Att årsdagar för vissa händelser som idag, tre år sedan vi förlorade min fina svärmor, barnens farmor och Jockes fantastiska mamma är oerhört tunga.
49 år, nybliven farmor med bara några månader och hela livet framför sig. FUCK CANCER!
Men jag saknar inte min svärmor mer idag än nån annan dag, det är inte speciellt tyngre idag för mig. För det är ALLTID tungt och saknaden är enorm varje dag.
Jag har en tur jag tar varje vecka, ibland fler gånger i veckan och det är att åka förbi hennes sten innan jag släpper barnen på dagis.
Charlie klappar, fixar och häller vatten till blommor. Han kramar lilla hjärtat vi lagt och berättar saker. En treåring med ett stort hjärta även om han inte förstår så mycket mer än att vi kallar stenen för farmor.
Saknad efter henne är obeskrivlig och hon fick aldrig leva klart. Hon fick aldrig lära känna sina fyra barnbarn. Som tur fick hon träffa Charlie mellan lunginflammationerna och gosa.
Hon var bara SÅ bra!
Önskar att hon bara var iväg på en lång resa runt jorden.
Så till er alla där ute, TA HAND OM ER OCH VARANDRA!
SÄG SÅ OFTA DU KAN ATT DU ÄLSKAR DOM!
Vi tänker alldeles för mycket snälla saker och aldrig säger det till personen ifråga, gör det!
