Linda Lampenius

Det kan vara förödande att som förstföderska tvinga sig själv att genomgå en helt naturlig förlossning

28 december, 2012 | Kommentera (3)

Jag tillhörde gruppen ”Nu skall jag vara duktig och föda mitt barn så naturligt som möjligt”, när vår första dotter Olivia skulle födas.
Jag ville minsann inte ens ta ryggbedövning. Jag trodde att jag inte skulle vara ”kvinna nog”, ifall jag fick för mycket ”hjälp” på vägen.

Tänk vad egoistisk och dum man kan vara, innan man genomgått en förlossning!

Olivia hade antagligen dött ifall jag inte hade blivit snittad akut, efter en 21 timmar lång förlossningskamp.
Utöver att jag själv inte ens tänkte tanken ”kejsarsnitt” under alla dessa timmar, så var jag omringad av barnmorskor, som bara bad mig kämpa på. Vilket jag fortfarande känner ilska över.

Eftersom hormonerna ställer till det rejält för kvinnan efter förlossningen och  ingenting blev som jag förväntat mig, så blev jag fruktansvärt deprimerad efter snittet. Jag kände att jag hade misslyckats. Jag var inte en ”duktig kvinna”.

Allt förvärrades av att jag inte hade blivit informerad om allt som kunde vara jobbigt EFTER förlossningen. Blivande mammor får veta vad som kan ”drabba” en under själva förlossningen (t.ex. illamående, foglossning, lågt järnvärde), men jag tror att få kvinnor får veta, att det antagligen kommer att göra väldigt ont när man börjar amma. I mitt fall började bröstvårtorna dessutom blöda. Barnmorskan på Danderyd sade att det var bara att amma på och att blod är hälsosamt för barnet. (Herregud, vilken jubelidiot!) Olivia totalvägrade att dricka från mina bröst då hon fick blod i munnen. Då blev det för det första svårare att få igång amningen och för det andra fick inte Olivia i sig näring. Jag kände mig som världens sämsta mamma, tills…Martin åkte till apoteket och köpte amningsnappar åt mig. Bröstvårtorna läkte på ett dygn 🙂

Eftersom min första graviditet var relativt lätt, hade Martin och jag bestämt att Martin skulle ta sig an resningansökningarna för Sture Bergwall/Thomas Quick (tillsammans med Thomas Olsson). Martin hade börjat jobba med första fallet redan i september 2008. När Olivia föddes 26.2.2009 var Martin ledig bara i 3 dygn. Vi hade ju inte räknat med att förlossningen skulle bli så hemsk och att den skulle sluta i akut snitt. Efter de där 3 dygnen satt jag som en fånge, med alla mina funderingar, i vår villa. På 6 veckor kunde jag inte ta mig någonstans, eftersom jag inte ens fick lyfta barnvagnen in i bilen (pga snittet). Alla mina släktingar bor dessutom i Finland.
Just då kändes det som om ”Thomas Quick” var en lika stor del av vår familj, som Olivia. Och han ”fanns kvar” i vårt dagliga liv fram till att Martin blev klar med resningsansökan gällande Johan Asplund.

Jag vågade inte berätta om mina känslor för varken Martin eller mina släktingar. Jag kände att jag hade misslyckats med allt. Jag var rädd för att jag var en dålig mamma. Jag kände mig väldigt ensam och deprimerad.

Nu har jag släppt alla dessa dumma tankar och vet att det enda som är viktigt är att allt går till så bra som möjligt med tanke på barnet.
Vår andra tjej skall inte behöva genomlida det som Olivia var med om.
Jag är precis lika ”duktig” som kvinna och mamma, oavsett sättet barnet kommer ut på.

Dessutom har jag på senaste tiden hört om så många kvinnor, vars underliv blivit förstörda under förlossningen.
Tidigare trodde jag att det var större risk för allvarliga men i samband med kejsarsnitt än vanliga förlossningar…nu har jag börjat tro det motsatta…

Postad: 28 december, 2012 Av: Linda Lampenius Kategori: Baby, Barn, Familj, Förlossning, Graviditet, Livet | Etiketter: , , , , , , | Kommentera (3)

Det finns 3 kommentarer:

Det kan vara förödande att som förstföderska tvinga sig själv att genomgå en helt naturlig förlossning

  1. Rawfoodfamiljen skrev den

    Hej Linda, visst borde blivande mammor få mer information om vad som händer förlossningen. Jag tänkte direkt efter förlossningen att nu är León född, skönt, nu börjar allt det mysiga, men ack så fel. Amningen kämpade vi (Christopher, jag och León) med i tre månader. Det gjorde fruktansvärt ont och jag förstår de mammor som ger upp. Amningen var tusen gånger värre än förlossningen. Vi var flera gånger på Amnings Centrum på SÖS för att får hjälp. Varje natt i tre månader gick Chris upp med mig när det var dags för amning. Han bytte alltid blöjan och jag satte mig tillrätta i soffan med amningskudde och andra kuddar så León skulle komma i exakt rätt höjd för att minska smärtan på bröstvårtorna. Jag behövde Chris stöd vid varje amningstillfälle, annars hade jag inte klarat det. Vi har allt här hemma när det kommer till amning, amningsnappar, snäckor, salvor you name it. Livet efter förlossningen är långt ifrån glamoröst, önskar verkligen att man under föräldrar kurserna kunde prata mer om hur man kan må och framför allt hur svårt det kan vara med amning, många verkar tro att det bara ska komma igång av sig självt.

    Lycka till nu med födelsen av din andra lilla prinsessa!
    Mångar kramar Therese

  2. Louise skrev den

    Så underbart att du vågar skriva om din upplevelse. Vi är många som känner igen oss – och som önskar att någon hade berättat detta tidigare. Och ang dina rader på slutet så är jag övertygad om att snitt är betydligt mindre riskabelt för både mor och barn. Lycka till nu med tillökningen! (Och tänk på att sjukvården inte har rätt att kräva att du föder vaginalt igen.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Sök i bloggen

Gilla Kurera på Facebook

Om bloggen


Namn: Linda Cullberg Lampenius.
Ålder: 45 år.
Bor: I en villa i Bromma.
Familj: Maken Martin Cullberg och döttrarna Oliva och Cecilia, 5 år respektive född i januari 2013.
Sysselsättning: Violinist, artist och författare.
Fokus just nu: Att skriva på min nya bok.
Om mig: I mitt yrke reser jag mycket och träffar många nya människor, men privat är jag rätt skygg och vill helst bara vara hemma med Martin och Olivia och lägga mig tidigt. Jag dricker inte, röker inte och äter helst hälsosam mat. Jag är nästan lite ”för” förtjust i all hälsokost som finns att köpa, älskar att köra snabba bilar och att åka skidor i Alperna. Jag är "fiskarna" i horoskop.
Om bloggen: Jag kommer att skriva om mitt liv som artist och numera även författare och föreläsare och om hur jag lever för att hinna och orka med allt.

Kategorier