Mias Familjeblogg

Hårinpackning de lux

Jag tappar hår. Jag vet att man gör det efter en graviditet. Den bästa förklaringen jag hört än så länge är att östrogenhalterna ökar kraftigt under graviditeten vilket stimulerar hårsäckarna att öppna sig och leder till att en större andel hårsäckar är aktiva under graviditeten. (Hårsäckarna är aktiva i cykler och befinner sig alltså i olika faser av vila eller tillväxt.) Håret blir därför vanligtvis tjockare än vanligt när man är gravid. När östrogenhalten sedan sjunker efter förlossningen, så normaliseras antalet aktiva hårsäckar igen vilket gör att en massa hårsäckar trädet in i vila. Det leder till att man tappar mycket hår. Man ser det på att man tappar hårstråna med rötter. De går alltså inte av eller så.

Oavsett anledning så känner jag mig olustig med allt hår som lossnar. Jag har varit så himla tålmodig, för det har ändå hållit på ett tag och jag har inte stressat upp mig. Tänkt att det nog slutar snart. Men nu har jag tröttnat.

Jag minns inte att det var riktigt så med de andra killarna. Eller jo, jag minns att jag tappade en massa hår, men inte riktigt hur det slutade. Eller när. Jag har vanligtvis väldigt tjockt hår, men nu känns svansen tunn. Och håret är en så stor del av ens identitet lustigt nog. Eller av min identitet i alla fall. Jag brukar göra en massa roligt med mitt hår. Nu har jag det bara i en knut. För jag fullkomligen hatar alla hårstrån som hamnar överallt.

Så. Projekt boosta håret är inlett. Jag dränkte in hela håret i en inpackning de lux tidigare idag. Ekologisk kokosolja. Jag masserade hårbotten och smetade på rikligt med olja i hela längderna. Sedan drog jag en plastpåse över, satte en mössa över hela härligheten och har låtit det verka i några timmar. Det blir en bra näringsboost för hårbottnen. Jag tänkte dra i mig lite extra zink ikväll också. Med en sådan kur lite då och då tänkte jag leda hårsäckarna på villovägar så att de hamnar i tillväxt igen.

Och kanske är det dags att klippa lugg också. Det blir jag sugen på varenda höst även utan håravfall. Tåls att tänka på.imageMånga användningsområden på den här burken. Bodylotion. Bebissalva. Hårinpackning. 


Vecka 37

Mitt i vecka 37 nu. Tänk att det bara är några veckor kvar tills lillebror kommer. Gravid-yogan är slut. Jag minns när jag bokade kursen och tänkte att det var perfekt timing – när kursen tog slut skulle bebisen i princip komma. Det är nu. Nu är vi där. Bebisen ska i princip komma.

Jag var hos barnmorskan igår. Alla värden, hjärtljud och mått var tipp topp och inget verkar strula inför förlossningen. Bebisen har sjunkit och ligger väldigt djupt ner, vilket gör att jag verkligen känner mig väldigt gravid. Folk säger att jag ser så pigg ut och det är ju tacksamt, men jag sover fler timmar på nätterna, jag rör mig långsammare och jag har lite svårare att göra en del rörelser. I måndags på yogan fick jag hoppa över happy-baby-pose. Det gillade jag inte. Och det drar i musklerna på ett högst oskönt sätt när jag lägger mig ner eller reser mig upp. Och jag stånkar rätt mycket märker jag. Men utöver det känner jag mig stark. Stark och i form inför förlossningen. Jag är så himla redo.

Denna veckan har blivit både väldigt skön och väldigt splittrad. Med en bortrest chef och en i princip tom kalender har jag spenderat jobbeftermiddagarna med datorn hemma med att rensa upp och avveckla mig själv från jobbet. Otroligt skönt. Morgnarna som skulle gått till promenader och yoga och långa frukostar och vila har mest spenderats i närheten av tennisbanor. Dock oftast i härligt solsken och med resultatet pigga, starka och glada barn. Men någon yoga har det inte blivit sedan i måndags. Jag lovar därför mig själv att börja midsommarafton med ett morgonpass.imageIgår fick jag dock till en riktigt lång promenad. Långsam. Och med några fotopauser och grimaser här och där.imageimageimageDenna veckans typiska frukost: smoothie och cashew-nötter vid tennisbanan.imageDenna veckans typiska lunch: grapejuice med ingefära, vattenmelon och musliblandning med rismjölk.imageJag äter otroligt sällan müsli, men jag hittade en ny produkt från Renee Voltaire som jag ville testa (raw bovetecrunch i kakao med nibs) och dessutom fick jag hem Dinkelkli från ph-balans (dunderbra för att jogga tarmen. Innehåller massor med fibrer och ett vattenlösligt, lättspjälkat form av gluten.) som jag ville få i mig för att verkligen hålla igång magen inför förlossningen, så jag blandade helt enkelt till en müsliblandning av de här tre produkterna. Rekommenderas med ris- eller mandelmjölk som supersnabbt mål. Väldigt gott! imageKvällarna i veckan har ju varit alldeles ljuvliga så det har blivit sen ingång för kidsen trots att det är dagis/fritids-vecka. De har varit alldeles för upptagna med fotboll, bad och sparkcykelåkning.imageJag hann äntligen med ett besök till IKEA i veckan och fick hämtat upp en spjälsäng och ett skötbord. Nu är allt det viktigaste på plats. Nej, det var en sanning med modifikation. Men allt är lokaliserat, lånat eller inhandlat. Sedan att det fortfarande ska monteras och tvättas saker osv, det räknas inte.


Ett steg närmre mammaledigheten

imageNu tror jag minsann att jag har gjort mitt på jobbet. Hade det sista ordentliga mötet utomkontors idag med världens skönaste gäng. (Som dessutom körde Göteborgs-humor. Det tilltalar ju såklart en Göteborgs-själ.) I det här trevliga huset mitt i stan höll vi till. Och så blev jag bjuden på god lunch efteråt. Det var en riktig energiboost och jag kände att jag kommer sakna vissa bitar som jobbet levererar på – att känna sig intellektuellt utmanad, uppdaterad och bra på det man gör till exempel. Men det blir ju såklart andra känslor som tar vid under föräldraledigheten. Och så får man inte glömma den grymma känslan av att inte ha en massa inbokade möten i kalendern, att inte behöva leverera i sin jobbroll och att inte behöva hålla sig uppdaterad på allt som händer överallt. Hur som, nu lyser kalendern ganska tom den sista jobbtiden. Bara kvar att rensa upp, göra lite sista utskick och ha några trevliga lunchdejter. Jobbigt va?

Annars har vi kört poolhäng och pysselverkstad i en härlig kombo under eftermiddagen. Den där långa Batman-manteln som jag lovade lill-killen att sy när jag kom hem med en mantel-tröja från USA – den är verklighet nu! Den ska ha premiär på dagisavslutningsmaskeraden på torsdag. Minsann.imageHär är den. Mästermanteln. Vi har klippt, målat och – håll i hatten – sytt. imageKolla, jag hittade en sommaroutfit som fungerade. Välbehövligt när Helsingborg levererar högsommarvärme och grymt skönt att lufta benen eftersom jag typ bor i mina tights nu för tiden… Ignorera att jag försöker se cool ut. Man ser inte främst cool ut med gravidmage. Man ser mer… mysig ut.


Vecka 36

Det tar sig. Vecka 36 idag. 12% av graviditeten kvar. 34 dagar. Jag märker att jag börjar leta tecken på att det närmar sig. När det gör ont eller när det trycker på som mest nedåt så blir jag lite hemligt glad och tänker att ‘kanske kanske kanske vill denna bebisen komma ut lite tidigare än de andra två’ (Oddsen är ju ändå rätt låga på den. Medtävlande scenarion är en igångsättning två veckor över tiden och en ankomst fyra dagar över tiden. Men det betyder ju inte att det blir tidigare än beräknat för det. Då är vi helt plötsligt tillbaka på en högoddsare.). Mentalt är jag alltså bebis-redo. Men kroppen kan ju i värsta fall ta ytterligare upp till sju(!) veckor på sig (innan igångsättning skulle bli aktuellt). Fem enligt beräknad plan. Tre enligt min hemliga plan.

Jag firade v36 imorse genom att gå en morgonpromenad och köra morgonyoga. Under gårdagens morgonpromenad tyckte jag nästan att det kändes som tortyr att inte kunna springa (jag tar det som ett tecken på att jag fortfarande är löparsugen vilket är positivt) men idag var det riktigt skönt att gå. Jag kunde hålla ett någorlunda tempo och känner mig rätt stark för tillfället.image imageVacker himmel, vackra blommor, härlig dag på gång. Massor med energi att insupa i naturen. imageVarsågoda, ett ufo-kort på mig och magen i en annan vinkel än vanligt – nämligen uppifrån. Är trött på sidokorten. Här ser ni hur magen ser ut från mitt perspektiv. Inte mycket till tår som sticker fram därunder inte.

Men så är det det här med sömnen. De sista två nätterna har varit okej. Jag går upp (på toaletten eller dricker eller gör något annat viktigt) i snitt två-fyra gånger varje natt, men det får man liksom räkna med. Men de två nätterna innan dess! Gah! Vad hände med dem? Helt plötsligt slog mina svimningskänslor till med full kraft och jag kunde varken ligga på rygg eller någon av sidorna! Det ställer till det kan jag lova. Ni kan ju gissa hur lätt det är att sova som höggravid utan att kunna ligga på vare sig rygg eller sida. (Eller mage då…) Jag kunde inte ens ligga ner i soffan på kvällen. Det var helt hemskt. Så två kvällar/nätter fick jag halvsitta upp/halvligga på sidan uppbullad med huvudet högt och försöka sova, vilket inte gick förrän vid fyra-tiden på morgonen. Och sedan inte fungerade på morgonkvisten igen heller. Gissar att bebisen hade lagt sig med rumpan rakt över vena cava-venen eller något. Nu känns det dock bättre igen och jag ska verkligen inte klaga på mitt normaltillstånd efter den upplevelsen.

Förresten, trafikverket har gått in och grusat mina planer om en åttaminuters-rutt till sjukhuset. De har smällt upp världens vägarbete i den enda rondellen mellan mitt hus och sjukhuset så att det bildas köer (!) även utanför rusningstid (alltså det blir inte köer i Helsingborg normalt ens under rusningstid). Jag hoppas de blir klara på några veckor så att jag slipper föda i rondellen.


Det här med förlossning

Förbered er på ett lååååångt inlägg. För det är dags att börja tänka på det här med förlossning.

För mig blir det alltså tredje gången gillt och jag hoppas få chansen att föda vaginalt även denna gången. Fastän jag har varit med förr och alltså borde känna mig både lugn och erfaren är det ju såklart inte så hjärnan fungerar. Nej, hjärnan vet att förlossningen är tuff både fysiskt och psykiskt och då är det såklart naturligt att den ställer in sig på att klara just en tuff prestation med allt vad det innebär. För mig innebär det att tagga till, att bli lyhörd och alert, nervös och uppspelt. Lite sådär så att jag hellre väljer att vänta med att börja känna efter alldeles för tidigt eftersom fem veckor är en lång tid att gå och vara upptaggad och nervös. Och så den känslomässiga berg-o-dal-banan. Vissa stunder känner jag ‘Wow, shit vad häftigt att jag ska få vara med om detta igen! Det kommer bli asgrymt och supercoolt och det kommer gå så jädra lätt!’ Andra stunder kan jag inte fatta hur jag har tänkt som satte mig i denna sitsen igen. Paniken väller upp – lite som den känslan när man har satt sig i Fritt fall på Liseberg och det är för sent att ångra sig. Man har satt sig där frivilligt, man vet att man kommer älska resultatet, men i stunden fattar man bara inte hur man tänkte och nu finns det ingen annan väg ut än att åka med.

Utan att dra några långa förlossningberättelser vill jag ändå dela med mig lite av vad jag har lärt mig av mina tidigare förlossningar. Kanske också för att fräscha upp mitt eget minne (det var ändå fem år sedan sist) och för att sätta fingret på vad som är värt att lägga energi att tänka på och vad som inte är värt att lägga energi att tänka på dessa sista veckorna.

Min första

Med storkillen gick jag de maximala två veckorna över tiden (i Sthlm var detta, tidsgränsen är olika i olika landsting) och blev tillslut igångsatt. Det var inte kul och inte en enda värk under den långa förlossningen var naturlig.

Vad lärde jag mig?

  • Det går inte att planera en förlossning. Det enda du kan planera är att vara flexibel i stunden och lita till din egen förmåga att i den stunden ta beslut som är rätt för dig
  • Det ger dig ingenting (ära, berömmelse, en bättre förlossning) att inte ta någon bedövning när du verkligen behöver det. Du känner när det behövs, så försök att inte ha några förutfattade meningar om hur du vill agera så slipper du bli besviken. I mitt fall är jag övertygad om att epiduralbedövningen jag tillslut tog efter tio timmar fick min otroligt spända kropp att slappna av och att om jag hade tagit den lite tidigare så hade förlossningen nog inte blivit så långdragen som den blev. I slutänden är det svårt att avgöra vad som är störst belastning eller risk för mig och bebisen, bedövning med de relativt små risker det innebär eller en utdragen förlossning.
  • Förlossningen är inte slut när bebisen kommer ut. Jag glömde bort att moderkakan skulle ut och jag upplevde stygnen jag behövde efteråt som nästan lika smärtsamma som krystningen. De två efteraktiviteterna tog nästan knäcken på mig eftersom jag på något sätt hade dragit en lättnadens suck när jag trodde att allt var klart och dessutom fick någon slags hyperkänslighet i underlivet direkt efteråt. Jag hade därför både noll motståndskraft och energireserv kvar och det blev jobbigare mentalt än det hade behövt bli om jag hade varit förberedd.
  • Jag ska aldrig tänka annorlunda om manliga barnmorskor eller sjuksköterskor gentemot kvinnliga. Under denna förlossningen möttes jag av två män (jag jobbade mig igenom flera team…) i roller där jag i mitt huvud knappt kände mig redo att utlämna mig, min nakna kropp och mina kroppsliga instinkter till de moderliga, förstående kvinnor jag hade föreställt mig i mitt huvud. Båda männen var dock otroligt kompetenta och lika förstående/tillmötesgående som flera av de kvinnliga sköterskorna. Könet på sköterskan spelade verkligen noll roll efter ungefär tio sekunder.
  • Tänk på att förlossningsupplevelsen är väldigt individuell och att din partner kan ha sina ’demoner’ att kämpa mot även om det är du som har skött krystningen. Jag var så upptagen av mitt eget kämpande att jag inte hade förstått att det hade blivit rätt kritiskt för bebisen i några lägen. Min man som var fullt mentalt närvarande i rummet hade dock det som jobbiga minnen – att sitta ganska ensam och fullständigt oförmögen att påverka situationen med oron för bebisen i en situation där varken jag eller någon annan i rummet var mentalt tillgänglig för honom. Plus den klassiska känslan av att stå maktlös vid sidan av någon annan som kämpar livet ur sig precis bredvid.
  • Man får skrika om man mår bättre av det. Och sköterskor kan ha fel (även om de oftast har både rätt och är fantastiska). Jag tappade rösten efter den här förlossningen för det gjorde så jävla ont och jag skrek så mycket. En sköterska sa till mig att försöka dämpa mig lite. Jag bad henne dra åt helvete. Inuti. Utanpå försökte jag dämpa mig lite. Som om jag behövde en sak till att tänka på – att lägga band på mig. Fy vad fel.Jack nyföddFokusera på resultatet! Den här ljuvliga fick jag liksom ta med mig hem från sjukhuset bara så där. Här en dag gammal. (Jo, jag har fått väldigt håriga barn…)

 

Min andra

Med den första förlossningen i fräscht minne blev dessa nya upplevelser av lillkillens förlossning som både kom igång och genomskreds naturligt helt otroligt positiva. Jag behövde ingen bedövning utöver lustgasen (återigen, man känner när och om det behövs), tidsförloppet från första värken tills han var ute var knappt tre timmar. Inga komplikationer. Idag minns jag det som något jag skulle kunna göra om på lunchrasten (moppsigt jag vet. Men det är genuint så kroppen minns det eftersom det var sådan vansinnig kontrast till den första. Om jag tänker efter minns jag ju såklart att det gjorde ont även andra gången, men känslan av ont var väldigt annorlunda.)

Så vad lärde jag mig?

  • Den andra förlossningen kommer i nio fall av tio gå bättre än den första. Kroppen har varit med förut och är redo på ett helt annat sätt. Försök lägg jobbiga minnen från föregående förlossningar åt sidan. Se varje förlossning som det unika förlopp det är.
  • Det är fruktansvärt stor skillnad på forcerade och naturliga värkar. I ett naturligt värkarbete har man inte ont mellan värkarna. Man kan andas och prata och till och med skratta. Dessutom är de så mycket mer effektiva. Hade jag vetat om det innan min första förlossning hade jag insisterat på att vänta med igångsättning några dagar till så att kroppen fick en ärlig chans att sätta igång av sig själv.
  • Det finns ett fel sätt att krysta. Om du krystar men verkligen inte vill ha ut bebisen eftersom du är rädd att det ska göra ont, då kan du krysta och rikta kraften åt fel håll. Det är slöseri med energi. Acceptera att bebisen måste ut och att det är du som måste göra jobbet. Det kommer inte göra mindre ont för att du genomlider flera onödiga krystvärkar extra. Bestäm dig för att använda din kraft rätt och våga slappna av. Då gör kroppen jobbet.
  • Det går inte att jämföra förlossningsupplevelser eller förlossningsberättelser eller smärta som man inte själv har upplevt. Att mäta smärta är lite som att mäta sorg. Det går inte. (Vem sliter hårdast i ett Maraton liksom?) Det är så otroligt många faktorer som spelar in på upplevelsen, både rent fysiska och psykiska. Det var först efter min andra förlossning som jag förstod hur jobbig min första var och tillät mig att tycka synd om mig själv för det. Din upplevelse är sanningen och du kan behöva dela med dig av den för att bearbeta den efteråt, men jämför dig inte med andra.

 

Ett annat bra tips som min gravidyogalärare brukar upprepa för oss under träningspassen är: Lägg märke till din tendens. När det blir jobbigt, hur reagerar du? Hur tänker du? Genom att vara medveten om sin tendens kan man arbeta med den, mot den, hitta trix för att motivera sig själv osv. Det tror jag är ett toppentips! För precis som det står att läsa i de flesta förlossningsböcker, så upplever många kvinnor känslan ’Jag ger upp’ någon gång under sin förlossning. För mig infinner sig den känslan under krystningen. Precis när jag nästan är klar. När det gör som ondast. Jag är som tröttast. Målet är så sjukt nära men ändå så långt borta. Då ger jag upp. Tänker att jag inte klarar det. Att nu får någon annan ta över, göra jobbet, för jag skiter högaktningsfullt i det. Och så går det ju inte till. Jag måste ju. Och så gråter jag en skvätt. Samlar mod. Får lite pepp. Tar i. Och så är det över. Denna gången ska jag vara medveten om min tendens och överlista mig själv. Jag ska ge mannen de pepp-fraser jag tror mig vilja höra (Hur man är som person spelar in här. Vill man ha hurtiga ‘Kom-igen!’-pepp eller vill man ha mer mjuka ‘du-är-så-grymt-duktig-nu-är-det-inte-långt-kvar’-pepp?) Jag ska inte ge upp. Jag ska istället åberopa min urkraft och ta mig igenom den där fasen leende. Eller nåt.Januari 039 ljusPå en dag går man från jobbigt höggravid, genom gråt och slit, för att komma ut på andra sidan med det här! Ett (också hårigt) några dagar gammalt litet underverk till människoskapelse.

Min tredje

Det enda jag vet om min tredje förlossning är att den kommer bli helt unik. Mina enda orosmoment är två:

  • Att jag måste förlösas med snitt av någon anledning. Det har jag aldrig varit med om förr och vad gäller kategorin ‘stora utmaningar med inslag av smärta’ så gör jag hellre om något jag känner till och hyfsat tycker mig behärska.
  • Att det ska gå för fort. Alltså sådär fort så att jag inte hinner till sjukhus. Sjukhuset ligger åtta minuter bort så kanske kan man tycka att jag borde kosta på mig att avveckla den tanken, men med tanke på effektiviseringen av tidsåtgången mellan mina två tidigare förlossningar borde dock denna tredje landa på någonstans kring åtta minuter. Knappt.

 

Annars känner jag mig än så länge rätt cool. Lite för cool. Med ögonblick av panikkänslor emellanåt. Alltså precis som det ska vara! Lycka till alla ni starka födande kvinnor därute. Vi fixar det! Det har vi alltid gjort.


Vecka 35 idag

Då har jag äntrat vecka 35 och är väl vad man nu får kalla för höggravid. Bebisen har sjunkit rejält bara de senaste dagarna och jag känner en otrolig lättnad i att kunna andas friare igen. Jag har mycket mindre besvär med yrsel och svimningar plötsligen och gissar att mitt tilltäppta blodflöde till huvudet nu har kommit igång. Kanske är det även därför jag känner mig så mycket piggare (syre till hjärnan borde ju rimligtvis skapa den känslan…)

Å andra sidan (det måste alltid vara en andra sida) trycker nu bebisen på rätt rejält neråt och jag har mycket svårare att gå och resa mig upp obehindrat. Bäckenet är definitivt mer belastat än tidigare. Han ligger med huvudet åt rätt håll och jag känner också hur det emellanåt strålar till av smärta nedåt, vilket på ett sätt är rätt skönt eftersom jag har börjat längta ordentligt efter att få ut honom. Jag är också glad över att de besvären gör sig bättre och lindras av promenader jämfört med yrseln, som förvärrades av minsta pulsökning.imageimageimageSå här fina promenadvyer vill man ju inte missa. imageDen här hästen var bara jätterolig imorse. Den låg och slappade, men blev lite sugen på gräs då och då så då reste den på huvudet, tog sig en tugga och la sig och chillade igen. Och den mådde garanterat bra. Hade kanske bara haft en tuff natt.  imageEn lång och fet tusenfoting som korsade min stig. Hur kan man vara så långsam med så många ben? Jag gravidvaggade mig förbi i vad som kändes som en rasande fart.

På jobbet har vi länge varit tre gravida som var planerade med bara några veckors mellanrum. Den första har fått sin bebis, den andra har slutat jobba och nu är det bara jag som vankar runt med mage på kontoret (eller ja, det finns andra typer av magar kvar också…) Det får mig också att känna att det inte är långt kvar och att det faktiskt börjar bli dags att förbereda sig på att lämna in handduken. Jag har några uppgifter kvar att avsluta, men slogs häromdagen av att detta blir min första graviditet där jag lämnar jobbet under kontrollerade förhållanden. Mina tidigare föräldraledigheter har liksom påbörjats mitt i kaosartade utrullningar eller superhektiska projekt. Det känns ju grymt att slippa utsätta bebisen för den stressen.

imageJag ska ta ett bättre kort på magen. På något konstigt sätt ser den mindre ut än den är i verkligheten. Den är stor och klotrund och pekar rakt ut. Ironiskt nog har jag också exakt samma outfit som på senaste gravidkortet. Men det är sån verkligheten är. Jag kan inte påstå att jag varierar mig speciellt mycket klädmässigt precis just denna perioden…

I eftermiddags var det sedan dags för näst sista gången av gravidyogan. Någon kanske minns att jag skrev upp ’urproffsig, ekologisk yogamatta’ på min önskelista efter att ha yogat sönder min gamla, och det blev helt överraskande min egen födelsedagspresent till mig själv (surprise!) Nu har den nya mattan, efter ett visst mått av skrubbande för att påskynda processen att göra den riktigt o-hal, invigts både inomhus och utomhus. Vi har just nu i kursen fokus på förlossningsförberedelser (både fysiska övningar och den mentala biten). Jag är därför väldigt inne i just förlossningstankar och skrev för någon vecka sedan världens längsta inlägg som jag lägger upp här imorgon.imageSå, ett kvarts blogginlägg senare levererar jag en bild som gör magen mer rättvisa…I yogautstyrsel. Rakt ut och rakt fram var det ja.imageIngången till mysigaste yogastudion, PreBalans i Helsingborg. Det är mobilfritt på insidan så ni får ha lite fantasi.imageMin nya supergrymma ekologiska yogamatta som ska hålla resten av livet. Säger de som vet.


Nej nej nej – min Vena Cava är i kläm

Vecka 32 nu och jag är inte redo för det som håller på att hända. Under min första graviditet för snart åtta år sedan utvecklade jag vad som kallas Vena Cava-syndrom. Det är något som de flesta gravida upplever i någon form, framförallt när man ligger på rygg i slutet på graviditeten, men som för vissa blir värre.

Vad är Vena Cava-syndrom?

Låt mig börja med att förklara vad det är. Längs ryggen går kroppens största vener (Vena Cava) med syrefattigt blod som ska tillbaka till hjärtat. Venen från nedre delen av kroppen är stor och mjuk och utsätts under graviditeten för ett större tryck än normalt p.g.a. allt som ska få plats därinne i magen. Tryck på venen orsakar ett sämre blodflöde in till hjärtat varpå det alltså blir ett underskott av syresatt blod som går ut från hjärtat och upp till hjärnan. Det kan i sin tur ge hjärtklappning (när hjärtat försöker kompensera blodbristen), andnöd, illamående, yrsel och svimningskänslor.

När jag var gravid med storkillen så fick jag dessa svimningskänslor redan från vecka 18 inte bara när jag låg ner, utan i vanligt upprätt läge, när jag gick, satt, stod osv. Det blev så småningom så illa att jag de facto började svimma och under en stor del av graviditeten var jag i tid och otid tvungen att slänga mig ner på marken (detta var vintertid i centrala Stockholm…) för att undvika att ramla ihop. De undersökte mitt hjärta med EKG och gjorde en utredning, men inget var fel, utan det var helt enkelt så att läget på livmodern, kroppens konstitution samt att bebisen växte fortare än min kropp ville expandera, orsakade ett konstant tryck på venen.

Under min andra graviditet upplevde jag inga sådana problem alls. Jag var väl helt enkelt mer uttänjd då eftersom det var relativt nära den första graviditeten i tid. Nu har det dock tyvärr börjat igen. De senaste två veckorna har symptomen kommit gradvis, även om jag gjort mitt bästa för att ignorera dem. Men nu går det inte att ignorera längre. Jag känner mig svimmig, matt och yr, får hjärtklappning och andnöd utan att anstränga mig osv. Speciellt illa blir det när jag äter eller dricker, då det rent volymmässigt ska in ännu mer i kroppen. Tyvärr finns det väldigt lite information om detta på nätet och nästan all info behandlar ’den vanliga’ graden av vena cava, där botet är att ’flytta sig från ryggläge och lägga sig på västra sidan’. Det är bara det att det är lite svårt att göra det när man sitter och kör bil, står i kö på Maxi eller sitter i möten. Nedan kommer därför en sammanställning av mina bästa tips för dig som befinner dig i samma sits som jag. imageDet är kanske inte så konstigt att det trycker inne i kroppen när man ser ut så här? Kroppen får för närvarande inte plats i sig själv. Jag hoppas att det blir bättre när bebisen sjunker ner lite i bäckenet, vilket borde hända relativt snart… imageSom ni ser på den här bilden så växer min mage BARA framåt. Den hade gärna fått expandera lite på sidorna också så att bebisen fick lite mer plats därinne.

Tips för gravida vid Vena Cava-syndrom eller svimningar/yrsel

Min egenhändigt utformade handbok som jag går efter just nu och som jag upplever gör saker och ting lite bättre:

  • Prioritera vätska framför mat för att undvika att bli uttorkad, även om vätska volymmässigt känns värre än mat
  • Prioritera att dricka juicer (helst gröna) och smoothies framför vatten för att få näringen på köpet. Extremt små mängder i taget.
  • Lyssna noga på kroppen och lär dig känna förloppet, vilket gör att de flesta svimningsanfall går att undvika. Jag känner av det i kroppen en-två minut innan det händer och hinner agera. Det börjar med sammandragningar (om inte magen redan är stenhård vilket min just nu är konstant), fortsätter med hjärtklappning och sedan kommer svimningskänslan.
  • Lär dig din kropps dygnsmönster och försök anpassa aktiviteter därefter. För mig är det mycket värre på morgonen och på förmiddagen än senare på dagen. Det är som att dagens första pulsökningar påfrestar kroppen mest. Kroppen kämpar dessutom med frukosten (ökat blodflöde till magen ger än mindre blod till hjärnan) ända framåt lunch.
  • Ha alltid en plan för var du ska göra av dig själv om du får svimningskänslor. Helst ett ställe där det går att lägga sig ner. Om det inte går, ett ställe att sitta. Om det inte går, ett ställe att sjunka ihop intill en vägg eller nåt att hålla i. Det viktiga är att det finns en plan för den knappa tid man har på sig så att man kan undvika att falla.
  • Berätta för folk i din omgivning så att de vet hur de ska agera om du blir dålig eller svimmar, vilket är att lägga dig på vänster sida (INTE rygg) och ge dig vatten
  • Vila när du har möjlighet och ligg gärna på vänster sida. Det maximerar blodflödet tillbaka till hjärtat, avlastar trycket på venen i ryggen och syresätter kroppen maximalt.
  • Praktisera yoga-övningar i framåtläge, tex stå på alla fyra och svanka/skjut rygg, hunden, barnets position osv. Underbart skön effekt både under tiden och efteråt när man känner att man äntligen får tillräckligt med syre och blod till huvudet.
  • Bada i epsomsalt/magnesiumsulfat för att få mage och muskler att slappna av så mycket det går. Bada INTE ensam hemma och bara INTE för varmt eftersom det kan orsaka blodtrycksfall. Sitt gärna upp i badkaret eller ligg på vänster sida. Att ligga bakåtlutad förvärrar känslan.
  • Ät extra magnesium- och järntillskott, magnesium för avslappning och järn för syresättningen av blodet

 

Sjukskrivning vid Vena Cava-syndrom

Möjligheten till/risken för sjukskrivning beror givetvis på graden av besvär, anledning till besvären och vilken typ av jobb man har. Om du faktiskt svimmar vill man ofta göra en utredning av hjärtat och se att allt är okej. På telefon förra veckan blev jag beordrad (rekommenderad?) omedelbar sjukskrivning, vilket jag känner stark olust inför av någon anledning. Jag får omedelbart dåligt samvete och jag vet att jag hemma får rätt starka känslor av rastlöshet och saknar det sociala i att gå till jobbet, känslan av att leverera och känslan av att hålla igång kroppen och energinivån osv. (Speciellt nu när jag vet att det lurar en lång mammaledighet runt hörnet vill jag behålla känslan av yrkes-Mia så länge som möjligt.) Jag ska hur som träffa läkaren imorgon så just nu tar jag det extremt lugnt och fint istället och avvaktar. Eftersom jag redan är utredd och inte har något fel på hjärtat och eftersom jag har ett flexibelt, icke-fysiskt jobb, så kan vi förhoppningsvis få till en bra set-up som fungerar för alla inblandade. Förra gången innebar det att jag gick ner i tid och jobbade eftermiddagar, eftersom förmiddagarna är värst.


Glukosbelastning efter sockerdetox

Alltså, ironin i att göra glukosbelastning (dvs dricka tre dl ren sockerlösning) när man precis har detoxat påsksockret ur kroppen…

Sitter nu här i väntrummet på MVC med hjärtklappning och nippriga ben i väntan på att få mäta mina värden. Jag hatar ärligt talat sockerkänslan i kroppen nu för tiden. Den får mig att minnas tider då min kropp mådde dåligt och inte hade någon ro. Just nu funderar jag på om inte stressen jag utsätter bebisen och våra båda kroppar för under det här dåliga experimentet är värre än att gå runt med en relativt liten risk för graviditetsdiabetes (som jag aldrig haft tidigare). Hatar att vara efterklok.

imageFörsöker sitta lugnt och fint (handens placering symboliserar det) och läsa en artikel om föräldrar som tittar på skärmar istället för på sina barn, så jag blev genast sugen på att fiska upp telefonen. Samtidigt så kämpar både kropp och hjärna stenhårt med att ta hand om allt socker. Jag ska aldrig mer…

/Lite lätt sockerkänslig


Attackplan på foglossning

Bäckenet känns mycket bättre idag och jag känner mig nöjd med gårdagens aggressiva attack-plan. Jag avslutade kvällen med Arnika-salva på det värsta stället och sov hela natten med en gigantisk kudde mellan benen. Något har jag gjort rätt i alla fall för smärtan är så gott som borta. Eller ja, förändrad i alla fall. Folk undrade förskräckt vad som hade hänt på jobbet, så helt normalt går jag ju inte… Men det har gått från att vara en tydlig snedvriden smärta till en mer jämnt, molande värk. Så min förhoppning är att det hela är övergående.

Hur som helst, mitt recept för att lindra ömmande ländryggar landar alltså på:

  • Epsombad (3 dl epsomsalt i ett kar med hett vatten. Bada minst en timme)
  • En extra magnesiumtablett på kvällen
  • Arnika-salva, smörjs in på huden så nära smärtan som möjligt (läs på och ta ett medvetet beslut om du vill använda arnika-salva när du är gravid eller inte. Det finns delade åsikter.)
  • Flat back i mängd (=Yoga-pose. Böj dig framåt/nedåt med raka ben och rak rygg så långt du kan. Håll.)
  • Sov med stor kudde mellan benen
  • Bär inga tunga stegar

Foglossning och flat back

Alltså, jag tror att jag har gett mig själv foglossning. Fram tills igår hade jag inga fysiska känningar alls av min graviditet och därför har jag inte haft anledning att tänka på att röra mig ‘gravidergonomiskt’ korrekt… Och just igår kände jag mig stark, full av vårenergi. Så jag var ute och fixade i trädgården och gjorde det inte så väldans smarta – jag bar en astung långstege (ni vet en sån där som man kan fälla upp typ till molnen) runt huset för att klättra upp i träden och klippa lite. Den är rätt tung och jag gissar att snedbelastningen på bäckenet var av toppkvalitét. Efter det har jag i alla fall haft en rätt uppenbar smärta i ländryggen. Nu kan jag ju inte vara säker på att det är foglossning jag känner för jag har inte haft det under tidigare graviditeter. Men efter lite googlande har jag tyvärr kunnat konstatera att det onda sitter på rätt ställe för att vara den högra av de bakre fogarna.

Idag har jag försökt lösa problemet med en långpromenad i solen. När det inte hjälpte tog jag till ett vrållångt, varmt bad i epsomsalt (=magnesiumsulfat = muskelavslappnande) och det hjälpte faktiskt lite. Men det som tveklöst har bäst effekt är den här yoga-posen. Flat back! (Bild lånad från yoga.prevention.com)

flat back

Jag tar hjälp av en trappa som jag ‘ställer’ händerna på för att kunna stå länge. Och ja, så där har jag stått och svankat och hjälpt mig själv i omgångar idag. Håll tummarna för att det känns lite bättre imorgon. Annars funderar jag på att bära stegen runt huset igen, fast på andra sidan kroppen. Och kanske gå andra hållet. Det borde ju återställa balansen.