Hur ska jag hantera hennes velighet?

Hej! Jag och min flickvän gjorde slut för cirka fem veckor sen (på hennes initiativ). Hon känner att hon inte blir sedd och att jag inte visar intresse för henne. Hon lägger mycket tid på sitt jobb (socialsekreterare) som är tungt jobb och så har hon sin fotboll som tar upp väldigt mycket tid och i det här så känner hon ingen stöttning. Hon har sagt att hon älskar mig tillbaka och inte bara vill ge upp vårt förhållande, men det är det hon gör. Vi skulle inte ha kontakt på en vecka, men när jag fick reda på av vår gemensamma kompis att min sambo hade sagt att det var jobbigt, men hon ville nog fortsätta sitt liv själv så fick jag panik, hörde av mig och åkte hem till vår gemensamma lägenhet. Jag ringde henne en kväll och vi pratade i över en timme då jag berättade precis vad jag känner och hon gråter då och säger varför har du aldrig sagt det här? Det slutade med att jag åkte hem och vi hade sex. Det kändes så bra, jag trodde att det skulle bli bra. Jag blev för på helt enkelt, jag bokade parterapi, eftersom hon själv hade sagt tidigare att det kanske vore något för hon hade en arbetskamrat som hade gjort det. Hon har uttryckt själv att hon vill prata med någon innan vi skulle skaffa barn för hon vill inte bli som sin mamma när hon var liten. När vi var hos terapeuten hade hon redan bestämt sig för att gå vidare. Vi hördes inte på två veckor när hon sen hör av sig och frågar hur jag mår. Hon ringde mig igen senare på kvällen och är ledsen och helt förstörd. Säger att hon inte vet varför hon ringer men ville höra min röst, säger att allt känns konstigt och det finns en saknad med mera. Jag spelade bara cool och ”fångade” inte upp henne då hon hade varit kall emot mig tidigare. Hon är en väldigt introvert människa. Hon släppte detta som en bomb för mig och detsamma gäller för våra familjer och gemensamma kompisar som vi umgås mycket med. Det känns som att det kommer ifrån jobbet/fotbollen och de känner inte mig. Nu umgås hon mycket med tjejerna inom fotbollen och de är fem till sex år yngre och singlar. Min sambo har inte varit så mycket för att vara ute och festa utan mer velat vara hemma och ta det lugnt. Min sambo har aldrig varit själv utan alltid haft ett förhållande. Vi har varit tillsammans i fem år och träffats i sex år. Jag är 25 och hon 26. Vi har tittat på hus och var nära att vinna en budgivning för tre månader sen, så det kom som en chock när hon inte ville mer. Vad ska jag göra? Ska jag försöka en sista gång med att säga allt vad jag tycker om henne? Hon har varit så velig och gett dubbla budskap under hela denna period. Hennes föräldrar säger att det inte är likt henne och att hon upplevs förvirrad. Jag vill inte kasta bort det vi har haft utan ge det en chans, jag vet mina brister och jag vill leva tillsammans med henne.