Vi har vuxit ifrån varandra – ska jag lämna?

Hej! Jag är en kvinna på 35 år som varit tillsammans med min jämngamla sambo i snart 10 år. Vi har bott ihop drygt 8 år, har inte och vill inte ha barn. Vi jobbar dessutom på samma arbetsplats. När vi träffades pluggade vi ihop, festade, gick ut och drack en del. Vi har rest mycket ihop och delat ett intresse för dykning. De sista åren känns det dock som att vi fått mer och mer olika intressen; Jag tycker fortfarande om dykning, har utvecklat ett intresse för friluftsliv och att prioritera min hälsa framför sena utekvällar. Han har tröttnat på dykning och i princip all fysisk aktivitet. Han tränade mycket när vi träffades men går nu på sin höjd fram och tillbaka till bilen för att åka till och från jobbet. Han kan dricka ganska mycket, om han är ute en kväll och mitt i veckan ofta en öl eller två hemma. Ibland för att "det har varit en lång dag" eller "det var lång kö på posten och det var stressigt". Ungefär. Jag tror inte han är alkoholist men har ett lätt alkoholberoende. Vi hade en kris för ett par år sedan där jag började ifrågasätta om vårt förhållande fungerar. Trots de negativa aspekterna nämnda ovan älskar vi ju varandra och kan skratta mycket ihop. Vi reser fortfarande en del och när vi är bortresta ihop hittar vi ofta tillbaka till varandra, även om jag tycker valet av semester börjar bli ganska tråkigt (all inclusive och sitta vid poolen och ta det lugnt). Den gången valde jag att stanna och vi har haft det tidvis bra, tidvis ok, upp och ner som alla förhållanden sen dess. Jag har varit dålig på att "dra med" min partner när jag går ut på fjällturer och andra aktiviteter eller bara ut på promenad men jag tycker alltid det blir så tryckt stämning. Kanske vill jag för mycket och han känner det? Nu har jag kommit till ännu en period där jag ifrågasätter om vi ska fortsätta ihop. Vi har inte så mycket gemensamt längre, men jag klarar inte av tanken på att jag tar ett val som sätter stopp för en gemensam framtid. Det att vi jobbar ihop och kommer behöva fortsätta med det komplicerar det ytterligare. Och så klart, tanken på att såra någon jag älskar så djupt för att jag, som jag tolkar mina känslor, är uttråkad och vill se vad livet kan bringa annat än det här. Det gör så ont att jag inte tror jag klarar av det och jag vet dessutom inte om det är rätt val. Vad ska jag göra? Jag vill inte kasta bort en stor kärlek i onödan!