Mammabloggen

Bloggtorka

Det har varit en rejäl bloggtorka från min sidan. Inte riktigt fått fram något att skriva, velar om det är intressant för folk att bara läsa om ens vardag.
Men tänkte väl ge det ett försök till så kanske jag kommer igång med lite olika intressanta ämnen, kanske inte bara barnen.

Vad skulle ni vilja veta mer av?

Hur som helst, det är mycket roligt att se framemot 2018 och jag längtar! Behöver ett år som är bättre än 2017, det var ett ganska tungt år till och från.

I stora drag så Charlie har nyss fyllt 5 år, en hel hand. Det är stort!
Jag fyller 30 år,se Metallica live, ska vara toastmadame och det största av allt, jag har börjat utmana min dödsångest mer och mer så i september tar vi FLYGET till Cypern.
Hela familjen utomlands en vecka med sol, bad och all inclusive, super mysigt!

Tjurruset är bokat i år igen och jag har börjat tänka mer på min hälsa istället för drömma och sitta i soffan.


Världen börjar bli en otäck plats att vara på

Sen barnen kom men framförallt sen min svärmor fick lämna oss alldeles för tidigt har jag kämpat dagligen med dödsångest. Inte bara för min rädsla att dö utan att andra människor runt om mig ska göra det, speciellt mina barn. Fler som står mig nära har drabbats av svåra sjukdomar dom kämpar med varje dag.
Min dödsångest hindrar inte mig ännu i vardagen men jag har svårt att se mig på flygplan närmaste tiden efter alla olyckor man läst. Statiskt sätt så är det väldigt få som omkommer i flygplansolyckor om man kollar hur många plan som är i luften varje dag men det blir så mycket "större" när ett plan kraschar än en bil. Så det skrämmer mig trots att jag flugit väldigt många gånger.
Det är inte längre tekniska fel, utan det är piloter som inte vill leva längre och bomber som placerats i planet.

Jag kämpar dagligen med tankar om vad som skulle kunna hända barnen, jag låter inte det påverka dom men jag ska ge er ett exempel: Häromdagen hämtade jag Charlie på daghemmet. När jag kommer har han klättrat upp i ett träd, inte alls högt. Men det första jag ser är alla stenar runt om på marken, tanken över att han är liten och lite klumpig får mig att se hur han slår i huvudet och blir allvarligt skadad. Men där står han, lycklig och stolt. Första gången han klättrar i trädet och ropar på mig ivrigt. Klart jag går fram och berömmer han för hur duktig han är och ger honom en kram. En kram som blev en trygghet för mig för då kunde jag hjälpa han ner, en kram som för Charlie betydde att mamma tycker att jag är duktig.

Men det börjar bli andra saker än olyckor och sjukdomar som skrämmer mig.

Oskyldiga människor blir knivhuggna. (Finns aldrig anledning att använda knivar mot människor)
TVÅÅRING blir grovt misshandlad av en okänd på torget.
Människor som misshandlar andra människor till döds, fel tillfälle, fel plats.
Barn blir våldtagna på förskolor. Där det ska vara tryggt!
Bomber på krogen.
Terrordåd som blir allt större i världen, alla mina tankar går till Frankrike idag.
Ja, listan kan göras lång.

Nu tänker många att man måste leva trots att världen börjar bli en väldigt otäck plats. Jag kan inte annat än att hålla med. Jag har inte valt dessa tankar själv. Dom kommer till mig, känslorna är svåra att beskriva och jag kämpar varje dag med detta. Jag har bestämt mig att när jag känner att det börjar hindra mig mer än tankar i huvudet ska jag ta till hjälp. Haft vänner som fått hjälp och mår bättre.

Sånt här fanns inte när jag var barn eller när jag gick på krogen. Det har skett fort och det fortsätter att eskalera.

Ska man behöva vara rädd när barnen är i skolan för att det kommer in en person med svärd?
Ja tydligen.


Rädslan att bli sjuk..

Sedan vi fick reda på att min svärmor hade cancer så växte det en oro att man själv kanske är eller kommer bli sjuk.
När Siv gick bort i sjukdomen så växte detta ännu mer och nu är det som en dödsångest. Det går inte en dag utan att jag är orolig för att jag eller någon mer i min närhet speciellt Charlie ska bli allvarligt sjuk.
Detta kanske är vanligt efter en sån här traumatisk upplevelse, inte vet jag. Men 1 av 3 får cancer.. Förstår ni hur fruktansvärt aggressiv denna sjukdom är? Det är så läskigt!
Låt dom finna en lösning på detta dödliga problem!

Ska man ha denna oro varje dag resten av sitt liv?
Jag tror inte att bara livsstilen spelar roll, tror även att det har med gener att göra. En del kanske kan förebygga genom livsstil,kost osv. Men andra inte. Denna sjukdom är en gåta.

Denna fina, fantastiska människa är mitt liv!

20131016-203555.jpg