Hur länge ska jag kämpa för oss?

Maken och jag har bott i hop i 19 år och varit gifta i sju år. För cirka två månader sen sa han att han ville ha biologiska barn. Lite sent, sa jag. Han har sagt det två gånger; en gång när vi träffades och sen detta hotet. Jag har också önskat barn, men inte tyckt att vår livsmiljö varit bra med bullrande företag med mera. Då kunde vi flyttat tidigare, säger maken. Då är det synd att du inte stått på dig. Jag frågade om han tagit reda på riskerna med graviditet, och så sen graviditet. Nej, risker? Vad han har bokat är ett PSA-prov och ett prov på spermier, för att se att de är livsdugliga först. Han har svårt att få utlösning vid samlag. Även vid annan upphetsning. Men så stack han en lördag för tre veckor sen. Han behöver space för att kunna andas, sa han. Det verkade som om han fick panikångest. Han blockerade mig på telefonen och tog bort mig från hitta vänner-appen. Ett dygn visste jag inte var han var. Han bodde hos kompisar och sen i huset som vi ska flytta ifrån. Kom hem till stugan där vi bor nu för att äta och ville älska med mig. Han vet inte om han har någon kärlek kvar, han känner sig tom, men han tycker om mig och åtrår mig. Han vill ha sex och jag är den sexigaste och allt vad det heter, men det känns som han givit upp. Parterapi är bokad. Men det är flera veckor kvar till den. Jag har bett honom bo i stugan med mig, älska med mig. Han gillar att pussas, kyssas och kramas. Min tanke är, låt honom göra det så vi får närhet och kontakt om det kan hjälpa känslorna på traven. Han har svårt att prata, men pratat lite. Nu tog han jobb på annan ort en vecka för att få vara ensam. Jag ska städa hus, sortera med mera, men sen tog han lån för att köpa husvagn. Trodde han skulle bli utkastad, var ursäkten. Jag har inte tänkt kasta ut honom. Han har nämnt flera gånger om jag kastar ut honom när huset är sålt och så vidare. Jag har aldrig sagt något sådant, vi är gifta och enligt mig hjälper man varandra i med- och motgång. Tidigare när det varit motgångar har han handlat godis fika för 3-4000 kronor i månaden. Nu har han har gått ner i vikt, börjat raka sig och jag undrat om han hittat någon annan? Nej, säger han. Jag har sedan vi börjat packa och flyttat, känt mig nykär och jättetänd på maken. Vi är 48 år båda två. Vi skulle flytta på grund av hot från företag 2007 och jag levt med konstant rädsla efter det. Någon har skadat våra ponnyer och det blev för mycket helt enkelt. Min rädsla gjorde mig sur och grinig och lätt arg. Spänningarna släppte när han kom från jobbet. Det är det enda maken minns. Han vill inte minnas allt trevligt och roligt vi haft. Han har aldrig frågat mig varför jag inte varit så glad. Sa i vintras att jag ville ha en kram och att han skulle hålla om mig. Talade om att jag kände som om jag skulle dö, visste inte hur jag skulle överleva natten. Då gick han ut i köket. Han frågade inget. Jag har en cancersjuk far och en sjuk mor. Jag är sjukpensionär på grund av skada i barndomen med hjärntrötthet och ljudkänslighet. Blir lätt orolig, har svårt för att sova borta, går bra med stöttning. Och detta börjar bli väldigt jobbigt med en make som inte vet vad han vill. Jag har tappat 10 kilo på tre veckor. Jag har haft utmattningssymptom för 10 år sen och har hjärntrötthet med mera. Fick ingen rehab-hjälp av vården. Jobbat 25 procent innan. Jag älskar honom! Vill inte ge upp, vi har gift oss för att hjälpa varandra tycker jag. Hans mor var bipolär med vanföreställningar, han fann henne död, men har inte pratat om det utan shoppade i stället. Jag tror maken har fått en depression med ångestsymtom med tanke på att han känner sig tom. Men hur länge ska jag kämpa för oss? Hur kan jag hjälpa? Ena stunden är det vi. I framtiden vill han skaffa katt och vi ska göra si och så. Sen blir han avvisande och butter.