Tankarna har börjat snurra..

Tankar och funderingar över förlossningsförloppet har börjat gå runt, runt i mitt huvvud. Kan vara för att vi pratat mycket om det på föräldragruppen och att jag har bänkat mig framför tvn och kollar på “En unge i minuten” här från Västerås. Gråter lika mycket varje gång det söta lilla underbarnet hamnar på mammans bröst.Har alltid tyckt att det är intressant att kolla på förlossningsprogram men nu är jag själv snart där och det är klart man undrar hur det kommer att gå. Det är skönt att programet är från Västerås, man får en inblick hur det ser ut, vilka som jobbar där och hur det oftast går till.

Just nu är känslorna inte riktigt i samspel med varandra. Ena dagen kan jag inte längta mer efter att få vara med om en förlossning, VILKEN UPPLEVELSE!

Andra dagar tänker jag, nej nej.. Det kommer aldrig att gå! Men då brukar jag försöka tänka på alla som redan gått igenom detta och klarat sig galant, så de borde jag väl också göra? Dom för ju det oftast flera gånger om! Är nog mest rädd att tappa kontrollen över mig själv, att smärtan tar över.

Jag försöker att inte ha bestämt för mycket i mitt huvud hur jag vill ha det, om jag ska ta bedövning eller inte. Hur jag tror att det kommer att gå. För det är nog inget jag kan styra över bara för att jag skriver ett förlossningsbrev om önskemål. Det blir som det blir helt enkelt.

Nu börjar vi peppningen inför slutspurten och min älskade man försöker peppa varje kväll, han är guldvärd!