Eva Rusz svarar
En del människor kan på grund av hur deras så kallade anknytningsmodeller har formats under barndomen få svårt att leva i närhet med en partner. På den logiska sidan vill man det men på den emotionella sidan blir upplevelsen svår att hantera och då kan man välja avstånd istället. Och det är inte alls ovanligt att då man vill lämna partnern som visar sådan ovilja mot en definierad tvåsamhet så regredierar denne och visar känslor som ett litet barn, som gråter och är otröstligt. Och då stannar man kvar och hoppet tänds att en förändring kommer att ske. Men i ert fall verkar igen förändring ha skett ännu.
De beteenden sin särbo har går att komma tillrätta med i en kognitivt inriktad psykoterapi, benämnd ”schematerapi” och det finns ganska många psykoterapeuter i Sverige idag som är utbildade inom den specifika behandlingsmetoden.
Men psykoterapi bygger på motivation och frivillighet och det verkar inte din särbo ha?
Under tiden som du inväntar hans förändring så tärs du mycket och blir psykiskt nedsatt eftersom du upplever att du själv inte kan påverka din livssituation. Jag tror att det kan finnas en uppenbar risk att du kommer att få vänta i evinnerliga tider på hans förändring. Pröva att be honom gå i psykoterapi. Om han inte vill göra det kan jag hålla med er terapeut att det trots allt kan bli bättre på sikt för dig om du lämnar honom. Jag förstår att det känns mycket svårt just nu men ibland får man lov att göra slut då ingen positiv förändring sker två vuxna människor emellan.