Från att ha tyckt att styrketräning var väääärldens tråkigaste, till att faktiskt tycka att det är kul…. ett år tog det nästan. Ett år där jag redan från början bara hade bestämt mig!
Jag skulle vara på gymmet fyra gånger i veckan.

Det som har påverkat min motivation och fått mig att tycka att det är kul är:

* Det ger faktiskt resultat som känns. Kroppen känns så mycket starkare. Underbart!
* Jag har börjat lära känna folk på gymmet. Det får självklart inte ta fokus från min träning, men det är kul att säga hej och känna igen folk på gymmet. Det gör att det känns så mycket mer personligt.
* Jag har “nördat ner mig“, som min kompis sa! Jag har alltså läst en hel del om styrketräning och satt mig in i hur man ska träna och varför.
* Sista punkten har jag saknat rätt länge: Målet för träningen. Jag har gått ner och kört en timme, fyra dagar i veckan. Bara för att!
Men nu har jag fått ett mål! Jag ska, tammetusan, köra ett Vasalopp nästa år. Något av loppen. Det lutar åt Öppet spår eller Halvvasan.

– Men då borde du ju träna i längdspåret, kanske nån av er försynt påpekar.
Jo, javisst, det gör jag också. Men…. vilken jäkla skillnad styrketräningen har gjort för min längdskidåkning – bara på ett år! Jag är otroligt mycket starkare i skidåkningsmusklerna som magen, ryggen och armarna. Det gör enorm skillnad. Nu kan jag ju staka i flera kilometer. Det orkade jag inte alls förut utan fick nöja mig med att diagonala till största delen. Och då går det ju inte lika snabbt.

Fokus och mål just nu
Just nu satsar jag ändå på att stärka diagonalen.
– Vaddå, diagonalen, va snackar du om, kanske nån av er muttrar.
Jo, jag menar att jag tränar mycket sido-core-övningar samt fokuserar på övningar som tränar en sida i taget. Ett ben, en arm, enarmsrodd, enbensböj, draken, utfall med vridning och denna: Skogshuggaren.
Men är det nån som vet om det är bäst att köra nerifrån och upp (översta bilden) eller uppifrån och ner (understa bilden). Jag är förvirrad… Är det same-same?