Idag var det studiedag och sista dagen barnen är lediga innan skolan drar igång igen. Barnen var på ett alldeles strålande humör imorse så när solen började spricka igenom regnmolnen någonstans vid tiotiden kände jag direkt att det var dags för äventyr. Barnens två förstahandsval var måndagsstängda, så jag som var sugen på utomhusaktivitet föreslog att vi skulle åka och klättra lite vid Nimis.

Nimis är för den oinsatte ett av de mest sevärda ställena i Skåne. Det är ett enormt konstverk som konstnären Lars Vilks har skapat i en dramatisk sluttning ner mot havet på kusten i Kullaberg, norr om Höganäs. Det är rätt svårtillgängligt i och med branta sluttningar med mycket klättring (på “stigar” över sten och rötter, inte ren bergsklättring alltså), men jag kände att killarna nu är såpass stora och uthålliga att de skulle klara av klättringen. Sander tänkte jag ha på magen. Hur svårt kunde det vara liksom?

Vi värmde upp med en lunch på Rut på Skäret innan. Jag hade egentligen tänkt att vi skulle ta en lunch på Flickorna Lundgrens (över gatan från Ruts), men det hade stängt för säsongen, så det fick bli en lunch på finrestaurang. Först kände jag mig superobekväm att trampa in där med tre barn, gympaskor och fläckig amningströja, men det blev hur bra som helst. Där satt först bara ett annat sällskap när vi kom, men de hade också två barn i killarnas ålder och de tittade väldigt välkomnande åt mitt håll när jag kom, så då kändes det genast bättre.

Servitören var supergullig och fixade barnrätter åt killarna: lyxköttbullar med potatis, hela lingon, blomkål, morot och gräddsås. Jag käkade världens godaste lammfärsbiff med potatis och en varm höstkompott av trattisar, sparris och lök. (Det var en smak som påminde mig så sjukt mycket om min mormors matlagning för typ 20 år sedan så det var ju typiskt att mannen inte var med. Jag har nämligen noll förmåga att identifiera specifika smaker ur lagad mat tyvärr…) Sedan var killarna så himla rediga och på så bra humör att vi alla satt och skämtade och fnissade hela lunchen. Och Sander var helnöjd, bara han fick äta han med. Så det blev en grym lunch och vi var supertaggade för lite klättring.
Rut på Skäret.Killarna kunde såklart inte sitta ner och vänta på maten, så det var tur att det var en smygvänlig restaurang…Min lammfärsbiff.Killarnas goda köttbullar. Gräddsåsen vid sidan av.Det här roliga lingonet fnissade vi åt i säkert en kvart.

Med mat i magen drog vi ut i skogen och parkerade bilen där vandringsleden började. Det var inte helt lätt att hitta rätt stig och efter att ha kollat runt ett tag kom det äntligen en man gående som vi frågade. Jag tyckte att han såg lite malplacerad ut i skogen eftersom han i mina (fördomsfulla?) ögon varken var en typisk skogs-vandrar-typ eller intresserad-av-konst-typ. Han var mer en vältränad-storstadskille-med-stylad-frilla-och-kostym-(fast utan kostym)-typ. Typ. Men han visste minsann vägen till Nimis och viftade glatt. Sekunden senare förstår jag plötsligt min egen intuition då Lars Vilks själv i egen hög person kommer gående med ett film-team. Det var alltså hans livvakt som så vänligt visade vägen (han har ju varit hotad till livet i några omgångar pga den är rondellhunden). Jag gissar att en tunnis till tre-barns-mamma med ett spädbarn på magen inte utgjorde något direkt hot dock.

Vandringen var vrålvacker, men allt annat än lätt. Precis i början av leden mötte vi fyra killar i tjugoårsåldern som var på väg upp. De svettades och flåsade och efter att vi hade tjenat och gått förbi varandra hörde jag dem säga ‘Med tre barn?’ till varandra. Jag fick en liten klump i magen och tänkte för mig själv att det är lite jobbigt att inte veta om man själv är modig eller dumdristig, men så bestämde jag mig för att de inte såg så vältränade ut och att jag och killarna hade bättre ork. Det var riktigt brant stundtals och lillkillen behövde hålla mig i handen i några omgångar för att kunna ta sig ner bland stenar, rötter och blöta höstlöv som låg som en matta över marken. Flera gånger tänkte jag att jag hade tagit mig vatten över huvudet och att vi kanske borde vända om, men vi hade nog alla blivit besvikna om det inte hade blivit någon Nimis efter all laddning. Så vi fortsatte. Och när storkillen tillslut såg träbygget uppifrån så bara skrek han rakt ut: Oh my God! Oh my God! Så sjukt coolt och vackert. Vrålvacker natur.Först var vandringen rätt lätt. Ganska brant neråt och med en ordentliga brant ner på sidan, men vi kunde knalla på liksom.Sällskap på vägen. Sedan blev det knivigare. Löven var hala, det var riktigt brant åt två håll samtidigt (ni vet att branter aldrig gör sig rättvisa på bild) och vi fick hjälpa varandra emellanåt. Ingången till Nimis.Nimis i hela sin prakt.

Väl framme började killarna klättra ohämmat. De älskade det och jag hade redan på förhand bestämt mig för att låta dem klättra där de ville och lita på att de klarade det. (Jag vet att jag älskade att klättra som barn och att det är osäkerhet som gör en ostadig på foten.) Det var bara ett annat sällskap på plats, fem spanska ungdomar, och när de drog sig därifrån var killarna inte ens halvfärdiga med sina klättringsprojekt. Jag tog en massa bilder och satte mig och ammade Sander och där någonstans tittade jag på klockan på mobilen och insåg att hon redan var halv fyra. Jag insåg att en lite lätt skymning var på gång och började genast känna mig obekväm med att vara ensam med alla tre barnen på en så avlägsen plats. Det var en lång och tuff klättring tillbaka och jag var lite osäker på hur väl leden var markerad tillbaka, så jag såg framför mig hur vi fyra skulle irra runt i den branta skogen i mörkret, långt från mänskligheten. Jag hann precis messa mannen (‘Om du aldrig mer hör av oss så är vi vid Nimis’) innan mobilen dog och sedan försökte jag få fart på killarna, som såklart befann sig på väg upp i det allra högsta tornet.

Någon halvtimme senare (och jag lite lätt adrenalinstinn) var vi i alla fall på väg uppför igen och efter att ha klarat av den första riktigt branta stigningen kändes det lite bättre igen. Jag insåg att vi skulle hinna till bilen innan det mörknade och jag insåg också att det gick okej att hitta den lövtäckta stigen tillbaka. Vi var framme vid bilen i god tid innan mörkret kom (säkert en kvart) och vi alla var riktigt vrålnöjda med oss själva och med utflykten. (Barnen försökte få mig att lova att vi skulle åka tillbaka imorgon så att de kunde få klättra mer). Jag var sjukt imponerad av killarna som både klarade av den fysiska utmaningen galant och inte gnällde en enda sekund, inte ens på uppvägen. Och jag var imponerad över mig själv, jag gnällde nämligen inte heller. Sånt gör att man vågar sig på fler roliga utflykter framöver.Inne i Nimis var det trångt. På vissa ställen hade jag nästan svårt att komma igenom med Sander på magen.Ser ni dem? Högst upp i det näst högsta tornet… Det högsta tornet låg såklart längst nere vid vattenbrynet.Bästa terrängen att klättra runt med bärsele på magen. Men Sander sov nästan hela utflykten och gjorde det lätt för mig.Det högsta tornet.Det sista kortet innan mobilen dog.

Nu ska jag äta krabbklor som en vän kom över med (hur lyxigt?) och sedan ska jag ta med mig den fantastiska äventyrskänslan som sitter kvar i kroppen och hoppa i ett såpabad för att lugna ner mig lite. Annars kommer jag aldrig kunna somna fastän jag är trött. Och imorgon ska jag och Sander ligga i sängen ända tills killarna kommer hem från skolan. Minst. Ååååh vad mysigt.