Eva Rusz svarar
Starka, emotionella barndomsupplevelser påverkar hur vi kommer att se på oss själva, andra och omvärlden. Om man som du har upplevt otrygghet i hur ens föräldrar skall agera och reagera, så skapar det givetvis en oro och rädsla inom barnet. Och för att skydda sig mot den ”faran” så kan man precis som du beskriver det skapa avstånd, och avlägsna sig och göra slut då någon vill komma dig känslomässigt nära. Ditt beteende är en räddning, för att du inte skall uppleva det du en gång upplevde i barndomen.
Så, problemet är att ett emotiomellt centrum inom oss som heter ”amygdala”, som lagrat alla starka emotionella minnen, kan reagera och överreagera så vi hamnar i situationer där vi skall uppleva närhet, som vuxna. Hjärnan har lätt för att lära men svårt att glömma. Det allra bästa är om du kan få en kognitivt inriktad beteendeterapi som ger dig redskap för hur du skall agera. Men i stora drag så handlar det om att du skall öva dig i att ifrågasätta om det verkligen föreligger akut fara då du kommer känslomässigt nära någon, och öva dig på att lugna ner dig och inte konsultera eller agera på de starka känslorna i den stunden. Öva dig på att lugna ner dig och ändra ditt beteende och stanna kvar istället för att fly.
/Eva