Visste ni om att behovet av att spendera pengar på saker som du aldrig kommer använda, är ett tillstånd som kallas oniomania (shopogolizm)? Kommer från grekiskan och betyder “galen köpa” – att påträngande och oemotståndlig ha lust handla, utan att matcha behovet av konsekvenserna. Oniomania är den medicinska termen för shoppingmissbruk. Inom psykiatrin och psykologin förlitar vi oss helt på DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) för att bedöma huruvida någon är psykiskt sjuk. Oniomania är inte erkänt i DSM. Den växande forskningen inom detta område är fortfarande splittrad om det är en beroende, ett tvångssyndrom, eller impulsstörningar.
Shoppingberoende benämndes för första gången till allmänheten på 1920-talet; det diskuterades i flertal tidskrifter av på den tiden respekterade psykologen vid namn Emil Kraepelin. Detta problem var så viktig att bejaka att den ingick i tidiga psykiatriska läroböcker. Men intresset för beteendet avtog genom åren. Idag anses oniomani vara ett stort problem, och många är överens att en sådan sjukdom är svår att diagnostisera.
Även om det har dokumenterats i medicinska tidskrifter i över hundra års tid så har inte American Psychiatric Association, APA, som använder sig av DSM, officiellt erkänt att shoppingmissbruk existerar, åtminstone inte utifrån ett diagnostiskt perspektiv. Forskare fortsätter att diskutera det bästa sättet hur man ska förklara och beskriva ett tvångsmässigt beteende. Är det beroendeframkallande, brist på impuls-kontroll eller affektiva störningar?
Även om missbrukstermen i sig är ett diagnostiskt uttryck, och beskriver en sjukdom, så väljer jag att använda den termen ändå, fast mer för att göra det enkelt för läsaren att förstå vad jag menar. Men, när jag beskriver det som en shoppingmissbrukare, så gör jag det inte för att sjukdomsdiagnostisera det utan mer för att beskriva en problematik.
