Har jag gjort allt jag kunnat för att rädda relationen?

Min man och jag har varit tillsammans i 20 år. Vi har 2 döttrar, 7 och 11 år. Min man har inget socialt liv och inga fritidsintressen. Han har ett stressigt jobb och det enda han gör är att gå till jobbet komma hem, titta på fotboll eller surfa på sin mobil. Han är oftast väldigt trött. Vi har inget sexliv då han inte orkar med detta heller. Hans ständiga avvisande har tärt på mig och jag känner mig oattraktiv både som kvinna och människa då han sällan är intresserad av något jag har att säga också. Jag förstår att inget av hans beteende förmodligen har med mig att göra men det är svårt att vara opåverkad. Jag tror att min man lider av en depression och att det har varit så de senaste 5-6 år. Han vägrar att gå till en psykolog eller på familjerådgivning. Jag är så oerhört trött på att vara den som sköter det mesta hemma och kring barnen samt att känna mig så ensam och oälskad. Han vägrar ha samtal kring vår situation då han känner att jag bara beklagar mig på hur dålig han är. Det spelar ingen roll hur jag lägger fram det. Jag har försökt nå honom på många olika sätt, föreslagit olika fritidsaktiviteter, bett honom att fundera på att byta jobb till ett jobb som innebär mindre stress, erbjudit mig att följa med till psykolog, på träning, på promenad... Vad jag än föreslår så är det enligt honom, en omöjlighet och jag har ingen förståelse för honom. Jag vet inte längre vad jag skulle kunna säga eller göra för att få honom att må bättre och bli mer delaktig i vårt liv. Nu förtiden är jag bara tyst. Barnen är också påverkade av detta och tycker att pappa bara gapar och skriker och är tråkig. Han har inget tålamod med barn och både de och jag har en känsla att de bara är i vägen för honom. Även om han plikttroget hjälper dem med läxor. Lilla flickan som är 7 år har problem i skolan då hon också gapar och skriker där. Jag tror att det beror på min mans sätt att prata med henne. Han älskar henne oerhört mycket men han har kort stubin och hon är ett barn som man måste säga till några gånger innan det trillar ner. När han måste upprepa sig så börjar han skrika, inte hotfullt och hon blir inte rädd, men hon lär sig att det är så man får sin vilja igenom. Detta kan vi inte heller prata om då, så fort jag för det på tal, kommer offerkoftan fram, jag är missnöjd med honom och han gör inget rätt enligt mig..... Jag har säkert beklagat mig på många saker under de senaste åren men upplever att han inte ändrat något av det jag önskat. Visst har jag också tröttnat på att tjata om samma saker om och om igen. Ibland vaknar han till och dammsuger, diskar, tvättar, tar barnen på cykeltur och verkar försöka bättra sig. Trots allt är han är en god människa som jag valt att gifta mig med en gång i tiden. Jag har känt honom väldigt länge och tycker verkligen att han har psykiska problem som han vägrar ta tag i. Vidare har jag en diffus känsla att han anklagar mig för sitt missnöje i livet. Jag vet inte hur kan jag hjälpa honom. Vet inte ens om det är möjligt att hjälpa någon som vägrar ta eget ansvar för sin psykiska hälsa. Jag funderar på att separera men undrar om jag verkligen gjort allt jag kunde för att rädda relationen? Framför allt undrar jag, vad är det bästa för barnen?