Jag har skänkt pengar till flyktingarna, jag har skänkt kläder och mina tankar.
Det är djupt tragiskt att detta ens sker.
Att barn, föräldrar, systrar, bröder, farföräldrar, morföräldrar ska behöva genomlida något sånt här. Det sätter extrema sår i själen som jag inte tror att varken jag eller du förstår.
Att se barn flyta in på stranden, livlösa. Bli slagna av militärer, poliser och demonstranter.
Vissa kommer till ett bättre liv efter ha flytt, andra överlever inte sin resa till tryggheten.
Vissa är goda, andra är onda. Vissa respekterar det nya landet och anpassar sig, andra inte.
Vissa svenskar välkomnar, andra absolut inte.
Jag välkomnar alla och hoppas dom finner ett nytt lyckligt liv här.
MEN det är något jag inte förstår, något jag stör mig på.
Jag börjar känna mig som en utländsk, en främmande i mitt egna land.
Varför får vi inte ha kvar våra traditioner?
Varför måste vi anpassa oss efter exakt alla andras religioner och kulturer när vi inte får behålla våra egna?
Är jag en rasist för att jag firar national dagen med svenska flaggan och nationalsången?
Är vi respektlösa för att vi fortfarande vill att våra skolavslutningar ska få vara i kyrkan?
Varför måste shoppingcenter ha öppet på Julafton för att det finns andra kulturer som inte firar jul. VI, svenskar firar jul. Vi är inte respektlösa för att vi vill vara hemma med våra familjer på Julafton utan att behöva jobba. Det finns andra dagar att shoppa på.
Och stora delar av allt detta, inte allt men stora delar är vi svenskar som har ändrat på.
Jag menar absolut inget illa med detta, jag känner bara att vi börjar tappa våra svenska traditioner. Kanske tragiskt av mig att gnälla på såna här saker, när det sker så mycket hemskheter för andra.
Vissa saker vill man förnya, andra vill man ha kvar utan att bli klandrad av svenskar eller utländska.
Är köttbullarna, sillen och midsommar det som kommer leva kvar?
