Det är i dag det är dags, juh. Något som jag helt hade glömt bort. Det är i dag jag ska springa vårruset. TJOHOHOHO! Vad glad jag är. (Obs ironi!)
Jag hade smidigt bra planer – jag skulle ta med Elin i vagnen och på så sätt förflytta min startpossiotion från ”tidtagning” till ”strosa”. Det hade varit kanon, jag hade få gå i lugn och ro och strosat och ingen hade märk min urusla kondition.
Vid målgången skulle alla vänta och hejja på mig när vi kommer in. Alla mina fem vänner. Men nu så händer det något märkligt, Josefin ringer och erbjuder sig att passa Elin medan jag springer. MEN VA??
Josefin har en son i Elins ålder och de bor PRECIS vid området, så de skulle vara hemma hos henne och leka. Och så försvann alla mina påhejjare också. De ville hellre vara hos Josse.
Snälla Josse säger att det blir bättre, jamen då kan du ju springa och hålla på och sen kommer du upp till oss.
Nu kan Herman parkera bilen hos dem, eftersom han kommer direkt från jobbet. Att parkera vid området är lönlöst.
Så, nu utan mitt förkläde (aka min vagn) får jag förpassas till tidtagningsgruppen, till vilken jag är anmäld.
Eftersom mina privata påhejjare försvann i ett nafs, kan väl du hejja på mig. Om du är där förståss. Det skulle hjälpa! Fast tala inte om för någon att jag är i dålig kondition är du snäll.