Jag är sjuk! Fy, i juni. Nu ska man ju inte vara sjuk. Jag har ju klarat mig bra hela vintern. Flera på jobbet har gått och varit rejält dåliga men jag har inte blivit smittad. Men NU! Ont i halsen som satan. Snorig och ont i kroppen. Men inte så sjuk så jag varit sjukskriven. Jag jobbar och står i. Men ingen träning. Vilket har fått mig att hinna med massor av saker hemma.
jag är sjuk men det är inte jag på bilden 🙂
Vad mycket tid man får till annat när man inte kan träna!
Jag har hunnit
* röja i mitt hobby-träningsrum som såg ut som ett bombnedslag
* montera ett partytält
* gräva upp en rot på en eländig buske
* storhandlat
* suttit och kollat på sonens gymnastikträning
(sånt brukar jag verkligen, tyvärr, aldrig prioritera)
* baka frukostbröd
ja… och en drös grejor till. Och det var bara igår 🙂
Vila sig i form?
Nu är det i alla fall vila som gäller och personligen börjar jag undra om hård träning verkligen ger något resultat.
Under tiden jag ligger och vilar tröstar jag mig med dessa exempel:
1. Ett fantastiskt maraton-resultat! 3,45 utan hård träning
Ja, vad är nu detta? Nä, det är inte jag som har sprungit ett maraton.Tyvärr. Men min vän Karin sprang Stockholm maraton nu den 31 maj. Och hon har:
* tränat för att det är kul.
* bara sprungit långt 3 gånger under hela våren.
* springer gärna i prattempo och utan klocka.
* Inga intervaller, inga långdistanspass, inga hårda utmaningar.
* Inga förberedelser med kolhydratsladdningar eller liknande. Hon käkade som vanligt, grillade kvällen innan.
* Tränade när hon hann, när hon ville, inga krav och inga scheman.
Har hon bra förutsättningar? Inte mer än gemene man. Hon och jag har sprungit många pass ihop och vi håller ungefär samma tid. Hemligheten tror jag var att hon har ett jäkla pannben, har förstås en bra grundkondition men framförallt – hon tycker att det är roligt och hon sprang med pigga, utvilade ben. Hon har inte övertränat.
2. 100 km på ett medeltempo på 4.35/km!
Ja, det är fantastiskt! Min vän Kajsa har vunnit SM-guld och EM-guld på ultramaraton. Hon springer 100 km i snabbare kilometertempo än vad jag springer 3 km!
Hennes historia är att hon fick en tränare efter att ha sprungit ett antal år bara för att det var kul. Han började köra hårt med henne. Hon ett träningsprogram, tider att hålla och hård träning med intervaller och långpass.
Hon gick in i väggen. Tiderna blev inte alls lika bra längre. Hon blev skadad.
Efter rehab och vila så bestämde hon sig för att börja träna som hon ville igen. För att det skulle vara kul. Hon springer visserligen långt och tränar ofta, men hon ger sig lika gärna ut och springer med mig en dag. I mitt söliga tempo. Hon verkar inte känna någon träningsstress utan springer för att hon gillar det.
3. Min bästa 5-km-tid samt 5.20 tempo utan träning
Jag hade järnbrist plus meniskskada sommaren 2011. Juni, juli, augusti blev det inte många löparsteg tagna. Lufsade runt i lugnt, jättelugnt, tempo.
Ändå springer jag “Lidingöloppet 15KM” på en kilometertid på 5,20. Det är inte bra men jag hade järnbrist så det snurrade rejält i skallen och knäet gjorde så ont så jag grät mig i mål de sista kilometrarna.
5.20 utan att ha tränat på tre månader! Men som jag hade längtat efter att få springa! (Att jag sprang beror på att jag anmälde mig långt innan knäskadan och järnbristen)
Dessutom springer jag i samma veva ett 5kilometerslopp på 22,48.
4. 8 månaders vila = 1 minuts förbättring
Sist men inte minst – jag har inte sprungit ett steg sen augusti, på grund av min onda höft. Nu fick jag klartecken från sjukgymnasten att testa och första löprundan gick utmärkt. En minuts förbättring på 5-kilometersrundan. 🙂 Och det har jag verkligen vilat mig till. För all styrketräning kan väl inte räknas som löpning va? 🙂
Som i skolan
Det här är lite som när man skrev prov i skolan. Hade man snappat upp grundkunskaperna under lektionerna så kunde man bara plugga igenom boken nån gång. Och det gav bra resultat. Kunskaperna satt i skallen.
Pluggande man däremot som en galning ända in i kaklet – satt med boken och råpluggade innan man skulle in och skriva – ja, då gick det oftast åt helvete.
Elitidrottarnas hemlighet?
Visserligen motsäger väl detta ovan hur de flesta elitidrottare tränar. De tränar väl hela dagarna. Och jag vet inte om de har nån glädje i sin sport längre, de kanske har det som “arbete”. Jag vet faktiskt inte hemligheten hur det kan träna så hårt men ändå klara att prestera på topp. Kanske har de bara tur med generna. Eller så har de byggt upp sina kroppar under lång tid. Eller så är det för att de nästan alltid är unga.
Glädjen i att träna som motionär!
Men många gånger tror jag glädjen är viktigast. Att man tränar för att det är kul.
Och en trött, sliten, övertränad kropp är definitivt inte kul!
