om att det är nåt dom ska vara rätt kass på eftersom det inte ingår i varken deras utbildning eller uppdrag) så behöver vi inte alltid sträva efter att vara så bra som möjligt på det vi ska vara bra på.
Frågan är: Hur kul är det att kunna ha blivit bättre men inte blivit det?
Personligen tycker jag att vi är skyldiga våra kunder att hjälpa dem så snabbt, effektivt och säkert som möjligt och även om anatomin ser likadan ut som när jag gick ut Naprapathögskolan 1997 så är det mycket som har hänt i forskningen och det finns alltid mycket att lära!
Tack för att Du tar Dig tid, jag uppskattar Dig!
Bättre & bättre / Claes
Att välja rätt…
Postad: 26 februari, 2013 Av: Den arga naprapaten Kategori: ekonomi, friskvård, skatter | Etiketter: ekonomi, funktionell medicin, landsting, privat vård, skolmedicin | 2 kommentarerSom naprapat får jag ofta höra att kunder gått till vårdcentral eller husläkare med sitt problem och inte fått hjälp så jag tänkte vi skulle kolla lite på den företeelsen.
Jag skulle vilja påstå att kritiken är ganska orättvis, ingen skulle komma på idén att kritisera en naprapat eller kiropraktor för att han/hon är usel på att behandla infektioner, blödande sår, sjukdom eller benbrott.
Det är läkarnas domäner och jag vill hävda att dom är fantastiskt bra på det!
Dock har det uppenbarligen uppstått ett missförstånd i samhället att läkarna inte bara ska vara bra på att diagnostisera och behandla det som är skadat eller sjukt i kroppen och som de är utbildade att ta hand om.
Det förväntas tydligen att de även ska kunna ta hand om det som är helt och friskt men som fungerar dåligt på grund av störningar som stelhet eller spänning.
Vilket råkar vara en helt annan sak och nåt som inte (eller i bästa fall i väldigt liten skala) omfattas av deras utbildning.
Vi måste lära oss skilja på strukturell medicin som utövas av läkare och behandlar patologiska tillstånd (sjukdomar, skador, organrelaterade problem etc) och funktionell medicin som utövas att legitimerade vårdgivare som naprapater, kiropraktorer, sjukgymnaster mm, men även av icke legitimerade kroppsterapeuter.
Här är det självklart viktigt att den enskilde vårdgivaren efter bästa förmåga gör en bedömning om patienten skall behandlas av denne själv eller rekommenderas vidare till en annan yrkesgrupp eller namngiven vårdgivare för att få bästa möjliga hjälp.
Och vi behöver ställa oss frågan:
Vet vi vad andra yrkesgrupper sysslar med?
Tyvärr har jag genom åren fått anledning till uppfattningen att vi “funktionsmedicinare” vet mycket mer om läkarnas styrkor än de om våra, vilket är något som långsamt håller på att ändras. Det tar dock tid och kräver att skolmedicinskt utbildad personal hinner och orkar ta sig tid att informera sig om vilka alternativ som finns.
Det kräver också att vi informerar allmänheten om vilka valmöjligheter som finns att tillgå och vilka för- respektive nackdelar de erbjuder.
Till exempel är större delen av den funktionella medicinen privatfinansierad vilket naturligtvis riskerar att minska tillgängligheten.
Samtidigt är väntetiderna inom den traditionella vården många gånger sådana att en avlastning genom korrekt remittering av rätt patienter till en utövare av funktionell medicin vore klart önskvärd.
Kanske till och med en integrering i primärvården går att åstadkomma på sikt?
Under tiden hoppas jag att våra duktiga och hårt arbetande läkare slipper fortsatt kritik för att de inte är så duktiga på det de inte ska kunna nåt om som de faktiskt är på sitt område.
Nästa gång jag blöder, har ett brutet ben, hög feber eller något annat strukturellt problem kommer jag med glädje att belasta sjukvården och räknar med att få den hjälp jag behöver och läkaren kan ge.
Vi förtjänar alla att jobba med det vi är bra på och där vi gör mest nytta. Låt oss hjälpas åt med det!
Tack för att Du tar Dig tid, jag uppskattar Dig!
Bättre & bättre / Claes