Movement Medicine med Mia Hozhona

Om absolut FRID i berg-o-dalbanan

1 februari, 2014 | Kommentera (0)

All frid finns i nuet. Frid är att famna stunden nu, låta den komma och låta den gå, det vet varje zen-utövare och meditatör.

På Disneyland i veckan hade jag en absolut upplevelse av frid. Oväntat ställe? Keep reading.

Min bakgrund av berg-o-dalbanor är att de är rätt ordentligt läskiga. Jag kan åka den där skramliga jäkeln på Gröna Lund, jorå. Men jag får alltid ont i nacken av hur spänt jag sitter, och lite rätt hög puls i magen när säkerhetsbommen fällts ner över min kropp med ett ”klick” och vagnarna börjar sin resa uppåt, uppåt mot den där allra första backen, ni vet. De allra läskigaste berg-o-dalbanor jag har åkt har definitivt varit här i USA. Och det hundra år sen, och jag har sedan dess vägrat att göra om det (tacksam att jag väl hade överlevt!).

Ungefär så var min relation till berg-o-dalbanor i allmänhet i i Amerika i synnerhet när jag kom till Disneyland i veckan.

För att etablera vilken sorts storlek på berg-o-dalbana jag var villig att hänga med på, bestämde jag mig för att börja med en attraktion som ansågs vara mild och snäll. Sagt och gjort. Det var en lattjo liten färd och jag skattade den som en 3:a på en läskighetsskala mellan 1-10.

Sen var det dags för de riktiga grejorna.

Först skulle jag ge mig på en läskig i mörkret under stjärnhimlar (!!) och därefter en superläskig, hög och traditionell berg-o-dalbana.

Men. Jag vet inte varifrån impulsen kom till mig, men plötsligt hade jag den bara.

Jag gick in i upplevelsen med en approach jag aldrig någonsin haft i sammanhanget tidigare. Jag satte mig i vagnen, dinglade med fötterna och släppte varje muskel och varje nerv i kroppen. Lutade huvudet tillbaka. Bara lät färden komma och ta mig.

Den första en verkligt andlig upplevelse – dels denna fantastiska totala letting go, dels att åka berg-o-dalbana i mörkret under stjärnhimmel. Jag hade tårar i ögonen och bara sa ”tack! tack! tack!”. : ) Efter mörkerberg-o-dalbanan åkte jag två gånger på den ”jätteläskigaste” av berg-o-dalbanorna på hela Disneyland med samma ljuvliga tacksamhet. Lätt och enkel. Tagen. Ivägsvept.

Efter färderna mätte jag på en skala 1-10 min rädsloupplevelse.

I mitt förflutna skulle de ha motsvarat en 6:a respektive en 8:a. Med mitt sätt att åka var de båda 1:or. Aho!

The yoga practice of surrender.

ride

Postad: 1 februari, 2014 Av: Movement Medicine med Mia Hozhona Kategori: Filosofi, Mindfulness | Etiketter: , , , | Kommentera (0)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Sök i bloggen

Om bloggen:


Namn: Mia Hozhona
Ålder: 48
Bor: Stockholm.
Sysselsättning: Driver Stockholm Prana Flow Yoga & Souldance. Coach och vägledare. Resenär. Skribent. Medicinkvinna.
Om mig: Passionerad utövare och lärare i conscious movement – flowyoga, frigörande dans, rörelsemeditation. Resväskan ofta packad. Kalifornien är något av mitt andra hemland, har tidigare bott i Indien, Australien och Italien. Hemsida: www.littlewing.se
Om bloggen: Om konsten att flytta in i sig själv genom yoga, dans, meditation. Jag filosoferar kring inre och yttre resor – från på Yoga på Yobbet hemma i Sverige, till mina resor och utbildningar i Amerika och Europa. Välkommen att följa med!

Kategorier

Vi söker framtidens stjärnbloggare

Är du den vi söker?

Skriv till oss och berätta mer om dig själv.