Mammabloggen

Funderingar och nyfikenhet

Charlie har kommit in i en fas då han gärna vill fråga saker om något inte är som "vanligt".
Om något barn som är rullsstolsbunden, om någon har skadat sig så det syns - ja sånt här som vi kanske inte reagerar lika mycket på men en nyfiken 3,5 åring gör.

Igår när vi var på Leo´s lekland var en pappa där med sin dotter och pappan hade förlorat en arm. Detta var ju jätte konstigt i lilla Charlies ögon som knappt sett världen eller vet vad som kan ske med en människa.

Han pekar och ropar på mig och säger "titta, aj aj mamma".
Jag har märkt att jag blir lite obekväm i dessa situationer då jag gärna inte vill att människorna ska känna sig sårade eller att dom tar illa upp. Jag vet att säkert så är dom hur vana som helst speciellt med små barn.
Mitt svar till Charlie igår blev: Ja jag ser, men vet du va? Han är nog starkare än bamse iallafall.
Charlie svarade med att visa sina muskler och "oj oj oj".

Jag vill försöka lyfta fram det positiva för min lilla nyfikna kille, att det inte behöver vara så konstigt.
Ibland vet man bara inte vad man ska säga. Kan inte bara säga åt han att vara tyst då det känns ännu värre dels för han måste ju få fråga för att lära sig saker och så känns det fel inför personerna.

Behöver säkert inte vara så komplicerat men man vill ju hantera det på bästa sätt och jag känner mig lite osäker.
Hade jag varit i deras sits hade jag gärna svarat åt föräldrarna om jag hörde för att underlätta och visa barnen att det är okej.

Har ni nyfikna barn och hur hanterar ni detta?