Linda Lampenius

Första veckan efter kejsarsnittet

Postad: 22 januari, 2013 Av: Linda Lampenius Kategori: Baby, Barn, Familj, Förälder, Förlossning, Gravid, Graviditet, Livet, Okategoriserade, Olivia | Etiketter: , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Hej alla läsare! Jag ber om ursäkt för min ”frånvaro” under den gångna veckan. Jag har varit i min ”mammabubbla” och knappt pratat med någon annan än Martin och Olivia.
20130123_095357

14.1. snittades jag på BB Stockholm/Danderyds sjukhus. Ut kom söta Cecilia, 48 cm och 2960 g, en vecka innan beräknat datum.

Att bli snittad för andra gången har varit en mer smärtsam upplevelse än vid första tillfället. Operationen i sig har gått galant och operationsläkaren berättade att jag hade väldigt lite ärrbildning efter första snittet. Man såg knappt att jag blivit snittad, sade hon.
Läkaren hette förresten Ann Hjelm Cluff. Hon är verksamhetschef och medicinskt ansvarig läkare för förlossningskliniken. Ansvarig barnmorska under förlossningen var jätte gulliga Carolina Hjorth.

Denna gång har det gjort mer ont i såret och det har fortsatt att sippra ut blod i en och en halv vecka. Antar att det beror på de blodförtunnande sputorna jag var tvungen att ta under en veckas tid efter förlossningen. Alla som är 40+ måste få denna medicin pga ökad risk för blodpropp. Jag trodde att allt ”stickande” skulle vara över efter kanylen och ryggbedövningen, men så blev det alltså inte. Martin fick agera ”sjuksyrra” och sticka mig varje kväll.

Amningen kom bra igång på sjukhuset, vilket kändes skönt, men när vi kom hem, hade mina bröstvårtor ”fått nog” och började blöda igen (som efter första förlossningen). Så nu säger jag HALLELUJAH! för amningsnappar och bröstpumpar!!!

Martin har varit ledig sedan Cecilia föddes…vilken skillnad jämfört med första gången, då han jobbade som en galning med resningsansökan för ”Thomas Quick” från dag 4 framåt!

Martin och Olivia har varit HELT FANTASTISKA med att stötta och hjälpa mig med allt efter förlossningen!!! Jag vill bara pussa på dem hela tiden 🙂

Nu är det definitivt slut på graviditeter och förlossningar&kejsarsnitt!!! Aldrig mer!!! Vi har våra underbara prinsessor och känner att vi är väldigt lyckliga i denna ”familjekonstellation” 🙂

Nu skall vi börja ”leva” igen. Vi planerar redan en lång resa till USA i sommar…

Kramar, Linda



Aningen orolig för att förlossningen skall dra igång…

Postad: 6 januari, 2013 Av: Linda Lampenius Kategori: Baby, Barn, Familj, Förlossning, Graviditet, Hår, Hudvård, Kläder, Livet, Okategoriserade | Etiketter: , , , , | Kommentera

Imorgon bitti är det exakt 7 dygn kvar av denna graviditet. Jag har upplevt graviditeten som oändligt lång. Det känns som om jag varit gravid i två år!

Under de senaste dygnen har jag fått alldeles för många sammandragningar för att kunna känna mig lugn när det gäller antalet dagar som barnet skall stanna kvar i magen.

Jag är så glad för att inte behöva uppleva en riktig förlossning igen! De där 21 timmarna jag fick genomlida, gjorde att jag efteråt bestämde mig för att aldrig mer bli gravid.

Nu har jag börjat lägga ner grejer i en väska…för säkerhets skull…

1. Både tunna och varma kläder åt lilltjejen. Tar också med ett par av Weledas produkter för bebisar. Fick ju en hel del i julklapp (av Weleda)

2. Bara för detta tillfälle inköpta ”mormors trosor”. De är för stora och går upp till midjan, men är väldigt bekväma. Man skall definitivt lämna alla snygga och sexiga underkläder hemma när man åker till sjukhuset för att föda barn!

3. Amningsbh, trots att jag är övertygad om att jag inte kommer att vilja ha någon bh på mig på sjukhuset.

4. Amningsnappar för säkerhets skull, ifall bröstvårtorna börjar blöda även denna gång. Skall även testa Liberos och Natusans amningskupor, ifall jag får för mig att använda bh.

5. Mjuka sockor, tofflor, två hellånga mjuka klänningar och en extremt mjuk morgonrock.

6. Kamera

7. Mina favoritprodukter från badrummet, trots att jag antagligen inte ens kommer att tvätta håret eller använda parfym under de 2-3 dygnen vi stannar på sjukhuset.
image
image
image
image



11 dagar kvar som enbarnsförälder…

Postad: 3 januari, 2013 Av: Linda Lampenius Kategori: Baby, Barn, Familj, Förälder, Förlossning, Gravid, Graviditet, Livet | Etiketter: , | Kommentera

På tolfte dagen fr.o.m. idag, är Martin och jag plötsligt tvåbarnsföräldrar! Konstig känsla…att veta att det kommer att ske just då…om inte lilla vildbasaren i magen bestämmer sig för att komma ut tidigare…men i så fall blir det också kejsarsnitt 🙂

Nu har jag släppt alla rädslor (förutom min horribla nålskräck) gällande snittet. Vi behöver inte pina ett barn till med en utdragen förlossning, som ändå skulle sluta i akut snitt. Dessutom ligger hon antagligen fortfarande i sätesbjudning. Jag slipper ju också risken att bli ”trasig” i underlivet, eller få mitt blygdben spräckt (som min väninna fick). Man måste se positivt på situationen, hur man än föder…

Spännande dagar just nu…



Det kan vara förödande att som förstföderska tvinga sig själv att genomgå en helt naturlig förlossning

Postad: 28 december, 2012 Av: Linda Lampenius Kategori: Baby, Barn, Familj, Förlossning, Graviditet, Livet | Etiketter: , , , , , , | 3 kommentarer

Jag tillhörde gruppen ”Nu skall jag vara duktig och föda mitt barn så naturligt som möjligt”, när vår första dotter Olivia skulle födas.
Jag ville minsann inte ens ta ryggbedövning. Jag trodde att jag inte skulle vara ”kvinna nog”, ifall jag fick för mycket ”hjälp” på vägen.

Tänk vad egoistisk och dum man kan vara, innan man genomgått en förlossning!

Olivia hade antagligen dött ifall jag inte hade blivit snittad akut, efter en 21 timmar lång förlossningskamp.
Utöver att jag själv inte ens tänkte tanken ”kejsarsnitt” under alla dessa timmar, så var jag omringad av barnmorskor, som bara bad mig kämpa på. Vilket jag fortfarande känner ilska över.

Eftersom hormonerna ställer till det rejält för kvinnan efter förlossningen och  ingenting blev som jag förväntat mig, så blev jag fruktansvärt deprimerad efter snittet. Jag kände att jag hade misslyckats. Jag var inte en ”duktig kvinna”.

Allt förvärrades av att jag inte hade blivit informerad om allt som kunde vara jobbigt EFTER förlossningen. Blivande mammor får veta vad som kan ”drabba” en under själva förlossningen (t.ex. illamående, foglossning, lågt järnvärde), men jag tror att få kvinnor får veta, att det antagligen kommer att göra väldigt ont när man börjar amma. I mitt fall började bröstvårtorna dessutom blöda. Barnmorskan på Danderyd sade att det var bara att amma på och att blod är hälsosamt för barnet. (Herregud, vilken jubelidiot!) Olivia totalvägrade att dricka från mina bröst då hon fick blod i munnen. Då blev det för det första svårare att få igång amningen och för det andra fick inte Olivia i sig näring. Jag kände mig som världens sämsta mamma, tills…Martin åkte till apoteket och köpte amningsnappar åt mig. Bröstvårtorna läkte på ett dygn 🙂

Eftersom min första graviditet var relativt lätt, hade Martin och jag bestämt att Martin skulle ta sig an resningansökningarna för Sture Bergwall/Thomas Quick (tillsammans med Thomas Olsson). Martin hade börjat jobba med första fallet redan i september 2008. När Olivia föddes 26.2.2009 var Martin ledig bara i 3 dygn. Vi hade ju inte räknat med att förlossningen skulle bli så hemsk och att den skulle sluta i akut snitt. Efter de där 3 dygnen satt jag som en fånge, med alla mina funderingar, i vår villa. På 6 veckor kunde jag inte ta mig någonstans, eftersom jag inte ens fick lyfta barnvagnen in i bilen (pga snittet). Alla mina släktingar bor dessutom i Finland.
Just då kändes det som om ”Thomas Quick” var en lika stor del av vår familj, som Olivia. Och han ”fanns kvar” i vårt dagliga liv fram till att Martin blev klar med resningsansökan gällande Johan Asplund.

Jag vågade inte berätta om mina känslor för varken Martin eller mina släktingar. Jag kände att jag hade misslyckats med allt. Jag var rädd för att jag var en dålig mamma. Jag kände mig väldigt ensam och deprimerad.

Nu har jag släppt alla dessa dumma tankar och vet att det enda som är viktigt är att allt går till så bra som möjligt med tanke på barnet.
Vår andra tjej skall inte behöva genomlida det som Olivia var med om.
Jag är precis lika ”duktig” som kvinna och mamma, oavsett sättet barnet kommer ut på.

Dessutom har jag på senaste tiden hört om så många kvinnor, vars underliv blivit förstörda under förlossningen.
Tidigare trodde jag att det var större risk för allvarliga men i samband med kejsarsnitt än vanliga förlossningar…nu har jag börjat tro det motsatta…



Barnet ligger i sätesbjudning

Postad: 28 december, 2012 Av: Linda Lampenius Kategori: Baby, Barn, Förlossning, Gravid, Graviditet, Livet | Etiketter: , , , , | Kommentera

Igår var jag på mitt sista besök hos min barnmorska på Barnmorskorna Gamla stan, innan barnet skall födas. Fick då veta att lilltjejen ligger i sätesbjudning. Tur att jag redan har kejsarsnitt inbokat på grund av riskerna som en ”normal” förlossning skulle kunna medföra i mitt fall.

För övrigt var allt toppen. Magen/livmodern är precis så stor som den ”skall” vara, trots att jag ser rätt så mycket mindre ut än de flesta gör i nionde månaden.

Om två veckor och två dagar får jag hålla vår andra dotter i min famn…



Kejsarsnitt och ”falsk” ischias

Postad: 27 november, 2012 Av: Linda Lampenius Kategori: Baby, Familj, Förlossning, Graviditet, Livet, Olivia | Etiketter: , , , , | En kommentar

Jag har fått ett par kommentarer gällande mitt förra inlägg. Försöker godkänna kommentarerna, men WordPress appen på mobilen krånglar igen.

En tjej frågade varför jag skall snittas. När Olivia föddes, kunde det ha gått RIKTIGT illa. Jag hade gått över tiden med nästan två veckor, när förlossningen satte igång.
Jag OCH OLIVIA fick genomlida 21 timmar av förlossning, innan barnmorskorna fattade att ta in en läkare för att se varför Olivia inte kom neråt i förlossningskanalen. Olivias hjärtljud började också då bli oregelbundna.
När läkaren kom in, konstaterade han på en halv minut att jag måste snittas akut. Olivia rymdes inte ut. Hennes huvud fastnade i mina bäckenben.

Både min man och jag har sedan dess varit så fruktansvärt besvikna och arga på Danderyds förlossningsavdelning för det som skedde. Jag bestämde mig då för att ALDRIG mer bli gravid och det tog mig 2 1/2 år, att ens kunna tänka mig att försöka få ett barn till.

Den här gången har jag pratat mycket om detta med två läkare. Båda säger, att risken för att samma sak skall hända igen är för stor för att jag skall kunna föda normalt. Så nu blir det planerat snitt.

Är det någon som haft ”falsk” ischias under graviditeten?
Varje kväll är ett helsike. Gör så förbaskat ont i högra skinkan! Känns som tandvärk och sendrag på samma gång.
Vad har ni gjort för att lindra smärtan?

Allt var förresten toppen på ultraljudsundersökningen igår 🙂



Det gör ont!

Postad: 14 oktober, 2012 Av: Linda Lampenius Kategori: Graviditet | Etiketter: , | Kommentera

Tänk att det skall behöva göra så ont att vara gravid.
Jag har haft foglossning en tid nu. Tycker att det kunde räcka, men icke! Idag fick jag en jäkla värk i magen precis när jag skulle gå in på ICA Maxi för att storhandla med Olivia. Jag vicka vanka fram sakteliga.

Jag är i vecka 26. Magen växer just nu så det knakar. Har gått upp 7 1/2-8 kg. Under graviditeten med Olivia mådde jag toppen i detta skede. Fick ont i magen först under sista månaden.

Tre månader kvar…!!!



Stora brister i svenska förlossningsvården

Postad: 26 september, 2012 Av: Linda Lampenius Kategori: Baby, Barn, Förlossning, Hälsa, Olivia | Etiketter: , , , , | Kommentera

Det är ofattbart hur mycket negativt jag hört om förlossningar när jag pratat med väninnor som fött i Sverige. Det är svårt att förstå att händelserna skett i ett toppmodernt land som Sverige.
Skall bli intressant att se ”Uppdrag granskning” ikväll…
Stora brister i svenska förlossningsvården
”Uppdrag Granskning” avslöjar i kväll stora brister i den svenska förlossningsvården. Enligt granskningen lämnas allvarliga skador utan vare sig diagnos eller operation. Och barnmorskor misstänks till och med mörka att skador uppstått.
Varje år drabbas 4000 kvinnor av sfinkterruptur, att underlivet spricker från slidan till ändtarmsöppningen under förlossningen. Men det är den officiella statistiken. Enligt kvällens avsnitt av ”Uppdrag Granskning” i SVT är den verkliga statistiken en helt annan .Enligt experter som ”Uppdrag Granskning” talat med rör det sig snarare om 10 000 kvinnor som drabbas varje år.

Rapporteras inte
Men den allvarliga skadan rapporteras inte alltid, enligt granskningen. Och kvinnor kan skickas hem utan vare sig diagnos eller operation.
Om kvinnan efter en sfinkterruptur inte får vård direkt ökar risken för ett långt lidande med smärta, avföringsläckage och oförmåga till ett fungerande sexliv.– För mig är det helt obegripligt. Missar man en total sfinkterruptur då anser jag inte att man har de kunskaper det krävs för att vara barnmorska, säger Monica Tegnér som själv jobbar som barnmorska, till ”Uppdrag Granskning.”

Skam
Men det kan också finnas andra orsaker, som skammen över att ha gjort ”ett dåligt jobb.”Och antalet sfinkterrupturer kan också vara ett argument vid löneförhandlingar – och därför misstänks barnmorskor för att mörka att skador uppstått, enligt granskningen. En barnmorska i Västra Götalandsregionen som ”Uppdrag Granskning” har talat med berättar att hon blev konfronterad under lönesamtalet med de skador som hon rapporterat från förlossningarna.

 

Av Anna Skarin

 

Jag kan förstå att sköterskor/läkare inte vill rapportera om allvarliga händelser, när de t.o.m. ”glömmer” att nämna att 3 stycken elever (BM stud) plötsligt stod inne i min förlossningssal och glodde på mig mitt i min förlossning. Inte sjutton ville jag ha någon extra person där inne för att titta på mitt lidande och min mest personliga och intima händelse i mitt liv.
Jag hade gått nästan två veckor över tiden, men barnmorskan väntade på att ta in läkare för att se varför barnet inte kunde komma ut i nästan ett helt dygn. Sedan bar det av mot operationssalen. Olivia föddes med akut snitt.
Jag hittar ej heller någon som helst notering ang Olivias oregelbundna hjärtljud i slutet av skedet innan läkaren äntligen kom och tittade på mig.

Här nedan är en del av intervjun jag gjorde för tidningen mama, när Olivia var ca 1 år gammal:

Intervjun för tidningen Mama

Tagna av: Hans Ericsson

Hon turnerade fram till julen 2008, Olivia föddes den 26 februari året därpå.
– Det gick hur galant som helst att springa omkring på scenen och resa från stad till stad, säger Linda.
– På nyårsafton kom smärtan. Jag var inte alls förberedd på hur ont det kunde göra. Olivia levde om som en tornado i magen. Hon vände sig hela tiden, for omkring som en mini­tornado och jag hade två vändningsförsök inbokade innan Olivia äntligen föddes – nästan två veckor efter beräknat datum. Vid båda vändningsförsöken vände hon sig rätt precis innan vändningen skulle göras…
Under graviditeten låg Linda ofta mot en vägg, med benen rakt upp i luften, för att hon hört att det skulle få barnet att vända sig. Att stå på alla fyra hörde också till hennes favoritsysslor under de sista veckorna. Enligt Linda är det bara en havande kvinna som gått över tiden som kan fatta hur olidligt långa alla dagar, timmar och minuter känns, då man väntar på att underverket ska komma till världen.

Intervjuv för mama

Tagna av: Hans Ericsson

Och så kom förlossningen – där inget blev som det var tänkt?
– Ja, vi åkte in natten mellan den 24 och 25 februari, klockan 2:40, och klockan 16 nästa eftermiddag började jag få Syntocinon eftersom jag inte öppnade mig trots värkarna. Då trodde jag att det skulle sätta fart och att Olivia snart skulle vara vid min sida. Men nej. De oavbrutna värkarna höll på att knäcka mig. Det finns stunder jag inte minns, smärtan var så outhärdlig.

Och så lider du av nål och sprutskräck?
– Min man Martin körde ut barnmorskan som snäste åt mig att jag kunde åka hem ifall jag inte tålde smärta och som med våld tryckte kanylen i min arm på ett ställe där jag inte hade bedövat mig själv med emlakräm.
Linda gråter nästan bara hon tänker på detta.
– Att ha nålskräck är visserligen pinsamt men så är det, jag bedövar alltid huden innan till exempel ett vanligt blodprov och trots det så kan jag svimma eller spy, jag får panik bara av att se nålar på tv. Förlossningsavdelningen visste detta, trots det beordrade denna elaka barnmorska en elev att sätta en kanyl i min hand. Eleven misslyckades trots många försök, min vänstra hand var som ett stort blåmärke och jag var panikslagen. Då slet barnmorskan till sig min högra arm och tryckte in kanylen på ett ställe som inte var bedövat.
– Som pricken över i stod tre elever runt min säng och studerade mitt elände samtidigt som jag kände mig så sårbar och så ynklig som alla kvinnor gör i det läget. Dessa personer nämns inte ens i förlossningsjournalen. Jag har ingen aning om vilka främlingarna var, fortsätter Linda.
Men till slut kom ändå en liten flicka ut.
– Jag hade andats lustgas nästan nonstop i tio timmar och fått epidural redan innan snittet. Men mitt inne i dimman hörde jag plötsligt ett väldigt behagligt ljud. Det var Olivia som grät. Sekunderna därefter såg jag henne och tryckte min kind mot hennes. Hon var så bedårande.

Intervjun för MAMA

Tagna av: Hans Ericsson

 

Invtevjun för MAMA

Tagna av: Hans Ericsson

MAMA bilderna tagna av Hans Ericsson



Sök i bloggen

Gilla Kurera på Facebook

Om bloggen


Namn: Linda Cullberg Lampenius.
Ålder: 45 år.
Bor: I en villa i Bromma.
Familj: Maken Martin Cullberg och döttrarna Oliva och Cecilia, 5 år respektive född i januari 2013.
Sysselsättning: Violinist, artist och författare.
Fokus just nu: Att skriva på min nya bok.
Om mig: I mitt yrke reser jag mycket och träffar många nya människor, men privat är jag rätt skygg och vill helst bara vara hemma med Martin och Olivia och lägga mig tidigt. Jag dricker inte, röker inte och äter helst hälsosam mat. Jag är nästan lite ”för” förtjust i all hälsokost som finns att köpa, älskar att köra snabba bilar och att åka skidor i Alperna. Jag är "fiskarna" i horoskop.
Om bloggen: Jag kommer att skriva om mitt liv som artist och numera även författare och föreläsare och om hur jag lever för att hinna och orka med allt.

Kategorier