Han älskar att umgås men är inte kär i mig – varför är han så ambivalent?

För fyra månader sedan träffade jag en man via nätdejting. De kommande två veckorna träffades vi varje dag. Båda sa hur vi aldrig upplevt att så snabbt känna sådan tillhörighet och kåthet. Han frågade hela tiden om det gick för snabbt, skulle värma mina fötter om de blev kalla, planerade hur jag skulle börja träffa hans barn etcetera. Men han sa också att det tog tid för honom att bli kär. Perfekt tänkte jag, för det gör det för mig också. Detta sa jag till honom och sa att jag även värmer hans fötter och så planerade vi hur vi skulle göra med hans barn. Det gick över förväntan och de älskar mig. Han sa att hans son aldrig sökt kontakt med någon men han klänger på mig hela tiden och vill hellre mysa med mig även första dagen då de kommer från sin mamma efter en hel vecka. Efter två veckor avslutade han med att skriva hur jag är allt han någonsin fantiserat om hos en partner och inte trodde var möjligt att få men han är inte kär. Det gjorde mig väldigt ledsen och förbryllad. Min första tanke var att vi kört slut på varandra (långa jobbdagar, sex istället för sömn och aldrig saknat varandra för vi umgås hela tiden) och att orimliga förväntningar på att riktiga känslor skulle komma lika snabbt, byggts upp hos honom. Efter en vecka tog jag kontakt och menade att vi kunde väl bara hänga och se vad som händer. Han sa ja till det med en viss tveksamhet, "du vet ju vad jag känner". Ett par dagar i streck var han sjukt intensivt på igen och kunde skicka listor på saker han söker hos någon och så vidare men vacklade ofta när det var dags att ses och så höll det på i några veckor. När vi väl sågs var allt ljuvligt som om vi var förälskade men mynnade alltid ut i att han sa att jag rört om i hans liv och skapat en djup emotionell kris hos honom: han tänker hela tiden på mig, ingen har gjort honom så kåt och han älskar att umgås med mig men han är inte kär. Jag tröttnade och sa att han inte fick höra av sig mer om han inte var öppen för att bara hänga och se vad som händer. Tre dagar senare hörde han av sig och vi började prata varje dag igen. Efter ett par veckor började vi ses och nu följer ett par månader med samma karusell: Vi pratar varje dag om livet, hur dagen varit och massa sex, precis som när vi dejtade. Han vill ses hela tiden och kommer med massa förslag på roliga saker vi ska hitta på, vill spendera hela påsken med mig och framtidsgrejer som att campa med barnen och så vidare. Vi umgås som ett par, både själva och med hans vänner och släkt som är på besök och naturligtvis tror dom att vi dejtar vilket han aldrig rättar dom i. Vi är otroligt lika och drömmer och planerar ihop. Han driver hela tiden iväg i ”vi-prat” inför mig och inför vänner om renoveringen av huset etcetera. Han vill göra massa roliga planer för framtiden och säger saker till mig som att ingen har rört honom så innan, jag är den mest fantastiska, coola och underbara människa han träffat. Att han aldrig varit så sexuellt tillfredsställd men samtidigt mer kåt i någon relation innan. Han säger att han kan vara sig själv med mig, aldrig känt en sådan djup vänskap till någon. Jag är hans favoritperson att umgås med. Att jag är den enda han kunnat prata om sina drömma och mål med, att jag förstår honom. Han blir lycklig och glad av min närhet och bara mitt leende gör honom glad och kåt, skulle han ta med mig till någon affärsmiddag skulle alla tycka det var han som hade tur att få vara med mig och inte tvärtom. Men sen måste han med jämna mellanrum säga att han inte är kär i mig, att han är visionär och kan inte se att jag är kärleken för honom, oftast på morgonen efter några dagar av att ha umgåtts som ett par. Det känns alltid som att han säger det mest till sig själv. Efter ett par dagar är vi där igen. Ska tilläggas att vi aldrig ringt varandra bara för sex så vi har aldrig haft ett traditionellt KK. Jag tröttnade när jag insåg att han dejtar lite vid sidan. När jag frågade om vi skulle sluta ligga på grund av någon annan svarar han att han bara ”flyktdejtar” så det ska vi inte, att jag är som ett gift för honom men han är inte kär. Han har aldrig haft svårt att gå vidare men kan inte släppa mig av anledning han själv inte vet. Nu tröttnade jag och förklarade ingående hur det får mig att känna när vi lever som ett par, vaknar med barnen som kommer upp till oss när vi ligger i sängen tillsammans och han säger alla dessa saker som för mig är mer än vänskap. Jag förklarade hur det ändrar min person för jag inte vet var jag har honom. Då sa han att han också känner något i stunden men är rädd för att såra, bli sårad och inte tror att jag är kärleken för honom. Att jag har rätt i att han säger ”jag är inte kär” mest till honom själv. Men behöver tid för att ta ställning till ultimatumet dejta eller bryta. Så vi tar en paus i två veckor när jag åker utomlands. Nu är jag hemma igen och vi har setts nästan hela veckan. Det är samma visa igen och nu vill han att jag skall hänga med honom när hans mamma kommer på besök men han tar på mig mindre och är mer reserverad nu. Jag avslutade igår med ”dejta eller bryta” för jag känner mer, det blir emotionellt för mig. Vad är det som händer? Han säger att han menar allt han säger till mig men hur kan det då vara så fel att tycka om mig att han måste gå in och ta tillbaka det genom att säga att han inte är kär? Vad håller han på med? Nu har han hunnit bli min bästa vän. Jag tycker ju alla dessa saker om honom också men kan inte umgås som ett par utan att få tillhörande känslor. /Förvirrad