Ska jag bara hoppas på att han inser att han saknar mig?

Hej Eva, Jag skrev nyss till dig under "förvirrad" och önskar att förbli anonym. Det hamnade under rubriken "Han älskar att umgås men är inte kär i mig – varför är han så ambivalent? Fråga till Relationsexpert 21 maj, 2018". Jag har tänkt på vad du skrev och känner att jag vill tillägga något samt fråga om råd efter den situation som nu uppstått mellan oss. När han beskriver sin uppväxt så gör han det som om han växte upp i en trygg och kärleksfull miljö. När vi faktiskt dejtade så sa han att det tog tid att bli kär kanske för vad han varit med om och en sak som krävdes var att det skulle fungera med barnen. Jag frågade aldrig då för jag tänkte vi kommer dit. Jag har inte så bråttom som du förstår men visar alltid genuint intresse med inviter/initiativ men håller lite på känsloprat medan killar jag träffar tenderar att var extremt på och alltid ösa "du är det bästa någonsin"-snack över mig. Han är lite blyg (kunde i början fråga om han fick hålla hand och så vidare), väldigt emotionell och väldigt extrovert (säger att han inte kan reflektera själv till exempel). Hans långa förhållande varade i 13 år där känslorna dog, han verkar inte ha fått den närhet han behöver eller sex. Kvinnan efter funkade det inte med barnen och de var väldigt olika, men han höll kvar för att han ville att något skulle fungera. De första gångerna "jag är inte kär" kom och jag tyckte vi kunde bara njuta och se vad som händer, inte stressa, så sa han att han vill gå all-in i något, han vill inte gå baklänges in i ett förhållande och tycker att man inte har tid att leka fram något när man har barn. Han säger att han ger allt till sin partner, full fokus när han är kär. Samtidigt som vi har dessa konversationer så säger han saker om hur han inte kan släppa mig, fast det aldrig varit ett problem att släppa det han inte vill innan, tror inte på KK (så vi har aldrig sagt att vi är det och gjort regler kring det) och nämner grejer han vill hitta på tillsammans – allt i samma samtal. När han sa att han bara flykt dejtar hette det att han vill hitta den stora kärleken och gifta sig men kommer på sig själv med att bara dejta de som det inget kan bli med fast han vet att han borde välja annat. Men han är inte ärrad hävdar han. Att han vill hitta den stora kärleken nämns ganska ofta liksom att han är visionär och jag passar av någon anledning inte in, han tror inte att jag är kärleken för honom. Ska tilläggas att han är innovativ chef och jobbar med visioner, väldigt drivande. Å andra sidan så är en stor del av det vi pratar om drömmar om hur man skall ha det tillsammans och eftersom vi är otroligt lika i detta och generell livsåskådning så flyter det ofta ihop till att låta som att vi informerar och bygger tillsammans. Han är drivande i att initiera dessa samtal och menar att han inte riktigt haft det i tidigare förhållanden. Han ger mig mycket "partner-info" som till exempel när vi gått och lagt oss utan sex och han säger att han är för trött och det är viktigt att en partner också förstår det och att vi skulle blivit över 100 år om vi levt tillsammans som vi tar hand om varandra. Han pratar ofta om sin mammas förhållande med hans styvfar som idealet och de punkter han tar upp gör vi, till exempel att vi alltid tänder ljus, masserar varandra, dricker kaffe i sängen och samtalar och ritar på projekt, tänder kaminen i sovrummet innan vi går och lägger oss och att han alltid lagar mat till mig (oavsett när jag kommer dit och ifall han redan ätit). Så vi har det och vill ha det precis som i hans vision. Jag tror det han menar med att inte själv bli sårad betyder att han inte vill slösa tid på det han inte tror på (mig). Han vill inte dejta mig, är inte kär men frågade om vi kunde vara bara vänner. Jag sa nej, vi bryter så hör inte av dig mer om du inte vill dejta. Jag pallar inte riktigt vetskapen om att han dejtar vidare och rädd för att jag ska stå där, kär och jävlig, när han en dag hittar sin "vision" med någon annan. De här problemen du beskriver är alltså inget han verkar tycka att han har. Så finns det någon mening med att vara hans vän och hoppas att det utvecklas? Eller är risken större att han jagar vidare och jag rinner ut i sanden för honom? När han pratar om sina projekt som "vi ska göra detta" eller "hon säger att trädgården kommer bli så här" till sina polare som är på besök så blir jag ju glad och vill driva på jag också men så vet jag att han tar tillbaka det igen och låter bli. Jag har blivit lite som en bromskloss som fyra månader in fortfarande inte ger muntliga känslouttryck och tar inte så mycket "framtidsinitiativ" utan håller mig till "ska vi göra detta på fredag". Jag vet att han gillar driv och skin på näsan vilket jag har med råge men jag får ju rollen som bromskloss när han beter sig så här för att skydda mig själv. Detta har jag förklarat för honom. Jag saknar min bästa kompis men vet också att jag inte kan ta tillbaka mina känslor för att aldrig bli mer än helt vanlig vän. Däremot hade jag kunnat fortsätta och ge det mer tid om han inte dejtade andra och tog tillbaka allt hela tiden för det blir väldigt sårande. Om jag vill ha honom; hur navigerar jag genom detta bäst? Ska jag återuppta kontakten som vän och ge det tid eller hålla vår tystnad i hopp om att han saknar mig och kommer till "insikt"? /Förvirrad