Lotta Lagerberg längtade efter att få göra något som fyller henne med glädje i pandemin och anmälde sig till en dansskola för 40-plussare. Med denna krönika – den första av totalt tre i en följetong – vill Lotta belysa det som hon först trodde var covid-rädsla, men som visade sig handla om något annat och allt för vanligt: utfrysning.
I pandemins tristess ökade min längtan efter allt som fyller mig med glädje och lycka. Allt som får mig att må bra mitt i en begynnande 50-årskris, i takt med vallningarna som smyger sig på.
Jag äger ingen direkt ”bucket list” men har alltid älskat att dansa, då känner jag mig som friast. På mitt lantställe nalkas det sommardansskola för fyrtioplussare. Jag anmäler mig direkt, eftersom dans verkligen är min grej.
Regnet står som spön i backen och med andan i halsen landar jag rätt, för längst bort i korridoren står fyra personer och väntar, och jag frågar om det är salen för dansmix. En dam med stålgrått hår, klädd i storblommigt linne i svartvitt och tajta nylonstrumpor som smiter åt hårt om skinnet, pekar ohövligt på mig och säger:
– Du får inte gå in i danssalen med smutsiga skor.
I handen bär jag på inneskor som är rena och nyinköpta, men alla verkar dansa i strumplästen så jag gör detsamma. Jag pekar mot omklädningsrummet och går slokandes dit, för ingen verkar vilja hälsa vänligt på mig ändå.
LÄS OCKSÅ:”Jag lyckades ta kontroll över min hälsa”
Rummet känns stumt, som om jag stör på något vis när jag kommer in i salen igen. En man står i röd t-shirt och bred mustasch och inväntar nervöst dansläraren. Jag börjar genast fantisera om mannens förväntningar på kursen, medan övriga kvinnor står tillsammans med damen i roslinnet, som jag väljer att kalla Harriet, med hårt H.
Jag spritar mina händer och ställer mig i cirkeln bland de andra och märker hur Harriet cirkulerar runt mig som en arg geting. Hon trevar runt som i en boxningsring. Runt runt rör hon sig och stirrar på mig och säger :”Är du vaccinerad?”.
Vi får inte stå nära. Det blir inte bra.
Hon tittar på de andra och sedan på mig som hon mönstrar uppifrån och ner, och sedan börjar hon en evighetsmonolog. Hon ställer tusen frågor, så att jag snart inte hör vad hon säger. Jag inser att jag är virusflyktingen och sommargästen som inte borde vara här.
LÄS OCKSÅ: ”Läsningen hjälpte mig att slappna av, släppa alla krav och lyssna inåt”
De vill inte ha mig med på dansen. Jag försäkrar henne om min försiktighet och hör hur jag försvarar mig och försäkrar henne om att jag frilansar och jobbar mest hemifrån. När hon påtalar att barnen smittar i skolan svarar jag med klar stämma att alla i min familj skött sig ”by the book” och att vi håller avstånd.
Harriet bara fortsätter gestikulera med armarna och förklarar för mig att det är själva luften och rörelserna som är det farliga och dåliga, och det är riktigt ILLA!
De andra säger ingenting. Kanske är det jag som inbillar mig att de skruvar på sig. Till sist säger jag att dansen i alla fall är bra för immunförsvaret.
– Om inte jag är rädd så behöver inte du vara rädd, säger jag och känner hur min dansglädje runnit av mig.
Men Harriet fortsätter och jag säger att många är vaccinerade. Harriet börjar fråga var och en om de fått en eller två doser. Alla nickar.
Därefter ställer sig Harriet längst bort i hörnet där dörren är öppen och där luften strömmar in. Dansläraren kör igång passet och den långa tiden med covid gör sig påmind. Jag har inte varit på yoga på länge, och inte heller varit på gymmet. Jag är stel och spänd. Plötsligt hör jag någon som hostar. Det är Harriet. Varför är hon här om hon hostar, tänker jag? Varför säger inte dansläraren till henne? Ska jag säga till henne?
Danslärarens ord känns välbekanta från barndomen och ungdomsåren vid olika dansskolor. Chaussé och pas de borree. Vi dansar längs diagonalen och stretchar och Harriet hostar hela tiden. Varför är hon här om hon hostar, tänker jag irriterat igen.
LÄS OCKSÅ: “Lymfpromenaderna gjorde att jag minskade i omfång”
När vi blir rädda spinner hjärnan loss åtminstone på mig, men kanske också på Harriet.Hon hörs hela tiden. Nu kan hon inte längre stå vid dörren utan kliver bort mot mitt håll.
Jag kliver över på andra sidan i ren protest.
Harriet stortrivs framför spegeln och lever ut med sina egna påhittade danssteg medan mannen i t-shirt har svårt för koordinationen. Vi är sex övermogna danselever som samlats i en sal, och jag smiter ut från salen fortast möjligt, som den simpla sommargäst jag är – och än värre: virusflyktingen som inte borde vara här.
Jag undrar just hur livet blir efter, om det nu finns något före och efter covid.
Jag undrar så mycket vad Harriet tänkte när hon hostandes gick därifrån.
Starten blev inte som jag tänkt mig, men imorgon är en ny dag, och då ska jag våga ta min plats och dansa mig fri, så som jag alltid brukar göra.
Av Lotta Lagerberg, författare, föreläsare, frilansskribent och beteendevetare
Kureras sektion Krönikan ger möjligheten att ventilera en tanke, idé eller åsikt.
Krönikan skrivs av skribenter som är fristående från Kurera och behöver alltså inte handla om åsikter Kurera delar. Är du intresserad av att skriva en krönika på Kurera.se? Kontakta: webbredaktor(@)kurera.se
Charlotta Lagerberg-Thunes
Gör: Författare, föreläsare, frilansskribent, konstnär och beteendevetare i botten.
Ålder: 49 år.
Familj: Maken Lars och barnen Adam och Saga.
Bor: I Göteborg.
Så mår jag bra: Jag älskar att leva vackert. Då menar jag förstås inifrån och ut, och i det enkla bor just det vackra. Jag mår som bäst när jag är med mina nära och kära och får skapa och vara kreativ.
Min natur och själ är högkänslig, skapande och prestigelös med ett stort mått humor (göteborgsk) och som ni förstår så älskar jag att dansa! Det hoppas jag kunna göra hela livet. Mitt motto lyder: ”Why not?”
Krönika i 3 delar!
Del 2 i denna krönikeföljetong hittar du här på Kureras hemsida torsdag 1 september. Del 3 kommer torsdag 8 september.