Bekvämlighetszonen, Comfort zone. Det är där vi är bekväma, har det lugnt och bra. Det är där det inte händer någonting.
Ibland måste man gå ur bekvämlighetszonen för att komma framåt. För att utvecklas.
Euforisk!
Och vilken känsla det är! Man kan nästan bli hög av känslan att ha klarat något man inte egentligen vågar eller vill. Den känslan vill man gärna åt igen, om man väl har känt den.
Senaste åren har jag gjort några saker som fått mig ur bekvämlighetszonen – och som jag klarat mig helskinnad ur, även om jag varit rädd och orolig innan.
* Ringt upp och gjort en telefonintervju. Jag är både lite telefonrädd (använder helst mejl för att kommunicera) och har inte intervjuat tidigare.
Vill ni veta hur det gick?
Såklart gick det kanon! Mitt intervjuoffer 🙂 var superdupergullig och det var absolut inga problem.
* Gick med i en löpargrupp och tränade tuff, riktigt tuff, träning – fast jag visste att jag skulle vara sämst i gruppen och i stort sett ensam tjej.
Och hur gick det då?
Såklart superbra! Jag tränade, tills höften säckade ihop, med världens roligaste gäng. Inga problem att vara sämst och jag utvecklades såklart framåt i samma takt som de andra. Bara lite sämre – men vad gör det?
* Sadlat om från löpning till gymträning. Speciellt de fria vikterna har varit skrämmande för jag har känt mig dum och inte vetat hur jag ska använda dem.
Vad gjorde jag då?
Jo, jag har frågat, både andra på gymmet och instruktörer på plats. Alla har varit kanontrevliga och hjälpt till. Jag har läst böcker och jag har googlat övningar på nätet för att se att jag gör rätt.
* Anmält mig till en sykurs. Jag som inte kan sy.
Så det måste ju gått åt skogen i alla fall?
Nej då. Det är hur kul som helst och jag har lärt känna massa nya trevliga, gulliga människor som har alla möjliga olika bakgrunder – som jag aldrig hade stött på annars. Så otroligt utvecklande, inte bara kreativt. Och så har jag ju lärt mig sy också! 🙂
* Börjat åka längdskidor. Det blev resultatet efter en meniskoperation. Familjen ville till fjällen. Jag ville inte sitta i stugan hela veckan och knäet höll inte för slalom.
Ja, ja, jag berättar väl hur det gick…
Grejt såklart. Det är sååå jäkla kul och jag tackar verkligen mitt dåliga knä för att jag fick uppleva längdåkning istället för att bara åka slalom.
Obekvämt
Andra saker jag inte känt mig bekväm i, men ändå gjort och fått en kick efteråt har varit:
* Köra bil i stan. (Fy fasiken – varför ska det vara så många bilar i stan – ivägen för mig)
* Tävla i löpning. (Fy jag ångrar mig varje gång jag står i startfältet, men när jag är i mål så vill jag bara tävla igen)
Nu vill jag ha en ny utmaning att lägga fokus på.
Jag vill göra något jag egentligen inte vågar. Det skulle kunna vara:
* ÅkaVasaloppet.
* Klättra på en klättervägg.
* Cykla ut till landet. Det är 10 mil. Jag som knappt cyklar till jobbet ens.
* Gå med i Stockholmsfadder och bli fadder åt någon som är nyanländ till Sverige. Väldigt läskigt att bara slänga sig ut och träffa någon ny person från ett helt annat land. Men det måste vara hundra gånger värre för den nyanlända som verkligen har kastats ut från sin bekvämlighetszon, förmodligen rätt ofrivilligt.
Om vi inte vågar – då utvecklas vi inte. Då händer inget. Då sitter vi på samma gamla plats och häckar.
