Jag når inte fram till min särbo – vad ska jag göra?

Min särbo och jag har varit tillsammans i drygt 1,5 år. Vi är båda 45 år, har 2 barn vardera (tonåringar) och allt fungerar klockrent där. Han kommer från en 24 år lång relation där hon var den som bröt, till sommaren är det 3 år sen de skiljdes och hon är sambo med en ny man sen ca 1,5 år sen. Jag skiljde mig för 8 år sen efter en 12 år lång relation Sommaren 2014 träffades vi genom gemensamma vänner och det kändes rätt från början. Jag blev dock lite tveksam då han för det första bara pratar om sig själv, vilket till stor del gäller fortfarande, och dels för att han långt ifrån hade bearbetat klart det svek som han upplever att hans f d fru hade utsatt honom för genom att bryta upp familjen. Han var så uppe i det så han berättade väldigt intima detaljer helt ocensurerat vilket innebär att han bland annat blottade höjdpunkter med henne, vad gäller allt, men också det agg som vittnade om att han inte hade bearbetat det klart. När jag efter ett tag bad honom att fundera över det här och vad det gjorde med mig och vår relation så skämdes han jättemycket då han inte hade varit medveten om det. Jag upplevde också att han inte såg på sig själv som en egen individ då han hela tiden använde ordet ”vi” när han berättade anekdoter från sitt liv. Han har en besserwisser-ådra som jag har accepterat då det är en del av hans personlighet. Vi har till största delen umgåtts med hans och hans f d frus gemensamma vänner där de har en lång historia ihop. Våra närmaste vänner är hans storasyster med sambo och de har en oerhört tajt relation och hon tar honom oförbehållsamt i försvar. Allt det här fick mig att känna mig som ett substitut så förra våren förklarade jag för honom hur jag mådde i det här. Han förstod och bad även vännerna att tänka sig för. Jag har blivit ganska nära vän med de idag så några av dem bad mig om ursäkt. Han blir ofta arg omedelbart när jag tar upp något men när jag nämner det blir han helt frågande. Han ser inte sig själv alls. Blir ofta bemött med ord som att ”det sitter bara mellan dina öron” och att jag inte är verklighetsförankrad. Det finns en stor skillnad i vad vi vill med en relation. Han är jättenöjd så länge som han har någon att dela livet med, äta goda middagar hemma, äta goda middagar på restaurang – det är väldigt stort fokus på mat, att ha någon vid sin sida och att han får fysisk närhet. Jag behöver en mental närhet och ett djup där jag känner att det är ”vi”. Det här har blivit väldigt tydligt i våra konflikter då han till slut säger att ”kan vi inte bara fokusera på våra positiva sidor.” Vi har haft ett par stora konflikter där jag vid någon gång har bett om lite andrum. Eftersom han avskyr att vara ensam så har han då valt att åka hem till sin syster med sambo. Jag har försökt att få honom att förstå att jag inte tror att det främjar vår relation att han sitter hos dem och delar med sig, dessutom ensidigt, utan att han istället för att söka sympatier hos sin syster borde fokusera på att lösa våra problem. När vi hamnar i en dispyt så kan han aldrig backa. Han vänder mina ord så att det skapas en helt annan innebörd. Våra konflikter slutar aldrig förrän jag säger att ”ok, du har rätt och jag har fel". Jag är så less på situationen så jag vidhöll att han får kontakta mig när han har kommit fram till något. Nu lämnar jag honom i fred. ”Jaha, så när ska jag kontakta dig? Om 2 dagar, 2 veckor eller 2 månader?” Jag svarade att du kontaktar mig när du vill. Det är helt upp till dogmen jag känner att det är dags att han gör ett eget aktivt val. Nu vet jag inte alls vad jag ska göra men allt det här tär ju även på mina känslor och idag vet jag faktiskt inte alls vad jag vill. Om jag fortfarande har känslor för honom eller att jag känner en skyldighet för att jag har involverat barnen eller om det är ”konceptet” med en relation och alla vänner och positiva händelser jag vill ha kvar. I vilket fall så upplever jag att det är omöjligt att nå fram, jag känner mig helt maktlös. Nu har jag träffat en psykolog i ett halvår efter att jag blev utmattad på jobbet.