Blå himmel, strålande sol och härliga längdåkningsspår.
Jag visste att Stockholm Ski Marathon skulle gå av stapeln på Lida klockan 11 - och då måste man vara ur spår - så jag var tidigt uppe.
Valde ett nytt spår, som jag alltså inte åkt tidigare - och inte heller kollat upp hur långt det var.
Smart? Nej - inte minst med tanke på att jag hade tävlingen i hasorna.
Väskan med mina grejor stod kvar - ganska mycket ivägen om det skulle komma ett stort gäng tävlingsåkare, så jag kände mig galet stressad när jag åkte runt ute i Lidaskogen utan att veta vart jag var eller hur långt det var kvar.
Stress ökar tröttheten?
Just när man blir sådär stressad, som när man måste vara tillbaka en viss tid, då går allt långsamt och segt och man känner sig tröttare än någonsin. Känner ni igen det?
Jag och en kollega pratade om det och hon kände precis igen sig.
Jag brukar åka 2 mil på längdskidor så det är ingen ovanlig distans för mig, men igår var det jättesegt. Kände att jag aldrig kom fram och mentalt så blir det tungt.
Jag hann
Träffade på några roliga tanter ute i spåret som sa: Ojoj, det är jättelångt till Lida. Minst en mil kvar!
Haha, det gjorde det ju ännu värre. Och det visade sig faktiskt bara vara runt 4 km kvar då 🙂
Jag hann i god tid tillbaka till starten och jag ångrade mig att jag inte hade tänkt på att jag kunde efteranmäla mig och köra tävlingen som ett bra träningstillfälle. Det såg ut att vara en jättetrevlig tävling och nästa år hoppas jag att jag står i startfållorna här. 🙂