Riktig mat & hälsa

“Jag älskar dig” och ett hjärta…

“Jag älskar dig” och ett hjärta! Ord och en symbol i ett sms som borde göra mig glad, men denna gång stack det till i maggropen och oron tog vid.

Kristi Himmelfärds dag var en torsdag i år.
Det var en härlig försommardag, solen sken och i Stockholm stod grönskan i full blom och syrenerna var på väg att slå ut. Jag häpnade lite. Hemma hade sommaren inte kommit så långt, trots att det bara är några mil emellan. Jag åkte för att hälsa på dig. Jag tänkte att nästa gång jag besöker dig har nog syrenerna slagit ut hemma och då ska jag plocka syrener så du får dofta på sommaren från din sjukhussäng.
Vi satt länge hos dig den dagen. Du var så fin i håret. På sjukhuset hade de tvättat ditt hår och någon vänlig själ på avdelningen hade klippt dig. Du hade haft en stor dag, dagen innan. Din dotter gifte sig akut i parken utanför sjukhuset för att du skulle få vara med om hennes stora dag och du var så glad. Vi pratade minnen, du skämtade med oss trots att du hade så ont och fick morfin.
Vi hade tänkt ta med dig ut i sjukhusparken och fika på ett café, men du var för trött för det. Det gjorde inget. Vi hämtade kaffe  till dig och vi fikade tillsammans i ditt sjukhusrum. Du visade aldrig hur sjuk du var eller hur dåligt du mådde. Och tiden flög iväg den dagen. Plötsligt hade många timmar gått. Jag hade svårt för att gå, för att lämna dig den dagen och jag kommer alltid att minnas den som ljus, harmonisk och vacker. Du verkade så mycket piggare. Jag var så glad när jag såg dig äta din lunch med god aptit den dagen. Sist vi åt tillsammans fick du knappt ner en tugga. Du var så trött då, kroppen fick inte tillräckligt med syre på grund av metastaserna i lungorna. Du orkade egentligen inte gå upp och sätta dig vid köksbordet, men du gjorde det ändå. Du var alltid så tapper trots din sjukdom. Den sjukdom som du aldrig ville acceptera eller kännas vid. Du skulle kämpa! Du var en krigare och fast besluten att vinna över cancern!

Jag hjälpte dig att tvätta ditt hår den gången. Du lutade ditt huvud över handfatet och jag tvättade ditt hår. Du hade trots cellgiftsbehandlingarna ditt hår kvar och jag förundrades över att du inte tappat det. Det kommer jag alltid att minnas. Det kändes så bra att få hjälpa dig med det.

Ibland orkade du inte med att jag stannade för länge.
Du sa: -Det kanske är bäst att du åker hem nu så det inte blir så sent för dig.
Aldrig att du skulle säga att du egentligen var för trött för att ha besök. Aldrig! Du tänkte bara på andra. Inte på dig själv. Och du ville inte såra någon, trots att du var så sjuk min älskade syster.

Jag pratade med dig på måndag förmiddag, jag visste inte då att det var sista gången jag hörde din röst. Du hade svårt att andas och det var jobbigt för dig att prata. Jag frågade om det var jobbigt med andningen, men du sa som vanligt att det inte var så farligt. Jag ville bara höra hur du mådde. Du sa som vanligt, det är bättre idag och jag frågade som vanligt om du var sämre igår, och du svarade att det hade varit lite sämre.

Jag fick ditt sms på tisdag kväll där det stod: jag älskar dig och ett hjärta.
Visste du då att slutet var nära älskade syster?
Bara dagar innan hade du prata med din läkare och fått besked om att du skulle dö av din sjukdom. Det var först då du hörde vad man sa. Det var först då du kom till en acceptans efter två års kamp. Var det då du slutade kämpa? Du var så ledsen när jag ringde dig.
Jag visste inte hur jag skulle kunna trösta. Hur kan man trösta?

Man hade bestämt att du skulle få komma hem på permission till helgen, men jag vet att du ville hem för alltid! Du ville dö hemma. Dina barn hade gjort i ordning ditt rum och tapetserat med tapeter du köpt, men som inte hunnit komma upp på väggen. Du hade fått upp gardinerna med fjärilar i fönstret precis som du ville ha det. Jag skrev till dig, eftersom du hade svårt att andas att jag hoppades på att du skulle få komma hem. Du svarade tillbaka att du höll tummarna för det.

På dagen en vecka efter sista gången jag såg dig i livet tog du ditt sista andetag. Din dotter ringde tidigt på morgonen och sa att slutet var nära. Det hade varit fint väder hela veckan men den dagen var det plötsligt kallt och grått. Den dagen såg jag knoppar på syrenerna hemma. De skulle snart slå ut.
Min älskade syster! Du hann inte få komma hem och se de nya tapeterna på din sovrumsvägg, eller gardinerna med fjärilar i ditt fönster. Och jag hann inte plocka syrener till dig. Jag glömde bort det när du slutade andas.

Min älskade syster! Nu har du fått frid. Ditt ansikte var så rofyllt och smärtan var för alltid borta. Jag ville inte lämna dig där,  den  sista gången jag såg dig.
Jag saknar dig så!

Foto: Privat

 

Jag älskar dig och tusen ❤

 

 


Att komma till insikt kan göra otroligt ont!

Det är fjärde gången nu! Fjärde gången som denna jävla sjukdom drabbar en släkting under loppet av fem- sex år. Det är fjärde gången jag känner maktlöshet och förtvivlan.
Den här gången kröp sjukdomen än närmre mig själv och familjen.
En mycket nära anhörig till mig har cancer. Jag- vi har vetat om det i snart tre månader.
Den dagen jag fick veta kunde jag inte stå på benen. Jag kunde inte tänka klart. Allt i min värld föll samman. Jag bröt samman!
Jag fick en chock! Jag befann mig i en obehaglig bubbla av overklighet som inte ville släppa taget om mig. Det var som att leva i ett vakuum, att vara instängd med gråten som inte ville lämna kroppen och bröstet kändes som en obehaglig kramp av smärta.
Men trots känslan kom jag inte till insikt förrän nu i helgen. Flera månader efteråt. Det var som en blixt slog ner rakt i hjärtat och vände ut och in på hela mig. Och mitt hjärta grät och jag grät och för första gången släppte jag fri smärtan som molat där i bröstet. Men det var ingen befriande gråt. Det sitter kvar! Krampen i bröstet, oron och en känsla av maktlöshet. Ändå har jag har stor tillit till att detta kommer att gå bra.

I helgen kom  känslan över mig att det faktiskt är cancer det handlar om.
En insikt som gjorde för jävligt ont. Och att få gråta gjorde också ont.
Jag vill inte ha den! Insikten! Jag vill kunna skjuta undan den och gömma den utanför mig själv. Glömma cancer! Glömma sjukdom! Glömma och önska att det blir som vanligt igen!!

Andra i min närhet har gråtit. Men jag har inte kunnat trösta. Jag har på något konstigt sätt satt dövörat till. Jag har inte orkat lyssna.
– Men sluta nu! Detta blir bra! Det kommer att gå bra! Var inte ledsen! Det blir Bra!
Jag har blivit frustrerad.  Och jag har funderat på om jag är helt känslokall som inte har kunnat gråta och känt samma oro som andra.

Jag har istället under hela tiden gått omkring med en känsla att det fixar sig, det blir bra! Fattar de inte?
Och det tror jag fortfarande. Det måste jag/vi tro. Detta kommer att fixa sig, det ordnar sig, trots insikten!

Mia

 


Snälla! Tyst! Tyst! Håll käften!

Den senaste tiden har varit turbulent! Det har hänt saker i mitt liv, både jobbiga och sorgliga och det har drabbat mig personligen.
Saker som tagit sån kraft av mig att jag bara har lust att vara hemma och gå till jobbet! Bara vara ifred! Och sova! Jag vill inte göra något annat. Jag är så otroligt trött!

Jag orkar egentligen inte handla i matbutiken för jag vill inte.
Jag orkar egentligen inte gå i tvättstugan eller ta fram dammsugaren.
Jag orkar egentligen inte åka förbi väninnan för en kopp fika.
Men jag gör det ändå.

Jag har kommit på mig att bli smått irriterad på hunden om hon drar i kopplet på promenaden! Min lilla vovve som är så lycklig när hon får vara ute i friska luften och som ger mig så mycket kärlek. Hur kan jag ens bli irriterad?
Och jag blir nästan galet förbannad på kundvagnen som bångstyrigt drar åt fel håll i butiken när jag handlar, eller på bilens bromsar som ta mej sjutton alltid ska gnissla även när jag nyss bytt både bromsklossar och skivor.

-Snälla! Tyst, tyst! Håll käften, röt jag rakt ut i luften häromdagen och slog händerna hårt mot ratten i ren ilska!
Jag skrek håll käften till bilens gnisslande bromsar!
Ja det är ju  ologiskt att bilens bromsar slutar gnissla för att jag skriker håll käften och ganska meningslöst att överhuvudtaget skrika åt döda ting. Och skönt var att jag var ensam i bilen så ingen hörde. Det hade blivit riktigt pinsamt.
Men det var en liten väckarklocka för mig att stanna upp och tänka efter. För att skrika åt döda ting, eller vara irriterad på en kundvagn är egentligen inte jag! Jag brukar sällan vara irriterad över huvud taget.
Som sagt har senaste tiden varit otroligt turbulent och många tråkiga saker har hänt. Saker som har drabbat mig personligen.
Och jag är en sån  person som vänder ut och in på hela mig när något händer. Jag kör på i hundra för att försöka
lösa problemet, lindra för andra i svåra situationer och försöka hitta svar, försöka hjälpa även om jag står maktlös. Jag avskyr att vara maktlös.

Jag försöker att vara positiv, att tänka positivt, att tänka att det ordnar sig! Det vill bli bra!
Men däremellan sjunker jag ner i frustration  över att vara maktlös, att inte kunna hjälpa eller fixa situationen. För ibland måste man lämna sådant till någon mer kunnig som vet bättre än jag, eller till en högre makt om man så vill.

Och det är då som man måste stanna upp och tänka på att ta det lugnt och inte bara köra på. Att acceptera att man inte kan göra allt, att man inte klarar allt. För man är inte mer än en människa.
Och inse att det faktiskt är okej att man tuktar ratten i bilen och skriker håll käften åt oväsentliga saker som bromsar som gnisslar.