Eva Rusz svarar
Hej,
Som du beskriver denna man så tycker jag att det verkar som om han är styrd av mycket ambivalenta känslor mot att binda sig. Du har utsatts för ett slags ”huller om buller” där hans ord står i kontrast mot hans beteenden. Det är ett slags ”komma nära och sen försvinna och radera det han sagt” som ständigt upprepas.
Denna typ av känslomässiga ambivalens benämns inom den vetenskapliga världen för ett ”känslomässigt otryggt och osäkert, anknytningsmönster”. Det är nämligen så, att våra tidiga upplevda anknytningsmönster styr i hög grad hur vi kommer att fungera i kärleksbaserade relationer. Med det menas att den vuxne kan ha upplevt nyckfulla beteenden då det behövde närhet som barn. Och då kan man som vuxen i varierande grad få problem med att komma nära och stanna kvar hos en partner man känner känslor för. Beteendet kan bli att man hamnar i rädsla då man kommer nära en annan person och förminskar, avlägsnar sig, slutar känna något.
Har man som barn ofta fått uppleva stress, rädsla och ambivalens vid mötena med sina vårdgivare, i första hand, så kan det utgöra grunden till dessa vuxna beteenden. Omedvetet handlar det om den vuxnes känslomässiga rädsla för att närheten de upplevt plötsligt skall förändras till otrygghet. Och då kan man reagera med att förekomma en avvisning och ”joja” fram och tillbaka på detta sätt. Och ord och handlingar verkar inte stämma överens alls. Man förminskar det man sagt eller gjort. Man söker hellre sex med anonyma personer där man slipper engagera sig. Det som driver denna typ av relationsbetenden kan alltså vara rädsla på ett omedvetet plan.
Jag har skrivit om detta i flera av mina tidigare böcker och idag kan man googla på internet och läsa mer om hur denna typ av beteenden uppstår samt hur den som lider av det kan mildra sina impulser och lära sig nya sätt att tänka och känna.
Men det förutsätter ju att vederbörande själv har en motivation att komma till rätta med sina beteenden. Med kognitivt inriktad psykoterapi kan man hjälpa dem som reagerar så där att minska rädslan. Men även en trygg partner som orkar vänta och som står kvar, oavsett hur mycket den andre försöker förminska känslorna kan göra underverk med otryggheten men det kräver stort tålamod dock!
Hälsningar Eva Rusz.