Mias Familjeblogg

Skräpmat under graviditeten

Jag delar väldigt sällan ut pekpinnar. Jag tror nämligen att det är mer effektivt att sprida positiv energi och föregå med gott exempel om man vill ha till en förändring. Men det är en sak jag funderar över. Jag har reagerat så många gånger nu att jag ska ge mig på att skriva ett inlägg till framför allt er gravida där ute som sitter och läser detta.

Det jag har reagerat på är att jag många gånger i bloggar, artiklar, sociala medier och annat läser om nyblivna mammor som några månader efter förlossningen får nog av all skräpmat. Som bestämt hävdar att de nu måste börja ät nyttigt. Att det räcker. Att de unnade sig vad de ville under graviditeten och att de inte vill äta sån skit längre.

Antagligen är det vikthetsen som slår in. Att det har blivit kilon som kom med bebisen som nu inte vill försvinna. Eller så är det trötthetskomat. Att den fadda trötthetskänslan inte gav med sig för att bebisen föddes och att det nu inte finns något att förklara den med annat än maten. För graviditeten var det tydligen inte. Det måste vara så som resonemanget går.

Men varje gång jag läser det så tänker jag att de tänker bakvänt. Att de skulle gjort precis tvärtom. Att de skulle ätit det bästaste bästa under graviditeten och istället tänkt: Så fort barnet är ute så ska jag tillåta mig att äta vilket skit jag vill. Att bebisen i magen är den bästa motivationen till att ge upp sockret och godiset och glassen och kaffet och ersätta det med riktigt riktigt näringsrik och bra mat som garanterar en frisk och stark avkomma. Så borde det väl vara?

För sedan när de väl kommer dit att barnet är fött och de har lyckats äta bra nyttig och god mat i några månader så kommer den där skräpmaten inte kännas så lockande längre. En win-win liksom. Precis som med cigaretter. För många är ju en graviditet ett gyllene tillfälle till att sluta röka. Och graviditeten kan vara den tiden då många faktiskt lyckas sluta på riktigt. För gott. För jag inbillar mig att det är mycket som ska till för att man ska plocka upp det där paketet igen sedan när bebisen väl är ute och man har lyckats vara rökfri i flera månader. Och så borde det ju fungera med mat också. Bebisen vill inte ha semlor eller lösgodis. Den vill ha gröna grönsaker, knapriga nötter, mumsiga bär och solmogna frukter. Den vill ha en frisk och sund mammakropp att härbärga i, sprängfull av vitaminer och mineraler och kärlek.

Så om du läser detta och är gravid. Bestäm dig för att ditt barn ska bli det friskaste och starkaste barn som världen har sett och googla sedan upp första bästa recept på grön juice eller chiapudding. Sluta äta iprén. Tänk på att varenda dag är full av val man gör och att en ny, sund livsstil ligger i varenda ett av de där valen. Tänk på att en graviditet är en relativt kort period av ditt liv och att du kan göra en enorm skillnad för bebisens långsiktiga hälsa genom de val du gör under den tiden. Föreställ dig ditt barn som en frisk, stark och sund femåring/tioåring/trettioåring som du har skapat genom dina kloka, friska och sunda val precis just nu. Idag. Du kommer inte bara säkra barnets hälsa rent näringsmässigt, utan du kommer också hålla dig friskare under graviditeten och slippa infektioner och förkylningar och annat som kan äventyra kroppens fulla fokus på barnets utveckling. Du kommer vara i bättre form inför förlossningen.

Om du lovar det, så lovar jag att semlorna garanterat kommer finnas kvar nästa år också. Heja dig!


Mina bästa eftergraviditetstips

Nu har det gått drygt fyra veckor sedan förlossningen och jag tänkte ge mig på att summera den första eftergraviditetstiden och ge mina bästa tips för en snabb återhämtning.

Läkning

Denna gången har min läkning efter förlossningen gått fantastiskt smidigt och snabbt. Jag har upplevt väldigt lite obehag och redan på den femte dagen kände jag mig hyfsat återställd, dvs svullnader hade lagt sig, bäckenet hade dragit ihop sig en hel del (=det kändes inte längre som att jag gick med en decimeters extra mellanrum mellan benen), blödningen hade avtagit rejält och jag hade inte längre ont. Så här fyra veckor efter förlossningen har jag kvar lite tyngdkänsla av livmodern (speciellt om jag promenerar länge eller i slutet av dagen när muskulaturen är trött) och jobbar hårt på att stärka de djupa magmusklerna och bäckenbotten för full återhämtning.

Magen

Magen har också dragit ihop sig hyfsat snabbt för att vara tredje graviditeten. (Magresan i fotoversion nedan.) Det är en bra bit kvar till den mage jag hade innan, men som den pinne jag är skapt handlar det mer för mig om att bygga upp musklerna igen och ge magen tid till att tajta till sig än det handlar om att gå ner i vikt.

Vikt

Hur jag ligger till rent viktmässigt vet jag faktiskt inte. Jag väger mig inte och vet helt enkelt inte vad jag började på innan graviditeten. Men jag skulle gissa att jag kanske ligger på två kilo plus eller nåt.imageGravidmage på sluttampen: innehållandes 4,2 kilo bebis och lite annat smått och gott…imageSå här såg magen ut fyra dagar efter förlossningen.imageMagen två veckor efter förlossningen. De första två veckorna såg man förändring på magen från dag till dag.imageMagen fyra veckor efter förlossningen. Nu går förändringen långsammare, men det handlar mycket om att bygga upp muskulaturen igen. Man ser inte jättestor skillnad från tvåveckorsbilden mer än att putet har gett ytterligare vika. Jag känner dock skillnad, till exempel är det inte längre lika stor skillnad mellan morgon och kväll då musklerna orkar hålla ihop magen betydligt längre och bättre än i början.

Tips till dig som är eller just varit gravid

Av mina tre förlossningar är alltså detta den som jag har varit i absolut bäst form inför. Jag har tränat och hållt igång ända in på målsnöret och jag tycker att det märks väldigt väl. Mycket av det man gör dagligen är ju det som spelar störst roll och därför är det av allra största vikt vad man väljer att lägga sin tid på varje dag. Vilka vanor man skapar sig. Vad man prioriterar och gör med sin tid.

De kanske bästa tipsen jag har rör därför de vanor som man skaffar sig redan INNAN förlossningen:

  • Att vara muskulärt tränad före förlossningen. Som ni vet har jag varit ute på dagliga promenader, med några få undantag, under större delen av graviditeten. Jag har också kört nästan dagliga yoga-övningar med fokus på andning och bäckenbotten (katten, barnets position, hunden, solhälsningar med gravidanpassning, tvist övre rygg/skuldror). Dessa två saker behöver inte ta så mycket tid i anspråk. Investera i 30 minuters promenad och 15 minuters yoga varje dag och du kommer vara väldigt tacksam i efterhand!
  • Att hålla igång tarmen ordentligt(!) så att du inte är i närheten av trög i magen vare sig innan eller direkt efter förlossningen. Det kommer du tacka dig själv för många gånger, framför allt direkt efter förlossningen då det känns otroligt olustigt att gå på toaletten. Jag höll igång magen genom att dricka mycket av näringen innan förlossningen i form av smoothies och juicer. Jag blandade i minst 1 msk krossade linfrön i mina smoothies dagligen. Jag åt mycket vätskerik frukt – vattenmelon, Galia-melon, vindruvor, jordgubbar, bär och åt russin till mina nötmellanmål. Motion och vatten hjälper såklart till med den biten också.
  • Att slappna av och sänka sin stressnivå. Min bästa quick-fix på den fronten är magnesium/epsombad. Annars funkar andningsövningar och meditation också alldeles ypperligt. Det behöver inte ta lång tid. I sin enklaste form handlar det kanske om att andas några medvetna, extra djupa andetag i sängen innan du går upp och innan du somnar.
  • Att säkra sin kroppsliga näringsstatus så mycket som möjligt innan graviditet och förlossning. Att äta bra mat, basa upp kroppen och äta kosttillskott gör underverk för både mamma och bebis. Jag har varit extra noga med probiotika, multivitamintillskott, järn, omega3-olja, d-vitamin och magnesium under graviditeten.

 

Mina vanor nu efter graviditet och förlossning är mångt och mycket de samma som innan, men utöver det som är listat ovan tycker jag att följande har stor effekt på mitt mående och är vanor jag försöker prioritera dagligen:

  • Torrborstning. Jag har blivit helt hooked på detta och det finns inget bättre eller snabbare trix för att vakna till på morgonen. Det behöver verkligen bara ta två minuter. Ju mindre tid man anser sig ha och ju sämre man har sovit på natten pga nattamningar eller ledsen bebis, desto mer kommer en snabb, hårdhänt torrborstning få liv i en.
  • Knip- och bäckenbottenövningar, oftast med hjälp av MammaMage-appen. Tio minuters investering per dag gör underverk för återhämtningen.
  • Tillräckligt med sömn. Om jag är trött efter natten liggammar jag gärna på dagen och sover en stund samtidigt som bebisen. Eller så bullar jag upp med en stor kudde bakom huvudet i soffan och somnar när jag ammar sittandes.
  • Lite mer näring och vatten än tidigare för att producera bra och tillräckligt med mjölk.
  • Probiotika. Även om jag listade det ovan så är det så viktigt att jag tar upp det igen och jag missar det inte en endaste dag. Jag tänker att det underlättar bebisens matsmältning också och ger min kropp bättre förutsättningar att producera bra mjölk.

imageVackra naturvyer, dagsljus och frisk luft kan man inte få för mycket av när kroppen jobbar hårt för att återhämta sig. Speciellt dagsljuset är viktigt om amningspassen på natten blir många och kroppen kämpar med dygnsrytmen.imageYoga under bar himmel hjälper till. Yoga under tak också.


Förlossningen

Sin förlossningsberättelse måste man ju dela när man har en gravidblogg och givetvis har jag ett stort behov av att skriva av mig och berätta, så här kommer den för dem som är intresserade. Så här en och en halv vecka efter förlossningen känns detaljerna redan suddiga och dramatiken har svalnat rejält. Hade jag skrivit ihop det nu hade det bara blivit den korta varianten som låter helt sakligt och odramatisk. Men som tur var skrev jag ner det mesta dagarna direkt efter förlossningen och där har jag fått med mer av den känslomässiga berg- o dalbanan som en förlossning ändå innebär. Man läser det här inlägget på egen risk för det innehåller en del ärliga detaljer. (Varför skrev jag så egentligen? Alla andra inlägg då?)

Kort version

Det blev alltså en vaginal förlossning även denna gången och självklart blev det inte riktigt så som jag hade tänkt mig. Det gick inte heller på åtta minuter som jag hade oroat mig för och jag födde inte i bilen i rondellen där de bygger om. Men det gick jäkligt bra. Om man bara ser till fakta och journaler skulle man till och med kunna kalla den helt odramatisk. Enkel. Men det vet ju alla som har fött barn att det sällan är enkelt. Även enkelt gör jävligt ont och kräver sin insats.

Det sakliga: det tog två och en halv timme från det att vi kom in till sjukhuset tills han var ute. När jag kom in var jag öppen sex cm. Jag var upprätt mestadels av tiden i värkarbetet, använde gåstolen och pilatesbollen mest. När jag var fullvidgad hade vattnet ännu inte gått, så vi tog hål på hinnorna. För att göra det fick jag lägga mig i sidoläge och därför blev även krystningen i sidoliggande. Krystningen gick ohyggligt fort, under tio minuter, vilket överrumplade både mig och bebisen, så han kom ut lite omtumlad men hämtade sig snabbt. Vad gäller bedövning så använde jag lustgas under den senare delen av öppningsskedet och under krystningen. Jag slapp sy (wihooo) och jag hade en underbar barnmorska och sjuksköterska! Någon läkare såg jag inte röken av på hela förlossningen. Lillebror mådde bra och efter att ha fått upp hans temperatur ordentligt kunde vi lämna sjukhuset som vi ville efter de obligatoriska sex timmarna.

Det var allt. Det lät ju skitlätt. Eller?imageAlltså, är man så här ljuvlig är man ju väl värd all förlossningsmöda.

Lång version

Den lite längre versionen kommer här.

Dagarna innan värkarbetet äntligen kom igång pendlade jag mellan att känna mig kolugn och att känna mig riktigt nervös inför vad som komma skulle. Varje kväll på slutet av graviditeten kände jag att jag var tvungen att vara beredd på att utföra stordåd på natten och i det läget, när man är trött och just ska gå och lägga sig, så var jag inte alls sugen på att föda barn. Varje morgon vaknade jag sedan lite besviken över att inget hade hänt under natten.

På tisdagen, två dagar över tiden, arbetade jag i flera timmar i trädgården och på onsdagen hade jag träningsvärk i hela kroppen. Jag tror att det gjorde susen. På onsdag eftermiddag började jag känna av lite sammandragningar och efter middagen vid sjutiden var jag ganska säker på att det var värkar jag hade, även om de varken var regelbundna eller kraftiga (kanske 1 eller 2 per timme vid det laget).

Under kvällen började vi ändå förbereda oss mentalt på att det nog var inatt det var dags och jag mixde ihop en god smoothie och ställde i kylen som jag kunde ta med mig. Men det hände inte så mycket mer och lite halvt misstänksamma (jag vågade fortfarande inte riktigt hoppas att det var dags) gick vi och la oss och väntade på att det skulle dra igång mer. Vid det här laget hade jag kanske 1 värk var tjugonde minut som jag var säker på var en värk. Ibland hoppade det dock över. Ibland hade jag något som liknade en värk men som gick över mitt i.

Vid midnatt började vi klocka lite lätt och ibland kom det värkar med bara fem minuters mellanrum, ibland tog det 30 minuter. Vi ringde in till BB (yes! Tredje gången gillt lyckades vi med det konststycket.) och fick höra att det fanns plats. Jag pratade med en superbra barnmorska som sa att vi var välkomna när helst vi kände att det skulle behövas bedövning eller jag kände att jag ville in (som tredjeföderska ifrågasatte hon inte en sekund om det var dags eller ej). Klockan halv två gjorde värkarna såpass ont att jag kände att jag ville åka in, fortfarande lite skraj för att det hela skulle avstanna dock och fortfarande rätt långt emellan värkarna. Men vi åkte in. I lugnan ro. Kom in strax innan två, fick ett rum, en supergullig barnmorska och en sockersöt, ung sjuksköterska. CTG såg bra ut och jag var öppen 6 cm.

Redan från början på sjukhuset ville jag vara uppe och gå. Jag fick jättegulliga erbjudanden om en massa olika hjälpmedel och valde gåstol och pilatesboll som jag varvade mellan. De förberedde sig även på att jag nog ville krysta upprätt och var helt okej med det. Efter någon timme på sjukhuset kändes allt som en evighet och jag blev ordentligt rastlös. Det kändes som att det skulle ta hela natten innan något dramatiskt hände. Som ett brev på posten så intensifierades allt just då. Värkarna gjorde nu riktigt ont, jag började använda en låg dos av lustgasen och jag började få lite av den där panikkänslan att – fan, han ska verkligen ut nu.

Ungefär samtidigt ändrade värkarna karaktär. I början av öppningsskedet tycker jag ändå att värkarna känns helt okej. Man kämpar mest med att andas och att hantera smärtan. Men i slutet av öppningsskedet så känns varje värk helt ärligt som att man ska bajsa på sig, vilket är en känsla man instinktivt motarbetar. Det är då det börjar bli riktigt jobbigt tycker jag. Att acceptera den känslan och att trycka på i värkarna för att hjälpa kroppen i öppningsarbetet har varit en av mina största utmaningar i alla förlossningar. Även denna gången fick jag alltså kämpa med mig själv innan jag accepterade den känslan och vågade låta värkarna värka.

En stund innan fyra undersökte de mig igen och då var jag helt öppen, dvs tio cm. Vattnet hade fortfarande inte gått så vi kom överens om att ta hål på hinnorna. Jag ville bara bli av med den jobbiga känslan av att vara jättejättegravid och av någon konstig anledning trodde jag att det skulle hjälpa att bli av med vattnet. Sagt och gjort, jag fick lägga mig på sidan i sängen, de tog hål på hinnorna, vattnet gick, och då brakade det loss direkt. Kroppen gick inte att hejda och krystvärkarna kom direkt. Jag översköljdes av fullständig panik när jag kände att kroppen bara vrålpumpade ut bebisen. Jag minns att jag klängde runt Kalles hals, skrek att jag inte ville längre, grät och hade ont, ont, ont. Men sedan tog kroppen över och jag accepterade krystvärken på ett sätt jag aldrig gjort tidigare och istället för att skrika vidare så bara tryckte jag för allt jag var värd. Och det fungerade. Jag kände hur hans huvud rörde sig genom mig och på andra krystvärken tryckte jag ut hans huvud. Jag kunde inte fatta att det var så nära att vara klar så då fick jag all världens kraft och i nästa krystvärk tog jag i för kung och fosterland och lyckades trycka ut kroppen. Han var ute. Jag var klar! Jag kunde knappt tro att det var sant. Vi hade ju just tagit hål på hinnorna några minuter tidigare.

Plötsligt blev jag väldigt medveten om att bebisen inte skrek. Jag minns att jag frågade om och om igen vad som var fel, men blev intygad om att allt var okej. Krystningen hade gått så snabbt att han inte riktigt hade hunnit med att reagera. En liten stund senare fick jag upp honom på mitt bröst och då blev jag fullständigt lugn. Ren och skär lycka. Och lillebror var den finaste bebisen som världen någonsin hade skådat! (Sedan förra gången då förstås. Och förra igen.)

Att få ut moderkakan denna gången gick otroligt smidigt. Jag upplever att jag bara tryckte på lite lätt och hörde barnmorskan säga att den var ute. Jag var tvungen att fråga om hon verkligen sa att den var ute eftersom jag knappt hade känt det, men jo, det var den. Och då kom skakningarna. Efter förlossningen börjar kroppen skaka helt okontrollerat. Av utmattning och ansträngning. När anspänningarna släpper. Det känns jättemärkligt och man börjar frysa som tusan. Sedan blir man ganska direkt undersökt efter bristningar och i min värld så är det något av det värsta. Liksom vid tidigare förlossningar så fick jag även denna gången någon slags hypersensitivitet i underlivet direkt efter förlossningen och jag började gråta direkt när hon sa att hon måste undersöka mig. Under min första förlossning respekterades inte min smärtreaktion och det blev ett tufft minne. De sydde mig medan jag låg och grät, bedövningen tog inte och jag bara minns att det var hemskt. Denna gången blev jag absolut respekterad. Jag fick lustgas och hon undersökte snabbt. Tack och lov så behövde jag inte sy ett stygn! För första gången. Lycka!

Direkt efter att bebisen har kommit ut så blir allt så märkligt lugnt. Man går från intensiv kamp till fullständigt lugn och lycka på bara några sekunder och dramatiken rinner av en lika snabbt som en solbränna på planet hem från charterresan. Timmarna därefter är mysiga. Vi bara låg och slappade, halvsovandes och utmattade alla tre. Timmarna går och flyter ihop till en enda massa. Det ammas. Det undersöks. Det vägs och mäts. Man får fika. Barnmorskan kommer och trycker på ens mage emellanåt. Man inser att man måste kissa och får panik eftersom underlivet känns som ett enda stort sår. Man kissar och gråter en skvätt, men överlever. Men framför allt, man tittar på det lilla underverk till bebis som kom ut och undrar hur det var möjligt att man för bara några timmar sedan inte ens visste vem det var och hur han såg ut. Sedan förundras man över hur han fick plats därinne. Och så blir man så sjukt lycklig och stolt att man gråter en skvätt till.

imageJääh. Tummen upp för mig och mamma. Det gjorde vi bra.

Vad jag lärde mig

Några slags lärdomar måste man ju alltid dra för att komma vidare i sin utveckling. Så här är vad jag lärde mig denna gången.

  • Jag tror inte längre att man kan påverka hur man agerar i alla skeden av förlossningen. Jag upplevde att jag arbetade riktigt bra igenom värkarna. Andades. Kände mig stark. Men när den fullständiga paniken kom, när kroppen styr och man bara kan hänga med, då reagerar man bara på ren instinkt. Jag blev skitskraj. Och mina känslor var ju fullständigt äkta. Det där med att jag skulle ha tid, närvaro och möjlighet att peppa mig själv mentalt eller tänka någon slags resonlig tanke i den stunden är inte realistiskt. Nej, det är ren och skär instinkt som styr hur man beter sig i den stunden. Det är jag övertygad om nu.
  • Jag stod upp och gick genom nästan hela förlossningen. Så mycket naturligare det var än att ligga ner som jag har gjort vid de andra. Att krysta i sidoliggande läge var också bra mycket mer effektivt än i ryggläge. Ryggläge är faktiskt bara vrålkonstigt alla kategorier. Den enda anledningen till att ligga ner är att man behöver vilan eller att de måste koppla in en med en massa apparater och grejor. Det finns såklart fler anledningar, men kontentan är att jag hade önskat att jag hade haft den starka känslan vid tidigare förlossningar också.
  • Att föda barn handlar en hel del om att släppa sina hämningar. En av de svåraste är att acceptera att känslan av att föda barn är snarlik känslan av att bajsa, både i värkarbete och i krystvärkar. Man måste alltså agera precis som om man bajsar för att få rätt kraft. Det är sjukt svårt när man instinktivt kämpar emot den känslan överallt förutom på toaletten – något man har lärt sig som barn och sedan gjort en hel livstid. Jag är dock övertygad om att just denna insikt kan kapa mycket tid på en förlossning.

 

Det var det hela mina vänner. Okomplicerat och odramatiskt? Ja. Men lätt? Nej, det är aldrig lätt. Jag chockades återigen av allvaret man känner i stunden. Det är så på riktigt. Det är såna urkrafter som sätts igång i hela kroppen att det inte går att komma undan oberörd. Jag kände mig både sårbar och rädd. Jag FATTAR inte hur kvinnor världen över klarar av detta, långt ifrån sjukvård och pilatesbollar och lustgas och påhejande makar och barnmorskor. Men de klarar det! Och jag klarade det! Igen. För det gör vi alltid.


God morgon världen

Hej. Jag sover. Och väger 4210g. Och mår bra. Mamma med. Och pappa. Mamma tycker det är asskönt att jag är ute! Hon var grym. Precis som jag. Det är faktiskt jobbigt att födas. Vi hörs lite senare.imageimage


På bebisfronten intet nytt

Vecka 41 nu och fortfarande ingenting. Men idag är jag i alla fall på ett strålande humör. Och det verkar som att solen har letat sig tillbaka genom molnen.

Igår vaknade jag på ett alldeles fantastiskt uselt humör. Mina första ord var ‘Idag är jag irriterad’ och det var jag. Så hela dagen gick åt till att hålla sig undan från mänskligheten. Jag promenerade, åt, sov, vilade, sov. Hade ont. Förbannade den stora, otympliga magen. Typ.imageTräffade på resten av familjen på väg till lekplatsen på gårdagens runda och höll sällskap en bit. De evakuerade sig sedan ifrån gravidmonstret som behövde vara väldigt mycket ifred i hemmets lugna vrå igår. 

Idag är jag på alldeles precis lika extremt humör åt det bra hållet. Så mycket energi. Glad. Förväntansfull. Det intressanta i det här är att jag vet varför humöret och energin var på botten just igår. Kommer ni ihåg söndagens jordgubbstårta? Socker, mjölk och gluten. Kroppen fick, men ville så uppenbart inte ha, mer än för stunden då alltså. Igår när jag sedan åt bra och helt ren mat igen så kommer baksmälla, irritation och lite lätta detox-symptom som brev på posten. Så förutsägbart när man har börjat genomskåda mönstret. Lägg märke till det nästa gång ni äter socker eller sämre mat – känn efter hur ni mår dagen efter. Huvudvärk? Irriterad? Trött?

Idag på morgonrundan blev jag för övrigt stoppad av världens gladaste koloni-kille, bara något äldre än mig själv. Han ville verkligen prata för han tecknade åt mig att ta av mig hörlurarna och allt. Det visade sig att han var helt fascinerad av min mage och han bara måste få veta när det var dags. Han hade sett mig gå förbi på morgnarna och tyckte det var så roligt att magen inte syns alls bakifrån men sedan är så galen ur alla andra vinklar. Han hade massor med frågor. Är det första barnet? Har magen sett ut så med de andra också? Blir det en kille? Gör det ont? Jag fnissade lite inombords och tänkte att det var tur för oss båda att det var idag han stoppade mig och inte igår. Igår hade han fått en mental snyting. Idag gjorde han mig glad och jag tyckte att han var hur charmig som helst, kolonikillen.

Nu ska vi bygga en cykelramp till killarna. Hepp.imageDe första mogna björnbären har gett sig tillkänna. Aaah. Kanske nästan är godare än vildhallon till och med. Kommer jag missa den stora björnbärsbomben tro?


Fiskgryta i väntelägret

Jag är dålig på att leva livet i något slags vänteläge. Och just nu är det ett sådant vänteläge. Jag vaknar varje dag och listar ungefär tio projekt i huvudet. Vid dagens slut är de avklarade projekten max hälften så många. Och så känner jag mig slö. Men samtidigt tänker jag att det nog är ett bra tecken. Då tar man ju det lugnt. Och vilar. Precis som man ska på semestern. Eller innan förlossningen. I två dagar har jag gått och känt att jag nog föder vilken sekund som helst. Och så idag vaknade jag och kände inte alls så. Nej, idag har det helt plötsligt känts som att det inte alls är dags än. Sicken luring jag bär på! Imorgon är det beräknad förlossning i alla fall. Fullgången – check!imageEtt enkelt och väldigt gott fiskrecept testade mannen idag. Utan gluten och mjölk såklart. Allt tog slut så jag gissar att det blev ett gott betyg från hela bunten runt bordet.imageLästips! Min nya kvällslektyr. Skrivna av skribenten bakom den här bloggen.


Allt är förberett

Jag var på kontroll hos barnmorskan imorse igen. Den där kontrollen jag hade hoppats att kanske slippa. Nu har jag två nya tider inbokade istället. Och ett mess i telefonen från den andra tre-barns-yogamamman som hade beräknat datum typ samtidigt som oss och som nu har fått sin lilla tjej. Allt såg i alla fall bra ut med värden och hjärtljud och kurvor, så jag åkte hem och nu väntar jag igen. Här hemma är allt på plats och klart. Så himla mysigt. imageSpjäsläng riggad och bäddad bredvid vår. Hittade ekologiska underlakan här och kunde sedan inte motstå de här påslakanen från Åhléns i ekologisk jersey (t-shirt-tyg), trots att jag hellre hade velat ha vita eller ljusa lakan. Men de var inte i närheten av lika mjuka. För spjälsäng finns påslakanen i rött eller marinblått. För vuxna i grått. Någon kanske minns att jag fick likadana själv i födelsedagspresent så ni kan ju gissa mysfaktorn i sovrummet… imageSkötbord riggat och klart i badrummet. Just det, jag kanske ska packa ner några blöjor i väskan till BB. Eller får man blöjor där? Minns inte riktigt.

imageVagn riggad och klar.imageKläder tvättade och vikta.

Det enda som inte riktigt är klart är namnvalet. Alla fyra i familjen har olika förslag. Som tur är är det jag och mannen som är mest synkade. Och som tur är är det inte brist på förslag som är problemet, utan snarare motsatsen.


Låg på energi

Jag var låg på energi redan i måndags. Morgonrundan kändes outhärdligt oskön – jag fick inte luft, jag var för varm, jag kände mig matt, jag hade ont. Under eftermiddagen fick jag sedan spel på alla välvilliga personer som ändå på något sätt kräver min uppmärksamhet och tar min energi. Grannarna som i all välmening skämtar om att det väl är mannen som borde rensa ogräset nu när jag ser ut som att jag ska föda i rabatten (-Vad ska jag göra då? blev min motfråga. -Ligga på soffan! blev svaret. Jo, det hade nog fått tiden att gå fortare… Not.), en massa gulliga vänner som hör av sig på telefon och undrar hur det är men som omedvetet ger mig dåligt samvete för att jag inte orkar prata och som därför mynnar ut i att jag antingen svarar för att inte vara otrevlig fastän jag egentligen inte orkar eller får dåligt samvete för att jag är otacksam över vänskapen, barnens kompisar som klingar på dörren och vill leka och ska känna på magen, kassörskor som frågar, undrar och önskar lycka till, till och med gubbar i hallonsnåren som (också i all välmening) måste påpeka att det nog verkligen måste vara dags att föda snart (alltså jag lovar. Hade jag styrt hade jag redan fött. Det är liksom inte mitt val att göra). Och ALLA kommenterar magen. Tycker de är jätteroliga och jättetrevliga med sina kommentarer. Och allt jag vill är att vara ifred. Jag som vanligtvis har grava sociala cravings nästan jämt har just nu en stark stark känsla av att vilja vara ifred. Slippa prata. Vara tyst. Pula med mitt. Se ut hur jag vill utan att någon kommenterar det. Framför allt vill jag inte utsättas för andras behov av att kommentera min mage. MIN mage.

På eftermiddagen sov jag en stund mitt på dagen (vilket inte hjälpte nämnvärt mot energisvackan) och natten till igår sov jag i riktigt många timmar. Ändå vaknade jag helt utmattad igår. Och nu menar jag HELT utan energi. Värre än dagen innan. Jag till och med behövde gråta en skvätt och bli lite tröstad. Men sedan hände något. Mannen skickade tillbaka mig till sängen. Jag tog med datorn. Och då såg jag att jag hade fått en härlig artikel skickad till mig av en vän. Jag läste och började känna mig inspirerad igen och gjorde som det stod. Jag djupandades, gjorde mina andningsövningar på yogamattan och drack vatten med citron. Sedan hittade jag bästa pepplåten som jag inte hört på flera år och fantastiska natur/löparbilder i en av mina favoritinspobloggar, lyssnade, tittade och sög i mig energi. Sedan fortsatte jag som jag brukar. Jag torrborstade mig. Drack en morgonjuice. Tog en energicocktail av kosttillskott (järn, Q10, D-vitamin). Tog en förmiddagspromenad fastän jag verkligen inte orkade. På eftermiddagen kom bästaste vännerna på besök och jag fick en massa bra peppsnack. Hade helt plötsligt energi till en lång promenad till med sällskap. Badade med hela familjen i den varma sommarkvällen. Ringde en annan vän jag inte pratat med på alldeles för länge. Och hittade äntligen tillbaka till den bra energin. Idag är den kvar. Här som vanligt, som om den aldrig försvann. Irritationen är borta och jag är fixarsugen igen. Men jag har bestämt mig för att ta allting i ytterligare lite lugnare takt i värmen. Gissar att kroppen förbereder sig på vad som komma skall och tvingar mig att sakta ner lite. Så jag gör saker, men jag gör saker väldigt väldigt långsamt, metodiskt och genomtänkt för att vara mig. Och det är ganska gött.

Universe provides. Det du behöver finns alltid rakt under näsan på dig och det uppenbarar sig när du är redo för det. Så säger en vän till mig ofta och det har hon i sin tur fått höra från sin yogalärare. Igår stämde det verkligen. (Och faktiskt nästan jämt).

För dig som känner dig som jag har gjort de senaste dagarna (och kanske också är i vecka 40 och tror att du ska vara höggravid i resten av ditt liv):

Sedan är mitt bästa tips att andas, att dricka, att fortsätta med rutiner, att äta bra, att vila, att prata med en peppande vän. Så hittar energin tillbaka så småningom.imageMorgonrundan har jag tvingat mig ut på även dagar utan energi. Det är liksom 3,5 icke förhandlingsbara kilometrar. imageOch vid vildhallonsnåren kan man fortfarande stjäla sig en liten paus och lite extra energi.


Kanske inte just inatt

Käre lillebror,

Du vet att vi längtar massor efter dig. Och du vet att du är välkommen ut när helst du vill. Men om du ska välja en natt att titta ut nu inom den närmsta tiden, så kanske inte just inatt. Om vi får välja alltså. Gästerna (a.k.a. vår back-up plan) har precis åkt hem. Med taxi. Jag är sprängfull med middag och efterrätt och har precis svirat om till mina skönaste, mjukaste gravidkläder igen, men får ändå knappt plats. Nu har jag precis så mycket energi kvar att jag orkar ta mig in i sängen och kanske överväga att läsa en sida innan jag somnar alldeles för sent. Dina bröder har just somnat efter många timmars (faktiskt dagars) bus med kusinerna. De drömmer nog om drakar och draktränare som vi alla var och såg på bio tidigare idag. Farmor kommer först imorgon. Pappa kan dessutom inte köra efter att ha druckit rödvin till middag. Så om du överväger att komma snart, så är imorgon natt helt enkelt ett mycket bättre val.

Puss och kram från din mor

imageSe, hon fullkomligen sprudlar av energi! #redo-för-förlossning-men-kanske-inte-just-ikväll-om-man-får-väljaimageMyskläderna är på. En bisarr mage där lillebror och middagen just nu fajtas om plats.imageTidigare idag – världens finaste sommardag!