Besviken och arg! På mig själv. För jag är feg och rädd.
För att ta historien från början: Jag tänkte gå med i en längdskidåkningsklubb. Jag hade kollat att de tränar tisdagar och torsdagar och äntligen var det en kväll när det passade mig.
Lite läskigt är det dock.
För det första skulle jag vara absolut sämst – men det kan jag leva med – jag tycker att det är inspirerande att få åka med massa duktiga åkare om det bara står ut med mig 🙂
För det andra så är det massa nya människor man ska lära känna, det är jättekul men samtidigt nervöst.
Jag pallrade mig iallfall iväg. Lite pirrig, mest spännande.
Totalt generalknas!
Ingen där! Väntade… väntade… väntade…30 minuter gick. Åkte några varv i det skittråkiga uppvärmningsspåret som var några hundra meter, bara för att hålla mig varm.
Var jag på fel ställe?
Hade de ingen träning just idag?
Hade förberett mig med pannlampa så det var väl bara att ge sig ut själv då…
Såg pannlamporna på håll
Men…
Det var just det – ge sig ut alldeles själv. Jag vågade inte!
Kolsvart mörker. Läskig skog.
Varför i he… …la fridens dar trodde jag att jag skulle våga mig ut i en kolsvart skog helt själv. Jag som inte ens gillar skogen i sommarens solsken.
Jag väntade länge på att det skulle komma nån annan åkare som jag kunde haka på, såg pannlamporna röra sig ute i mörkret på långt håll men det var ingen som startade så länge jag stod där. Och tillslut gav jag upp. Struntade i hela skidåkningen.
Jag blev i alla fall inte uppäten av en björn!
Man ska ju vända alla motgångar till något positivt och det jag ändå kunde konstatera som var bra med denna misslyckade skidåkning var:
1. Jag blev inte uppäten av en björn ute i skogen eftersom jag aldrig gav mig iväg.
2. Jag åkte hem och tog en joggingtur istället – med intervaller mellan lyktstolparna de sista två kilometrarna. Bra för flåset!
3. Jag var i alla fall tillräckligt modig som tog steget att gå med i en skidklubb – även om de inte var där 🙂
Men innerst inne är jag ändå besviken på mig själv. Tittar mig i spegeln och säger:
– Fegis!
