Mias Familjeblogg

Förlossningen

Sin förlossningsberättelse måste man ju dela när man har en gravidblogg och givetvis har jag ett stort behov av att skriva av mig och berätta, så här kommer den för dem som är intresserade. Så här en och en halv vecka efter förlossningen känns detaljerna redan suddiga och dramatiken har svalnat rejält. Hade jag skrivit ihop det nu hade det bara blivit den korta varianten som låter helt sakligt och odramatisk. Men som tur var skrev jag ner det mesta dagarna direkt efter förlossningen och där har jag fått med mer av den känslomässiga berg- o dalbanan som en förlossning ändå innebär. Man läser det här inlägget på egen risk för det innehåller en del ärliga detaljer. (Varför skrev jag så egentligen? Alla andra inlägg då?)

Kort version

Det blev alltså en vaginal förlossning även denna gången och självklart blev det inte riktigt så som jag hade tänkt mig. Det gick inte heller på åtta minuter som jag hade oroat mig för och jag födde inte i bilen i rondellen där de bygger om. Men det gick jäkligt bra. Om man bara ser till fakta och journaler skulle man till och med kunna kalla den helt odramatisk. Enkel. Men det vet ju alla som har fött barn att det sällan är enkelt. Även enkelt gör jävligt ont och kräver sin insats.

Det sakliga: det tog två och en halv timme från det att vi kom in till sjukhuset tills han var ute. När jag kom in var jag öppen sex cm. Jag var upprätt mestadels av tiden i värkarbetet, använde gåstolen och pilatesbollen mest. När jag var fullvidgad hade vattnet ännu inte gått, så vi tog hål på hinnorna. För att göra det fick jag lägga mig i sidoläge och därför blev även krystningen i sidoliggande. Krystningen gick ohyggligt fort, under tio minuter, vilket överrumplade både mig och bebisen, så han kom ut lite omtumlad men hämtade sig snabbt. Vad gäller bedövning så använde jag lustgas under den senare delen av öppningsskedet och under krystningen. Jag slapp sy (wihooo) och jag hade en underbar barnmorska och sjuksköterska! Någon läkare såg jag inte röken av på hela förlossningen. Lillebror mådde bra och efter att ha fått upp hans temperatur ordentligt kunde vi lämna sjukhuset som vi ville efter de obligatoriska sex timmarna.

Det var allt. Det lät ju skitlätt. Eller?imageAlltså, är man så här ljuvlig är man ju väl värd all förlossningsmöda.

Lång version

Den lite längre versionen kommer här.

Dagarna innan värkarbetet äntligen kom igång pendlade jag mellan att känna mig kolugn och att känna mig riktigt nervös inför vad som komma skulle. Varje kväll på slutet av graviditeten kände jag att jag var tvungen att vara beredd på att utföra stordåd på natten och i det läget, när man är trött och just ska gå och lägga sig, så var jag inte alls sugen på att föda barn. Varje morgon vaknade jag sedan lite besviken över att inget hade hänt under natten.

På tisdagen, två dagar över tiden, arbetade jag i flera timmar i trädgården och på onsdagen hade jag träningsvärk i hela kroppen. Jag tror att det gjorde susen. På onsdag eftermiddag började jag känna av lite sammandragningar och efter middagen vid sjutiden var jag ganska säker på att det var värkar jag hade, även om de varken var regelbundna eller kraftiga (kanske 1 eller 2 per timme vid det laget).

Under kvällen började vi ändå förbereda oss mentalt på att det nog var inatt det var dags och jag mixde ihop en god smoothie och ställde i kylen som jag kunde ta med mig. Men det hände inte så mycket mer och lite halvt misstänksamma (jag vågade fortfarande inte riktigt hoppas att det var dags) gick vi och la oss och väntade på att det skulle dra igång mer. Vid det här laget hade jag kanske 1 värk var tjugonde minut som jag var säker på var en värk. Ibland hoppade det dock över. Ibland hade jag något som liknade en värk men som gick över mitt i.

Vid midnatt började vi klocka lite lätt och ibland kom det värkar med bara fem minuters mellanrum, ibland tog det 30 minuter. Vi ringde in till BB (yes! Tredje gången gillt lyckades vi med det konststycket.) och fick höra att det fanns plats. Jag pratade med en superbra barnmorska som sa att vi var välkomna när helst vi kände att det skulle behövas bedövning eller jag kände att jag ville in (som tredjeföderska ifrågasatte hon inte en sekund om det var dags eller ej). Klockan halv två gjorde värkarna såpass ont att jag kände att jag ville åka in, fortfarande lite skraj för att det hela skulle avstanna dock och fortfarande rätt långt emellan värkarna. Men vi åkte in. I lugnan ro. Kom in strax innan två, fick ett rum, en supergullig barnmorska och en sockersöt, ung sjuksköterska. CTG såg bra ut och jag var öppen 6 cm.

Redan från början på sjukhuset ville jag vara uppe och gå. Jag fick jättegulliga erbjudanden om en massa olika hjälpmedel och valde gåstol och pilatesboll som jag varvade mellan. De förberedde sig även på att jag nog ville krysta upprätt och var helt okej med det. Efter någon timme på sjukhuset kändes allt som en evighet och jag blev ordentligt rastlös. Det kändes som att det skulle ta hela natten innan något dramatiskt hände. Som ett brev på posten så intensifierades allt just då. Värkarna gjorde nu riktigt ont, jag började använda en låg dos av lustgasen och jag började få lite av den där panikkänslan att – fan, han ska verkligen ut nu.

Ungefär samtidigt ändrade värkarna karaktär. I början av öppningsskedet tycker jag ändå att värkarna känns helt okej. Man kämpar mest med att andas och att hantera smärtan. Men i slutet av öppningsskedet så känns varje värk helt ärligt som att man ska bajsa på sig, vilket är en känsla man instinktivt motarbetar. Det är då det börjar bli riktigt jobbigt tycker jag. Att acceptera den känslan och att trycka på i värkarna för att hjälpa kroppen i öppningsarbetet har varit en av mina största utmaningar i alla förlossningar. Även denna gången fick jag alltså kämpa med mig själv innan jag accepterade den känslan och vågade låta värkarna värka.

En stund innan fyra undersökte de mig igen och då var jag helt öppen, dvs tio cm. Vattnet hade fortfarande inte gått så vi kom överens om att ta hål på hinnorna. Jag ville bara bli av med den jobbiga känslan av att vara jättejättegravid och av någon konstig anledning trodde jag att det skulle hjälpa att bli av med vattnet. Sagt och gjort, jag fick lägga mig på sidan i sängen, de tog hål på hinnorna, vattnet gick, och då brakade det loss direkt. Kroppen gick inte att hejda och krystvärkarna kom direkt. Jag översköljdes av fullständig panik när jag kände att kroppen bara vrålpumpade ut bebisen. Jag minns att jag klängde runt Kalles hals, skrek att jag inte ville längre, grät och hade ont, ont, ont. Men sedan tog kroppen över och jag accepterade krystvärken på ett sätt jag aldrig gjort tidigare och istället för att skrika vidare så bara tryckte jag för allt jag var värd. Och det fungerade. Jag kände hur hans huvud rörde sig genom mig och på andra krystvärken tryckte jag ut hans huvud. Jag kunde inte fatta att det var så nära att vara klar så då fick jag all världens kraft och i nästa krystvärk tog jag i för kung och fosterland och lyckades trycka ut kroppen. Han var ute. Jag var klar! Jag kunde knappt tro att det var sant. Vi hade ju just tagit hål på hinnorna några minuter tidigare.

Plötsligt blev jag väldigt medveten om att bebisen inte skrek. Jag minns att jag frågade om och om igen vad som var fel, men blev intygad om att allt var okej. Krystningen hade gått så snabbt att han inte riktigt hade hunnit med att reagera. En liten stund senare fick jag upp honom på mitt bröst och då blev jag fullständigt lugn. Ren och skär lycka. Och lillebror var den finaste bebisen som världen någonsin hade skådat! (Sedan förra gången då förstås. Och förra igen.)

Att få ut moderkakan denna gången gick otroligt smidigt. Jag upplever att jag bara tryckte på lite lätt och hörde barnmorskan säga att den var ute. Jag var tvungen att fråga om hon verkligen sa att den var ute eftersom jag knappt hade känt det, men jo, det var den. Och då kom skakningarna. Efter förlossningen börjar kroppen skaka helt okontrollerat. Av utmattning och ansträngning. När anspänningarna släpper. Det känns jättemärkligt och man börjar frysa som tusan. Sedan blir man ganska direkt undersökt efter bristningar och i min värld så är det något av det värsta. Liksom vid tidigare förlossningar så fick jag även denna gången någon slags hypersensitivitet i underlivet direkt efter förlossningen och jag började gråta direkt när hon sa att hon måste undersöka mig. Under min första förlossning respekterades inte min smärtreaktion och det blev ett tufft minne. De sydde mig medan jag låg och grät, bedövningen tog inte och jag bara minns att det var hemskt. Denna gången blev jag absolut respekterad. Jag fick lustgas och hon undersökte snabbt. Tack och lov så behövde jag inte sy ett stygn! För första gången. Lycka!

Direkt efter att bebisen har kommit ut så blir allt så märkligt lugnt. Man går från intensiv kamp till fullständigt lugn och lycka på bara några sekunder och dramatiken rinner av en lika snabbt som en solbränna på planet hem från charterresan. Timmarna därefter är mysiga. Vi bara låg och slappade, halvsovandes och utmattade alla tre. Timmarna går och flyter ihop till en enda massa. Det ammas. Det undersöks. Det vägs och mäts. Man får fika. Barnmorskan kommer och trycker på ens mage emellanåt. Man inser att man måste kissa och får panik eftersom underlivet känns som ett enda stort sår. Man kissar och gråter en skvätt, men överlever. Men framför allt, man tittar på det lilla underverk till bebis som kom ut och undrar hur det var möjligt att man för bara några timmar sedan inte ens visste vem det var och hur han såg ut. Sedan förundras man över hur han fick plats därinne. Och så blir man så sjukt lycklig och stolt att man gråter en skvätt till.

imageJääh. Tummen upp för mig och mamma. Det gjorde vi bra.

Vad jag lärde mig

Några slags lärdomar måste man ju alltid dra för att komma vidare i sin utveckling. Så här är vad jag lärde mig denna gången.

  • Jag tror inte längre att man kan påverka hur man agerar i alla skeden av förlossningen. Jag upplevde att jag arbetade riktigt bra igenom värkarna. Andades. Kände mig stark. Men när den fullständiga paniken kom, när kroppen styr och man bara kan hänga med, då reagerar man bara på ren instinkt. Jag blev skitskraj. Och mina känslor var ju fullständigt äkta. Det där med att jag skulle ha tid, närvaro och möjlighet att peppa mig själv mentalt eller tänka någon slags resonlig tanke i den stunden är inte realistiskt. Nej, det är ren och skär instinkt som styr hur man beter sig i den stunden. Det är jag övertygad om nu.
  • Jag stod upp och gick genom nästan hela förlossningen. Så mycket naturligare det var än att ligga ner som jag har gjort vid de andra. Att krysta i sidoliggande läge var också bra mycket mer effektivt än i ryggläge. Ryggläge är faktiskt bara vrålkonstigt alla kategorier. Den enda anledningen till att ligga ner är att man behöver vilan eller att de måste koppla in en med en massa apparater och grejor. Det finns såklart fler anledningar, men kontentan är att jag hade önskat att jag hade haft den starka känslan vid tidigare förlossningar också.
  • Att föda barn handlar en hel del om att släppa sina hämningar. En av de svåraste är att acceptera att känslan av att föda barn är snarlik känslan av att bajsa, både i värkarbete och i krystvärkar. Man måste alltså agera precis som om man bajsar för att få rätt kraft. Det är sjukt svårt när man instinktivt kämpar emot den känslan överallt förutom på toaletten – något man har lärt sig som barn och sedan gjort en hel livstid. Jag är dock övertygad om att just denna insikt kan kapa mycket tid på en förlossning.

 

Det var det hela mina vänner. Okomplicerat och odramatiskt? Ja. Men lätt? Nej, det är aldrig lätt. Jag chockades återigen av allvaret man känner i stunden. Det är så på riktigt. Det är såna urkrafter som sätts igång i hela kroppen att det inte går att komma undan oberörd. Jag kände mig både sårbar och rädd. Jag FATTAR inte hur kvinnor världen över klarar av detta, långt ifrån sjukvård och pilatesbollar och lustgas och påhejande makar och barnmorskor. Men de klarar det! Och jag klarade det! Igen. För det gör vi alltid.


God morgon världen

Hej. Jag sover. Och väger 4210g. Och mår bra. Mamma med. Och pappa. Mamma tycker det är asskönt att jag är ute! Hon var grym. Precis som jag. Det är faktiskt jobbigt att födas. Vi hörs lite senare.imageimage


Packad väska

Ja, ni läste rätt. Väskan är packad. Vilket är jättekonstigt eftersom jag inte har lyckats packa någon väska inför vare sig första eller andra förlossningen trots att jag gick över tiden med båda. (Lägg nu till att det denna gången är tio dagar kvar innan beräknat datum när jag skriver detta.) Första förlossningen blev ju en igångsättning som trots tidsbokning blev rätt oplanerad (lång historia) så jag hade bara med mig det nödvändigaste, typ handväskan och en tandborste. Andra förlossningen gick så jädra vrålfort att jag blev helt tagen på sängen och inte fick med mig någonting. Jag tror inte ens att vi ringde in till BB den gången. Vi bara körde in. Så båda gångerna har mannen varit hemom och hämtat lite bebiskläder. För något mer behöver man faktiskt inte om man inte stannar kvar. (Eller om man bor oförskämt nära sjukhuset.) Och jag får av någon anledning flyktkänslor från sjukhuset direkt efter förlossningarna så vi har åkt hem så fort vi har fått båda gångerna. Det betyder efter ungefär sex timmar. Förutsatt att allt gått bra alltså. (Bebisen ska typ kissa och får inte ha blivit gul i hyn. Mamman får inte ha feber och man ska ha känt att livmodern börjar dra ihop sig. Om jag minns rätt.) Och jag planerar inte att stanna längre på sjukhuset denna gången heller om jag kan välja.

Hur som, jag har just tvättat igenom alla bebiskläder här hemma och då slog det mig – jag kanske bara ska ta de där två minutrarna det tar att lokalisera de grejor jag vill ha med mig och lägga dem på samma ställe – i en väska? Sagt och gjort, jag har nu valt ut några plagg och en filt till lillebror som jag har packat ner i min yogapåse (den ger bra vibbar). Där ligger de tillsammans med underkläder (en amningsbh + trosor), ett amningslinne, min tandborste och de där viktiga papprena med blodtester. Och två kokosvatten. Det var nog det hela. Behöver vi något mer så får mannen åka hemom igen helt enkelt.imageSå här blev det alltså. Det enda jag behöver komma ihåg att grabba tag i på väg ut från huset är mitt leg för plånboken kan ju inte ligga packad i en väska i (potentiellt) tre veckor… Och så bilbarnstolen.imageDen här söta ekologiska outfiten från Giggle i NY ville jag egentligen packa med mig, men jag tror faktiskt att den blir för stor för lillebror. Den får vänta därhemma istället.

På lördag kommer svärmor hit så då är det helt ok för lillebror att leta sig ut. Det är såklart helt ok för honom att leta sig ut redan nu med, men det kommer innebära lite extra stress för oss kring att fixa barnvakt och hinna in i tid, så ska vi bestämma natten till söndag – exakt en vecka för tidigt? (Åh jag kommer vara så rastlös om jag ska vänta i typ tre veckor till. Tålamod. Tålamod. Tålamod. Och så tänk på de egna orden från tidigare erfarenheter: hellre en bebis i en tung mage några veckor extra än en onaturligt igångsatt förlossning. Han kommer när han är redo.)


Det här med förlossning

Förbered er på ett lååååångt inlägg. För det är dags att börja tänka på det här med förlossning.

För mig blir det alltså tredje gången gillt och jag hoppas få chansen att föda vaginalt även denna gången. Fastän jag har varit med förr och alltså borde känna mig både lugn och erfaren är det ju såklart inte så hjärnan fungerar. Nej, hjärnan vet att förlossningen är tuff både fysiskt och psykiskt och då är det såklart naturligt att den ställer in sig på att klara just en tuff prestation med allt vad det innebär. För mig innebär det att tagga till, att bli lyhörd och alert, nervös och uppspelt. Lite sådär så att jag hellre väljer att vänta med att börja känna efter alldeles för tidigt eftersom fem veckor är en lång tid att gå och vara upptaggad och nervös. Och så den känslomässiga berg-o-dal-banan. Vissa stunder känner jag ‘Wow, shit vad häftigt att jag ska få vara med om detta igen! Det kommer bli asgrymt och supercoolt och det kommer gå så jädra lätt!’ Andra stunder kan jag inte fatta hur jag har tänkt som satte mig i denna sitsen igen. Paniken väller upp – lite som den känslan när man har satt sig i Fritt fall på Liseberg och det är för sent att ångra sig. Man har satt sig där frivilligt, man vet att man kommer älska resultatet, men i stunden fattar man bara inte hur man tänkte och nu finns det ingen annan väg ut än att åka med.

Utan att dra några långa förlossningberättelser vill jag ändå dela med mig lite av vad jag har lärt mig av mina tidigare förlossningar. Kanske också för att fräscha upp mitt eget minne (det var ändå fem år sedan sist) och för att sätta fingret på vad som är värt att lägga energi att tänka på och vad som inte är värt att lägga energi att tänka på dessa sista veckorna.

Min första

Med storkillen gick jag de maximala två veckorna över tiden (i Sthlm var detta, tidsgränsen är olika i olika landsting) och blev tillslut igångsatt. Det var inte kul och inte en enda värk under den långa förlossningen var naturlig.

Vad lärde jag mig?

  • Det går inte att planera en förlossning. Det enda du kan planera är att vara flexibel i stunden och lita till din egen förmåga att i den stunden ta beslut som är rätt för dig
  • Det ger dig ingenting (ära, berömmelse, en bättre förlossning) att inte ta någon bedövning när du verkligen behöver det. Du känner när det behövs, så försök att inte ha några förutfattade meningar om hur du vill agera så slipper du bli besviken. I mitt fall är jag övertygad om att epiduralbedövningen jag tillslut tog efter tio timmar fick min otroligt spända kropp att slappna av och att om jag hade tagit den lite tidigare så hade förlossningen nog inte blivit så långdragen som den blev. I slutänden är det svårt att avgöra vad som är störst belastning eller risk för mig och bebisen, bedövning med de relativt små risker det innebär eller en utdragen förlossning.
  • Förlossningen är inte slut när bebisen kommer ut. Jag glömde bort att moderkakan skulle ut och jag upplevde stygnen jag behövde efteråt som nästan lika smärtsamma som krystningen. De två efteraktiviteterna tog nästan knäcken på mig eftersom jag på något sätt hade dragit en lättnadens suck när jag trodde att allt var klart och dessutom fick någon slags hyperkänslighet i underlivet direkt efteråt. Jag hade därför både noll motståndskraft och energireserv kvar och det blev jobbigare mentalt än det hade behövt bli om jag hade varit förberedd.
  • Jag ska aldrig tänka annorlunda om manliga barnmorskor eller sjuksköterskor gentemot kvinnliga. Under denna förlossningen möttes jag av två män (jag jobbade mig igenom flera team…) i roller där jag i mitt huvud knappt kände mig redo att utlämna mig, min nakna kropp och mina kroppsliga instinkter till de moderliga, förstående kvinnor jag hade föreställt mig i mitt huvud. Båda männen var dock otroligt kompetenta och lika förstående/tillmötesgående som flera av de kvinnliga sköterskorna. Könet på sköterskan spelade verkligen noll roll efter ungefär tio sekunder.
  • Tänk på att förlossningsupplevelsen är väldigt individuell och att din partner kan ha sina ’demoner’ att kämpa mot även om det är du som har skött krystningen. Jag var så upptagen av mitt eget kämpande att jag inte hade förstått att det hade blivit rätt kritiskt för bebisen i några lägen. Min man som var fullt mentalt närvarande i rummet hade dock det som jobbiga minnen – att sitta ganska ensam och fullständigt oförmögen att påverka situationen med oron för bebisen i en situation där varken jag eller någon annan i rummet var mentalt tillgänglig för honom. Plus den klassiska känslan av att stå maktlös vid sidan av någon annan som kämpar livet ur sig precis bredvid.
  • Man får skrika om man mår bättre av det. Och sköterskor kan ha fel (även om de oftast har både rätt och är fantastiska). Jag tappade rösten efter den här förlossningen för det gjorde så jävla ont och jag skrek så mycket. En sköterska sa till mig att försöka dämpa mig lite. Jag bad henne dra åt helvete. Inuti. Utanpå försökte jag dämpa mig lite. Som om jag behövde en sak till att tänka på – att lägga band på mig. Fy vad fel.Jack nyföddFokusera på resultatet! Den här ljuvliga fick jag liksom ta med mig hem från sjukhuset bara så där. Här en dag gammal. (Jo, jag har fått väldigt håriga barn…)

 

Min andra

Med den första förlossningen i fräscht minne blev dessa nya upplevelser av lillkillens förlossning som både kom igång och genomskreds naturligt helt otroligt positiva. Jag behövde ingen bedövning utöver lustgasen (återigen, man känner när och om det behövs), tidsförloppet från första värken tills han var ute var knappt tre timmar. Inga komplikationer. Idag minns jag det som något jag skulle kunna göra om på lunchrasten (moppsigt jag vet. Men det är genuint så kroppen minns det eftersom det var sådan vansinnig kontrast till den första. Om jag tänker efter minns jag ju såklart att det gjorde ont även andra gången, men känslan av ont var väldigt annorlunda.)

Så vad lärde jag mig?

  • Den andra förlossningen kommer i nio fall av tio gå bättre än den första. Kroppen har varit med förut och är redo på ett helt annat sätt. Försök lägg jobbiga minnen från föregående förlossningar åt sidan. Se varje förlossning som det unika förlopp det är.
  • Det är fruktansvärt stor skillnad på forcerade och naturliga värkar. I ett naturligt värkarbete har man inte ont mellan värkarna. Man kan andas och prata och till och med skratta. Dessutom är de så mycket mer effektiva. Hade jag vetat om det innan min första förlossning hade jag insisterat på att vänta med igångsättning några dagar till så att kroppen fick en ärlig chans att sätta igång av sig själv.
  • Det finns ett fel sätt att krysta. Om du krystar men verkligen inte vill ha ut bebisen eftersom du är rädd att det ska göra ont, då kan du krysta och rikta kraften åt fel håll. Det är slöseri med energi. Acceptera att bebisen måste ut och att det är du som måste göra jobbet. Det kommer inte göra mindre ont för att du genomlider flera onödiga krystvärkar extra. Bestäm dig för att använda din kraft rätt och våga slappna av. Då gör kroppen jobbet.
  • Det går inte att jämföra förlossningsupplevelser eller förlossningsberättelser eller smärta som man inte själv har upplevt. Att mäta smärta är lite som att mäta sorg. Det går inte. (Vem sliter hårdast i ett Maraton liksom?) Det är så otroligt många faktorer som spelar in på upplevelsen, både rent fysiska och psykiska. Det var först efter min andra förlossning som jag förstod hur jobbig min första var och tillät mig att tycka synd om mig själv för det. Din upplevelse är sanningen och du kan behöva dela med dig av den för att bearbeta den efteråt, men jämför dig inte med andra.

 

Ett annat bra tips som min gravidyogalärare brukar upprepa för oss under träningspassen är: Lägg märke till din tendens. När det blir jobbigt, hur reagerar du? Hur tänker du? Genom att vara medveten om sin tendens kan man arbeta med den, mot den, hitta trix för att motivera sig själv osv. Det tror jag är ett toppentips! För precis som det står att läsa i de flesta förlossningsböcker, så upplever många kvinnor känslan ’Jag ger upp’ någon gång under sin förlossning. För mig infinner sig den känslan under krystningen. Precis när jag nästan är klar. När det gör som ondast. Jag är som tröttast. Målet är så sjukt nära men ändå så långt borta. Då ger jag upp. Tänker att jag inte klarar det. Att nu får någon annan ta över, göra jobbet, för jag skiter högaktningsfullt i det. Och så går det ju inte till. Jag måste ju. Och så gråter jag en skvätt. Samlar mod. Får lite pepp. Tar i. Och så är det över. Denna gången ska jag vara medveten om min tendens och överlista mig själv. Jag ska ge mannen de pepp-fraser jag tror mig vilja höra (Hur man är som person spelar in här. Vill man ha hurtiga ‘Kom-igen!’-pepp eller vill man ha mer mjuka ‘du-är-så-grymt-duktig-nu-är-det-inte-långt-kvar’-pepp?) Jag ska inte ge upp. Jag ska istället åberopa min urkraft och ta mig igenom den där fasen leende. Eller nåt.Januari 039 ljusPå en dag går man från jobbigt höggravid, genom gråt och slit, för att komma ut på andra sidan med det här! Ett (också hårigt) några dagar gammalt litet underverk till människoskapelse.

Min tredje

Det enda jag vet om min tredje förlossning är att den kommer bli helt unik. Mina enda orosmoment är två:

  • Att jag måste förlösas med snitt av någon anledning. Det har jag aldrig varit med om förr och vad gäller kategorin ‘stora utmaningar med inslag av smärta’ så gör jag hellre om något jag känner till och hyfsat tycker mig behärska.
  • Att det ska gå för fort. Alltså sådär fort så att jag inte hinner till sjukhus. Sjukhuset ligger åtta minuter bort så kanske kan man tycka att jag borde kosta på mig att avveckla den tanken, men med tanke på effektiviseringen av tidsåtgången mellan mina två tidigare förlossningar borde dock denna tredje landa på någonstans kring åtta minuter. Knappt.

 

Annars känner jag mig än så länge rätt cool. Lite för cool. Med ögonblick av panikkänslor emellanåt. Alltså precis som det ska vara! Lycka till alla ni starka födande kvinnor därute. Vi fixar det! Det har vi alltid gjort.