Mias Familjeblogg

Ironi i världsklass

Men alltså ironin i att åka till gymmet för ett pass Andning/Meditation/Avslappning, krocka på parkeringen, missa passet och åka hem igen. (Som tur var var krocken väldigt lindrig och den största personskadan är på mitt humör.)imageAndas, räkna till tio och tänk på morgonpromenadens fågelkvitter och ulliga, gulliga djur. Typ.


Jag har blivit faster

För första gången. Åt en liten flicka. Wieee! Och killarna har fått en kusin till (jag är moster åt ett gäng nämligen). Det är lika fantastiskt som självklart varje gång – att familjen nu består av ytterligare en liten medlem. Hur kan det ha funnits något annat liksom? Heja lillebror och supergrymma K som har kämpat för att sätta hennes lilla liv till världen.imageDen här lillkillen får numer klassas som storkusin! Men det ser man ju.

Hennes ankomst har onekligen fört mina tankar till det här med förlossning. Jag tänker mig att jag kan den biten. Att jag vet hur det funkar. Att jag tar det som det kommer och att kroppen nog minns. Men någonstans inom mig bubblar ändå känslan upp – det var trots allt fem år sedan sist. Jag tror jag måste strukturera mina tankar. Förvänta er ett förlossningsinlägg.


Barnen på begravning

Min farfar dog för lite sedan och idag har vi varit på hans begravning i mina hemtrakter i Göteborg. Först hade vi tänkt åka utan barnen, men när jag stämde av med dagispersonalen så hörde lillkillen konversationen och blev helt bestört över att han inte skulle få åka med. Jag tror inte att det har så mycket att göra med att han minns min farfar speciellt väl, utan mer för att han vet att begravningen är något stort och viktigt för oss vuxna, och för att han och storkillen var hemma hos mormor och morfar när det hände och därför pratade mycket om det då. Sedan har barnen varit med på en begravning tidigare, för mannens mormor för två år sedan, och henne pratar de om fortfarande om att de saknar trots att de knappt har några minnen kvar av vem hon var. Men jag tror att de är djupt fascinerade och berörda av det här med döden.

Det kändes i alla fall direkt i magen att beslutet var både konstigt och fel när jag inte hade något naturligt svar till lillkillen på varför han inte kunde få följa med. Farfar levde ett långt och lyckligt liv, dog av ålder och har lämnat en massa barn, barnbarn och barnbarnsbarn efter sig, så vad kan väl vara en bättre begravning för ett barn (som har förståelsen inne) att få uppleva? Efter att ha pratat med båda killarna, med mannen och med min pappa gjorde vi därför det enda rätta och åkte upp hela familjen.imageDet är verkligen något extra fint med barn och gravidmagar på just äldre människors begravningar. Det blir så tydligt att cirkeln sluts. Farfar, vila i frid. Vi ses i skogsbrynet vid stugan under mina meditationsstunder. Och hälsa farmor att vi saknar henne.