Jag hör till dem som inte behöver någon motivation. Jag älskar att träna och gör det helst hela tiden.
Snarare behöver jag hejdas. Ett tag hade jag Kajsa Berg, VM-tvåa i ultradistans, som löpcoach och det enda hon fick göra var att säga att jag måste springa kortare och mindre för att återhämta mig.
Karaktär
Om jag bestämmer mig för en sak – då bara måste jag fullfölja – vilket kan bli ett problem.
Jag genomför alltid det jag gett mig in på – oavsett om jag borde sluta eller avstå. Jag har gråtit mig i mål på Lidingöloppets 15km på grund av trasigt knä. Jag har sprungit intervaller runt en 200-metersbana – i 70 varv – med smärta i höften, som jag nu fyra år senare fortfarande får lida av.
Så gör för guds skull inte som jag!
På den positiva sidan finns istället att om jag bestämmer mig för att inte äta godis – då gör jag inte det. Inte en bit. Inte på många år. Aldrig någonsin igen.
Ibland kan man faktiskt önska att man hörde till dem som sa: “nä, jag har ont – nu slutar jag”. Eller – “kroppen känns inte okej idag – nu bryter jag detta”
Tyvärr har jag sjukt svårt för det. Och därmed drar jag på mig mycket skador också.
Handledsskada
I tre veckor har jag till exempel gått med en dålig handled. Men inte fan ger jag mig ändå – jag tränar mina pass trots smärta.
Idag var jag i alla fall lite klokare. Jag letade fram sonens handledsskydd. Lite litet i storleken, han fick det när han var runt 8 år, men det gav rejält stöd och handleden kändes bättre än på länge. Men tro fan – jag skulle lite senare på dagen bara visa en övning – och nog tusan drar jag upp skadan igen! Gahh!
