”Kan man må så dåligt att man inte bryr sig om den man är tillsammans med?”

Jag träffade min kille för fem månader sedan. Vi har haft en väldigt sund relation till varandra. Umgåtts på helgerna och setts nån/några dagar i veckan. Vi har pratat om att flytta ihop om ett halvår, vad våra barn ska heta osv. När vi träffades visste jag att han bodde hemma (Han är närmare 30 nu) jag visste inte anledningen mer än att han väntade på att få flytta in i sin lägenhet. Jag har fått höra hur gott han pratar om mig inför sina kompisar, hur bra jag är, världens bästa tjej och han har hittat kvinnan i sitt liv. Vi planerade framåt hela tiden om vad vi ska göra i sommar och i höst, nästa vinter. För en vecka sedan var han hemma hos mig, sov kvar till lördagen och åkte sedan på match och skulle komma tillbaka på lördag kväll – problemet är att han aldrig kom. Jag blev ledsen och vi började tjafsa över telefon sedan stängde han mig ute i nästan en vecka efter han berättat att han känner sig deprimerad. Efter att jag väntat en vecka på att få prata med honom berättar han att han för några år sedan mådde så dåligt att han förmodligen inte hade levt idag om det inte vore för hans pappa. Han hade spelproblem och spelade bort alla sina pengar och började även sno pengar från hans pappa. Det visade sig även att han bor hemma mot sin vilja för att familjen har ekonomiska problem och han behöver bo där för att hjälpa dom igenom det. Dom kan inte flytta då han har en sjuk syster som skulle må dåligt om dom flyttade från huset. Det som sårar mig är att han väljer att kasta bort vårat förhållande, jag erbjuder honom mitt hem, han kan bo gratis medan han hjälper sin familj. Han klankar ner på sig själv, han är dålig på fotboll som är hans liv, han har ett jobb han hatar och han är instängd i sitt pojkrum när han snart är 30 år. När jag frågar honom om han inte är kär i mig längre säger han att han är det och blir arg över hur jag ens kan fråga det när han lagt så mycket tid, pengar och kärlek på mig. Men han behöver ta sig igenom det här med sin familj och att han är deprimerad och inte längre ser ljuset i tunneln. Han är för stolt för att flytta in hos mig. Han säger att jag ska gå vidare med mitt liv och att hans ordnar sig med tiden. Hur ska jag tackla det här? Ska jag gå vidare och inte höra av mig? Eller ska jag stötta honom då och då, fråga hur han mår? Kan man må så dåligt att man inte bryr sig om den man är tillsammans med? Så man känner att den enda utvägen är att låsa in sig och vänta ut tiden? Hälsningar, Emelie