Mias Familjeblogg

Förlossningen

Sin förlossningsberättelse måste man ju dela när man har en gravidblogg och givetvis har jag ett stort behov av att skriva av mig och berätta, så här kommer den för dem som är intresserade. Så här en och en halv vecka efter förlossningen känns detaljerna redan suddiga och dramatiken har svalnat rejält. Hade jag skrivit ihop det nu hade det bara blivit den korta varianten som låter helt sakligt och odramatisk. Men som tur var skrev jag ner det mesta dagarna direkt efter förlossningen och där har jag fått med mer av den känslomässiga berg- o dalbanan som en förlossning ändå innebär. Man läser det här inlägget på egen risk för det innehåller en del ärliga detaljer. (Varför skrev jag så egentligen? Alla andra inlägg då?)

Kort version

Det blev alltså en vaginal förlossning även denna gången och självklart blev det inte riktigt så som jag hade tänkt mig. Det gick inte heller på åtta minuter som jag hade oroat mig för och jag födde inte i bilen i rondellen där de bygger om. Men det gick jäkligt bra. Om man bara ser till fakta och journaler skulle man till och med kunna kalla den helt odramatisk. Enkel. Men det vet ju alla som har fött barn att det sällan är enkelt. Även enkelt gör jävligt ont och kräver sin insats.

Det sakliga: det tog två och en halv timme från det att vi kom in till sjukhuset tills han var ute. När jag kom in var jag öppen sex cm. Jag var upprätt mestadels av tiden i värkarbetet, använde gåstolen och pilatesbollen mest. När jag var fullvidgad hade vattnet ännu inte gått, så vi tog hål på hinnorna. För att göra det fick jag lägga mig i sidoläge och därför blev även krystningen i sidoliggande. Krystningen gick ohyggligt fort, under tio minuter, vilket överrumplade både mig och bebisen, så han kom ut lite omtumlad men hämtade sig snabbt. Vad gäller bedövning så använde jag lustgas under den senare delen av öppningsskedet och under krystningen. Jag slapp sy (wihooo) och jag hade en underbar barnmorska och sjuksköterska! Någon läkare såg jag inte röken av på hela förlossningen. Lillebror mådde bra och efter att ha fått upp hans temperatur ordentligt kunde vi lämna sjukhuset som vi ville efter de obligatoriska sex timmarna.

Det var allt. Det lät ju skitlätt. Eller?imageAlltså, är man så här ljuvlig är man ju väl värd all förlossningsmöda.

Lång version

Den lite längre versionen kommer här.

Dagarna innan värkarbetet äntligen kom igång pendlade jag mellan att känna mig kolugn och att känna mig riktigt nervös inför vad som komma skulle. Varje kväll på slutet av graviditeten kände jag att jag var tvungen att vara beredd på att utföra stordåd på natten och i det läget, när man är trött och just ska gå och lägga sig, så var jag inte alls sugen på att föda barn. Varje morgon vaknade jag sedan lite besviken över att inget hade hänt under natten.

På tisdagen, två dagar över tiden, arbetade jag i flera timmar i trädgården och på onsdagen hade jag träningsvärk i hela kroppen. Jag tror att det gjorde susen. På onsdag eftermiddag började jag känna av lite sammandragningar och efter middagen vid sjutiden var jag ganska säker på att det var värkar jag hade, även om de varken var regelbundna eller kraftiga (kanske 1 eller 2 per timme vid det laget).

Under kvällen började vi ändå förbereda oss mentalt på att det nog var inatt det var dags och jag mixde ihop en god smoothie och ställde i kylen som jag kunde ta med mig. Men det hände inte så mycket mer och lite halvt misstänksamma (jag vågade fortfarande inte riktigt hoppas att det var dags) gick vi och la oss och väntade på att det skulle dra igång mer. Vid det här laget hade jag kanske 1 värk var tjugonde minut som jag var säker på var en värk. Ibland hoppade det dock över. Ibland hade jag något som liknade en värk men som gick över mitt i.

Vid midnatt började vi klocka lite lätt och ibland kom det värkar med bara fem minuters mellanrum, ibland tog det 30 minuter. Vi ringde in till BB (yes! Tredje gången gillt lyckades vi med det konststycket.) och fick höra att det fanns plats. Jag pratade med en superbra barnmorska som sa att vi var välkomna när helst vi kände att det skulle behövas bedövning eller jag kände att jag ville in (som tredjeföderska ifrågasatte hon inte en sekund om det var dags eller ej). Klockan halv två gjorde värkarna såpass ont att jag kände att jag ville åka in, fortfarande lite skraj för att det hela skulle avstanna dock och fortfarande rätt långt emellan värkarna. Men vi åkte in. I lugnan ro. Kom in strax innan två, fick ett rum, en supergullig barnmorska och en sockersöt, ung sjuksköterska. CTG såg bra ut och jag var öppen 6 cm.

Redan från början på sjukhuset ville jag vara uppe och gå. Jag fick jättegulliga erbjudanden om en massa olika hjälpmedel och valde gåstol och pilatesboll som jag varvade mellan. De förberedde sig även på att jag nog ville krysta upprätt och var helt okej med det. Efter någon timme på sjukhuset kändes allt som en evighet och jag blev ordentligt rastlös. Det kändes som att det skulle ta hela natten innan något dramatiskt hände. Som ett brev på posten så intensifierades allt just då. Värkarna gjorde nu riktigt ont, jag började använda en låg dos av lustgasen och jag började få lite av den där panikkänslan att – fan, han ska verkligen ut nu.

Ungefär samtidigt ändrade värkarna karaktär. I början av öppningsskedet tycker jag ändå att värkarna känns helt okej. Man kämpar mest med att andas och att hantera smärtan. Men i slutet av öppningsskedet så känns varje värk helt ärligt som att man ska bajsa på sig, vilket är en känsla man instinktivt motarbetar. Det är då det börjar bli riktigt jobbigt tycker jag. Att acceptera den känslan och att trycka på i värkarna för att hjälpa kroppen i öppningsarbetet har varit en av mina största utmaningar i alla förlossningar. Även denna gången fick jag alltså kämpa med mig själv innan jag accepterade den känslan och vågade låta värkarna värka.

En stund innan fyra undersökte de mig igen och då var jag helt öppen, dvs tio cm. Vattnet hade fortfarande inte gått så vi kom överens om att ta hål på hinnorna. Jag ville bara bli av med den jobbiga känslan av att vara jättejättegravid och av någon konstig anledning trodde jag att det skulle hjälpa att bli av med vattnet. Sagt och gjort, jag fick lägga mig på sidan i sängen, de tog hål på hinnorna, vattnet gick, och då brakade det loss direkt. Kroppen gick inte att hejda och krystvärkarna kom direkt. Jag översköljdes av fullständig panik när jag kände att kroppen bara vrålpumpade ut bebisen. Jag minns att jag klängde runt Kalles hals, skrek att jag inte ville längre, grät och hade ont, ont, ont. Men sedan tog kroppen över och jag accepterade krystvärken på ett sätt jag aldrig gjort tidigare och istället för att skrika vidare så bara tryckte jag för allt jag var värd. Och det fungerade. Jag kände hur hans huvud rörde sig genom mig och på andra krystvärken tryckte jag ut hans huvud. Jag kunde inte fatta att det var så nära att vara klar så då fick jag all världens kraft och i nästa krystvärk tog jag i för kung och fosterland och lyckades trycka ut kroppen. Han var ute. Jag var klar! Jag kunde knappt tro att det var sant. Vi hade ju just tagit hål på hinnorna några minuter tidigare.

Plötsligt blev jag väldigt medveten om att bebisen inte skrek. Jag minns att jag frågade om och om igen vad som var fel, men blev intygad om att allt var okej. Krystningen hade gått så snabbt att han inte riktigt hade hunnit med att reagera. En liten stund senare fick jag upp honom på mitt bröst och då blev jag fullständigt lugn. Ren och skär lycka. Och lillebror var den finaste bebisen som världen någonsin hade skådat! (Sedan förra gången då förstås. Och förra igen.)

Att få ut moderkakan denna gången gick otroligt smidigt. Jag upplever att jag bara tryckte på lite lätt och hörde barnmorskan säga att den var ute. Jag var tvungen att fråga om hon verkligen sa att den var ute eftersom jag knappt hade känt det, men jo, det var den. Och då kom skakningarna. Efter förlossningen börjar kroppen skaka helt okontrollerat. Av utmattning och ansträngning. När anspänningarna släpper. Det känns jättemärkligt och man börjar frysa som tusan. Sedan blir man ganska direkt undersökt efter bristningar och i min värld så är det något av det värsta. Liksom vid tidigare förlossningar så fick jag även denna gången någon slags hypersensitivitet i underlivet direkt efter förlossningen och jag började gråta direkt när hon sa att hon måste undersöka mig. Under min första förlossning respekterades inte min smärtreaktion och det blev ett tufft minne. De sydde mig medan jag låg och grät, bedövningen tog inte och jag bara minns att det var hemskt. Denna gången blev jag absolut respekterad. Jag fick lustgas och hon undersökte snabbt. Tack och lov så behövde jag inte sy ett stygn! För första gången. Lycka!

Direkt efter att bebisen har kommit ut så blir allt så märkligt lugnt. Man går från intensiv kamp till fullständigt lugn och lycka på bara några sekunder och dramatiken rinner av en lika snabbt som en solbränna på planet hem från charterresan. Timmarna därefter är mysiga. Vi bara låg och slappade, halvsovandes och utmattade alla tre. Timmarna går och flyter ihop till en enda massa. Det ammas. Det undersöks. Det vägs och mäts. Man får fika. Barnmorskan kommer och trycker på ens mage emellanåt. Man inser att man måste kissa och får panik eftersom underlivet känns som ett enda stort sår. Man kissar och gråter en skvätt, men överlever. Men framför allt, man tittar på det lilla underverk till bebis som kom ut och undrar hur det var möjligt att man för bara några timmar sedan inte ens visste vem det var och hur han såg ut. Sedan förundras man över hur han fick plats därinne. Och så blir man så sjukt lycklig och stolt att man gråter en skvätt till.

imageJääh. Tummen upp för mig och mamma. Det gjorde vi bra.

Vad jag lärde mig

Några slags lärdomar måste man ju alltid dra för att komma vidare i sin utveckling. Så här är vad jag lärde mig denna gången.

  • Jag tror inte längre att man kan påverka hur man agerar i alla skeden av förlossningen. Jag upplevde att jag arbetade riktigt bra igenom värkarna. Andades. Kände mig stark. Men när den fullständiga paniken kom, när kroppen styr och man bara kan hänga med, då reagerar man bara på ren instinkt. Jag blev skitskraj. Och mina känslor var ju fullständigt äkta. Det där med att jag skulle ha tid, närvaro och möjlighet att peppa mig själv mentalt eller tänka någon slags resonlig tanke i den stunden är inte realistiskt. Nej, det är ren och skär instinkt som styr hur man beter sig i den stunden. Det är jag övertygad om nu.
  • Jag stod upp och gick genom nästan hela förlossningen. Så mycket naturligare det var än att ligga ner som jag har gjort vid de andra. Att krysta i sidoliggande läge var också bra mycket mer effektivt än i ryggläge. Ryggläge är faktiskt bara vrålkonstigt alla kategorier. Den enda anledningen till att ligga ner är att man behöver vilan eller att de måste koppla in en med en massa apparater och grejor. Det finns såklart fler anledningar, men kontentan är att jag hade önskat att jag hade haft den starka känslan vid tidigare förlossningar också.
  • Att föda barn handlar en hel del om att släppa sina hämningar. En av de svåraste är att acceptera att känslan av att föda barn är snarlik känslan av att bajsa, både i värkarbete och i krystvärkar. Man måste alltså agera precis som om man bajsar för att få rätt kraft. Det är sjukt svårt när man instinktivt kämpar emot den känslan överallt förutom på toaletten – något man har lärt sig som barn och sedan gjort en hel livstid. Jag är dock övertygad om att just denna insikt kan kapa mycket tid på en förlossning.

 

Det var det hela mina vänner. Okomplicerat och odramatiskt? Ja. Men lätt? Nej, det är aldrig lätt. Jag chockades återigen av allvaret man känner i stunden. Det är så på riktigt. Det är såna urkrafter som sätts igång i hela kroppen att det inte går att komma undan oberörd. Jag kände mig både sårbar och rädd. Jag FATTAR inte hur kvinnor världen över klarar av detta, långt ifrån sjukvård och pilatesbollar och lustgas och påhejande makar och barnmorskor. Men de klarar det! Och jag klarade det! Igen. För det gör vi alltid.


2 comments on “Förlossningen

  1. Caroline on

    Wow…så häftigt. Och fint, och vackert, och mäktigt och adrenaliningt och känslosamt och bara aldeles underbart! Älskar förlossningsberättelser, och denna var inget undantag! 🙂 Blev tvungen att läsa min egen igen och bli lite nostalgisk, haha. (Hittas här: http://calorin.wordpress.com/2013/08/ om du vill läsa)

    Stort grattis igen till lillen! Det gjorde ni bra! 🙂

    Svara
    • Mia Tjärnlund on

      Tack söting. Ja, det är så häftigt och märkligt samtidigt så det liksom blir overkligt väldigt snart efter. Känns kul att ha skrivit ner sina tankar denna gången. Vilken härlig blogg du har! Och vilken häftig förlossningsberättelse du skrivit. Men det är kanske på din blogg jag borde skriva det? 🙂

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Skriv ut artikel


Nu hittar ni mig på VibreraMera.se

Nu hittar ni mig på VibreraMera.se

Blogginlägg

Åh, den här karamellen har jag sugit på länge. Men nu är det dags. Ni vet hur allting har en början och ett slut? Det här är precis en sådan punkt i mitt liv. En punkt som samtidigt markerar en början och ett slut. Början. Jag har äntligen lanserat min alldeles egen hälsosajt – vibreramera.se! […]

Det är här vi är

Det är här vi är

Blogginlägg

Jag har haft några märkliga dagar. Känt mig svag, känt mig stark, skrattat och gråtit. Känt en enorm frihet i att prioritera den riktiga världen, utanför de skrivna orden, där dagarna har fyllts med disk, lekplatshäng, smoothies och meditation.   Så mycket ilska Min mailkorg har svämmat över av ilska. Jag har fått veta att […]

Jag pratar vaccinationer i radio P1

Jag pratar vaccinationer i radio P1

Blogginlägg

Idag svarade jag på några frågor kring mässling och att avstå vaccinationer i Sveriges radio P1, StudioEtt. Lyssna gärna på det! Klippet hittar du här och mässlingsdiskussionen börjar 1.07.00 in i klippet. Mitt tidigare inlägg om vaccinationer hittar du här.

Tio sätt att höja dina vibrationer

Tio sätt att höja dina vibrationer

Blogginlägg

Uppdaterat inlägg OBS! En uppdaterad version av det här inlägget finns att läsa här (vibreramera.se)! —————————————————————————————————- Allt är vibrerande energi Vi alla är energi. Varje tanke, varje känsla, och varje liten del av oss är energi som vibrerar i olika frekvenser, frekvenser som är mätbara. Om frekvenserna är låga så är vibrationerna långsamma. Om de […]

Att överlista kräksjukan

Att överlista kräksjukan

familjeliv

Av alla hundratals inlägg som snurrar runt i huvudet och skulle vilja se ljuset här på bloggen så befinner jag mig som vanligt mitt i verkligheten och tvingas prioritera. Och det inlägg som fick högst prioritet den här gången handlar om kräksjuka. Eller snarare hur man kan lura kräksjukan och slippa den. För med tanke […]

Min önskelista i jul

Min önskelista i jul

Blogginlägg

Det är så himla mycket jag önskar mig av tomten i år. Vi får se vad det blir, men jag väntar med spänning. Här kommer min önskelista. Håll tillgodo! Snö. Det här känns som en low-hanging-fruit. Bara lite snö räcker. Och några minusgrader. Och en stjärnklar himmel. Mjölkfri risgrynsgröt. Som jag längtar redan. Den som […]

När saker faller på plats

När saker faller på plats

familjeliv

Livet händer Nu är jag där igen. Jag har så mycket att säga och berätta och skriva att jag inte får ur mig någonting alls. Det är för att livet händer. Hela tiden. Varje dag. Livet i en familj med tre barn händer bannemej precis hela tiden. Och ändå är jag så lugn. Prioriteten är […]

Giftfria mensskydd

Giftfria mensskydd

Blogginlägg

Uppdaterat inlägg OBS! En uppdaterad version av det här inlägget finns att läsa här (vibreramera.se)! —————————————————————————————————- Det här blir ett inlägg som är riktat framför allt till menstruerande kvinnor, men även om du inte kan identifiera dig som en sådan så kanske du ändå kan få lite inspiration att lotsa vidare till någon i din […]

Näringsrik snabbmat

Näringsrik snabbmat

Blogginlägg

Nu när jag driver egen verksamhet så spenderar jag mina dagar här hemma i huset för det mesta. Det är här jag skriver, redigerar, mailar och planerar. Mycket tid hemma betyder också många luncher hemma och de flesta dagar vill jag att lunchen ska gå snabbt att få på bordet. Jag är en person som […]

Tio sätt att förbättra sin hälsa – del 1

Tio sätt att förbättra sin hälsa – del 1

Blogginlägg

Det finns så otroligt mycket vi kan göra för att förbättra vår hälsa dramatiskt. Oftast är det inte de nya vanorna som är vare sig dyrare, mer tidskrävande eller svårare på något sätt, utan det är vår inställning till förändringen som är problemet. Gamla vanor som sitter i huvudet är de allra svåraste att göra […]