En fjärdedel av alla flickor i Sverige har utsatts för sexuella övergrepp. Det visar en ny stor rapport. Krönikören Maria Lundberg, idag socionom, växte själv upp med övergrepp. Hon önskar en skolhälsovård med utökade möjligheter – och en värld med fler modiga vuxna som ser de utsatta barnen.
”Vem skulle hjälpa mig uthärda livet här ute, vem skulle ge mig den kraften som jag måste få”. (Björn Ulveus & Benny Andersson, ur Musikalen Kristina från Duvemåla, 1995).
Rapporten ”Unga, sex och internet efter #metoo” visar att så många som en av fyra flickor varit utsatta för sexuella övergrepp. Rapportens tredje kapitel inleds med orden att sexuella övergrepp är ett allvarligt brott för barn att drabbas av. Inte bara det, i texten som följer står det att sexuella övergrepp mot barn även är en kränkning av mänskliga rättigheter, samt ett stort samhällsproblem.
I rapporten står det att den genomsnittliga åldern vid det första sexuella övergreppstillfället sker när barnet är mellan sju och tolv år. I förra rapporten från 2014 rapporterades att var femte elev utsatts för sexuella övergrepp, i den senaste rapporten är siffran var fjärde elev.
Det är en rapport som visar på siffror, men inte någonstans förmedlar en enda känsla. Det är säkert så att det inte är rapportskrivandets yttersta mening. Vad gör det med oss maskrosbarn tänker jag, att gång på gång få rapporter om vilka eventuella konsekvenser det kan leda till att växa upp i en familj där man utsätts för sexuella övergrepp. Vi som idag lever med konsekvenserna av sexuella övergrepp, vi som är det där barnet som forskaren skriver om. Vi som idag är ett stort samhällsproblem. Oss kan det också vara fint att ägna en tanke under tiden rapporten skrivs, tänker jag.
LÄS OCKSÅ: Ensamheten bland unga ökar
”…jag vore ingenting om du inte fanns, jag kan inte längre se en mening”
Efter att ha läst rapporten tänkte jag ägna den några tecken i detta dokument. Beskriva det som saknas i rapporten, nämligen känslan av att vara ett så särskilt utsatt barn. Det blir som ett tillägg, kanske man kan säga, till oss som överlevt en barndom med trauma, och som idag måste arbeta med konsekvenserna av det.
Texten är också till de barn som idag lever i denna enorma utsatthet. Den är också tillägnad dig som läst eller hört talas om rapporten och undrar hur fasen man överlever?
”…utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav”
Sjuksköterskan på gymnasiet blev bekymrad över min viktnedgång och den enorma trötthet som jag beskrev. Bekymmer med ont i magen har jag som jag minns det alltid haft. Tidigt fick jag ta del av samma magmedicin som farmor alltid ätit. ”Ta en Novalucol, det hjälper”. Ja det hjälper väl säkert mot magont, men det kommer ju sällan åt bakgrundsfaktorer, såsom barndomstrauma. Jag hade ständigt ont i magen, jag var ofta rädd.
Jag minns att efter det första sexuella övergreppet jag var med om så började mina tvångstankar: ”Du måste räkna till 10 två gånger, på raken. Misslyckas du måste du börja om. Annars kan din farmor dö. Det vill du väl inte, att det är ditt fel att farmor kanske dör”. Jag räknade och misslyckades och räknade igen. Tvångstanken blev aldrig nöjd. Trots att jag kämpade på med denna uppgift, att kontrollräkna.
”Vad fan är det du håller på med, ropar pappa? Gå och lägg dig”.
Ja vad faen är det jag håller på med? Vad är det egentligen för fel på mig, det är en tanke och en känsla som sedan följt med mig långt upp i vuxen ålder. Tills jag en dag som vuxen fick möjlighet att gå i DBT-terapi (dialektiskt beteendeterapi) där fokus var på att lära känna mina känslor, se vad de vill berätta för mig, vad de får mig att vilja göra.
LÄS OCKSÅ: Psykologen: “Därför reagerar vi som vi gör i en kris”
I terapin fick jag också redskap att bli fri de flashbacks som plågat mig under så många år. Och jag blev fri den skam som satt så hårt fast inuti mig, som om det var jag som bar skulden till min egen utsatthet.
Hur många år har jag gått i terapi undrar du kanske? Hur många år har jag letat efter vad det kan vara för fel på mig. Ja, min egen resa började med kuratorsamtal från 16 års ålder, sedan psykolog att jobba bort tvångstankarna. Sen ytterligare psykologer, terapeuter och en oändlig mängd läkarbesök på vårdcentralen, samt medicinering. Jag vet inte, men kanske är det så att när man sökt en viss mängd vård med diffusa bekymmer – som ont i magen och huvudvärk – så kanske det inte finns mer än att sätta in SSRI för att döva i stället för att komma till rätta med traumat.
LÄS OCKSÅ: Ny stor svensk studie: Så påverkar barndomen ditt vuxna liv
” … jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns”
Barn berättar, de berättar ofta för en jämnårig kamrat, eller mamma. I rapporten står det att berättelsen om barnets utsatthet verkar stanna där. Det leder sällan till en polisanmälan eller att socialtjänsten får kännedom om barnet.
Jag tänker när jag läst klart rapporten ”Unga, sex och internet efter #metoo”, att något av det allra viktigaste nu borde vara en nollvision, likt den om döda i trafiken. Givet all den kunskap som finns om hur många barn det gäller, och hur svårt ett vuxenliv kan bli. Att jobba för att barn ska få växa upp under trygga förhållanden.
I den nya föreslagna ”Socialtjänstlagen – en hållbar socialtjänst”, står det om vikten av tidiga insatser och tidiga samarbeten mellan bland annat BVC, skola och socialtjänst. Målet behöver vara att upptäcka dessa barns utsatthet. Just polis och socialtjänst är ofta de som barn anförtror sig åt sist, så då behöver vi börja i en annan ände, där barn finns.
Vad sägs om att satsa på skolhälsovård med utökad möjlighet för kuratorer, sjuksköterskor och lärare att få en rimlig mängd elever att ansvara över? Kanske kan det då bli som med mig, att en orolig sjuksköterska tog kontakt med skolans kurator som gjorde en orosanmälan till socialtjänsten.
Ingen visste egentligen, men oron och deras sätt att bemöta mig gav mig hopp och jag berättade om min utsatthet med år av sexuella övergrepp. Där ont i magen, huvudet, och viktnedgång var mina största uppvisade symptom.
LÄS OCKSÅ: Krönika: ”Tiden läker alla sår” – eller?
”…du måste finnas, du måste – hur kan du då överge mig, jag vore ingenstans om du inte fanns”
Jag tror på en värld med modiga vuxna som vill visa vägen för alla de barn som idag kämpar med känslor av skam och känner att de kanske inte orkar mer. Jag menar, det är väl för dem som rapporten skrevs, hoppas jag.
Maria Lundberg, socionom.
Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera. Den behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se.