Mammabloggen
Josefine Norling bloggar på Mammabloggen

Specialistmödravården för fyra år sedan

Idag 14.00 för fyra år sedan hade jag ytterligare en kontroll hos specialistmödravården för bebisen i magen.
Jag var beräknad idag den 31/1 och jag hade tid för en tillväxtkontroll då bebisen dragit iväg i vikten.

Jocke var med på kontrollen och vi fick träffa en läkare som räknade ut att bebisen borde ligga på ca 4,5 kg i vikt. Han gjorde även en vaginal undersökning för att känna om jag hade börjat öppna upp mig inför en förlossning men det hade inte skett något.
Vi pratade om alternativen, läkaren sa att jag hade två alternativ.
Antingen blev det igångsättning idag 16.00 inne på BB eller så fick jag vänta över helgen, hoppas på att det sattes fart (vilket han inte trodde) och det skulle planeras in ett kejsarsnitt på måndagsmorgonen.
Jocke och jag hade pratat om detta tidigare då det varit på tapeten att det kunde bli såhär pga bebisen storlek.

Konstigt hur bra det fungerar, jag kräktes flera gånger om dagen under nästan hela graviditeten. Blev nästan inlagd och ändå blev det en stor bebis.

Hur som helst valde vi igångsättning då jag gärna ville föda vanligt. Sjukt nervös blev jag och frågade om det var okej att jag åkte hem, äta lite mat och duscha innan. Det gick bra så länge jag kom tillbaka till 16.00.
Vi packade ihop alla BB saker och ett ton med underhållning då vi fått varning om att det kunde ta upp till fyra dagar innan igångsättningen fungerade.

Väl på BB fick vi den finaste sköterskan som var så försiktigt och gick igenom allt noggrant och tydligt, cirka 30 minuter efter jag fått tabletten vaginalt så bad jag Jocke ringa på klockan. Jag var tvungen att fråga hur lång tid det kunde ta innan man fick erbjudande om smärtlindring för jäklar vad det ökade fort.
Hon sa att det skulle nog dröja ett tag men hon kunde undersöka mig för säkerhetsskull och jag var öppen 4 cm redan så hon ringde förlossningen och planerade för att jag skulle få åka ner.
På den lilla stunden gick värkarna från ”aaaj nu gör det ont” till att jag inte ville öppna mina ögon och tvingade mig själv att tänka ”DU MÅSTE ANDAS”.

Blundade hela vägen ner till förlossningen i rullstolen och några minuter senare låg jag i en säng och frossade i lustgas. Verkligen frossade!
Dom ringde narkosläkaren direkt då jag hade maximalt på värkar hela tiden. Vid en igångsättning så kan detta ske, dom går aldrig ner i vila utan kör konstant max.
EDA tog inte, min kropp ville verkligen inte. Även där tydligen så är det ett antal som inte reagerar på EDA bedövning.
Efter några timmar fick jag något som hette Marcain, en akut smärtlindring. När sköterskan gav mig detta bad hon Jocke under tiden att hämta en påse vid handfatet.
Jag förstår varför, jag började kräkas av illamående och tillslut däckade jag.
Lyckades sova i ungefär en timme, vila krafterna tills jag vaknade av att jag kissade, kissade och kissade. Det tog ALDRIG slut.
Jag minns att jag började gråta för jag skämdes så tills sköterskan lugnade mig och sa att det var vattnet som gick. Där satt jag i min säng, skrattandes i en stor flod av vatten som rann ner på golvet.
Kort därefter fick jag hoppa upp på yogabollen, vilket inte var lätt när benen liksom inte var där. Kände dom inte överhuvudtaget och var som spagetti i underkroppen.
Jocke hade det tungt att lyckas balansera en höggravid, halvt chockad fru med inga egna ben som stöttade.

Sen släppte det, värkarna kom igång igen och nu hade det gått 11 timmar om jag minns rätt. Sköterskan fick lite halvt panik och sa ”det är inte mänskligt med såna här värkar” och sprang efter hjälp. Tack för den kände jag, inte direkt lugnande.
Förlossningsläkaren och ett team på tre sköterskor kom in. Förlossningsläkaren gjorde en vaginal undersökning, instämde till sin egen tanke och drog dram ultraljudet. Sen sa hon: ”det är inte något du gjort, men barnet kommer inte ner så vi måste in på operation, ingen panik men vi behöver plocka ut bebisen”.

Under väntan på narkosläkaren så fortsatte mina värkar och jag skakade så mycket av alla olika mediciner dom proppat i mig så när läkaren väl skulle sätta bedövningen så fick dom vara tre stycken att hålla i mig då jag inte kunde sitta still.

Operationen gick fort och ut med rumpan först ur magen då bebisen körde en sväng om under tiden dom skar upp mig, en stor alldeles perfekt Charlie klockan 05:14 den 1 februari.
5042 gram och 56 centimeter perfektion!

Kändes som mitt liv började just vid den tiden, för där var han. Som jag väntat och längtat!
Och imorgon blir denna fina kille 4 år.


Vecka 20 med nr2

När jag var i vecka 20 med lillasyster (vilket vi inte visste för vi hade inte tagit reda på kön denna gång heller) så fick jag börja gå hos både barnmorskan och på specialistmödravården tills det var dags. Detta var pga min tidigare graviditet med Charlie som visade sig vara rätt så stor, 5042gr och 56cm lång. Jag fick kolla mig för diabetes och gå på jämna tillväxtultraljud.

Jag klarade diabetes testet och i vecka 25 växte hon fint och enligt ”genomsnittet” men min oro för förlossningen blev allt mer jobbig. Charlie föddes med akut kejsarsnitt, mer om det kan ni läsa lite längre ner på denna sida //kurera.se/gravidbloggen/page/3/ .. Jag var orolig att även denna bebis skulle dra iväg i storlek på slutet och att det skulle sluta akut igen. Att det blev kejsarsnitt med Charlie berörde mig inte direkt efter men när jag började närma mig ytterligare en förlossning så kom tankarna. Vi fick ha ett möte på Specialistmödravården om detta och jag fick höra att ha gjort ett kejsarsnitt är inget att vara orolig för, varken möjligheten att det skulle bli ett akut igen eller att ärret på livmodern skulle spricka.

Men på närmare kontroll i vecka 38 så visade det sig att hon hade börjat dragit ifrån lite grann och ytterligare en kontroll en vecka senare blev inbokad. Nästa möte var hon +20% och dom bokade ett kejsarsnitt till dagen därpå. Känslan att åka därifrån och veta att jag skulle bli tvåbarnsmamma dagen efter var extremt svår att ta in.

imageBilden är från sista veckan med bebis i magen.