Riktig mat & hälsa

Att komma till insikt kan göra otroligt ont!

Det är fjärde gången nu! Fjärde gången som denna jävla sjukdom drabbar en släkting under loppet av fem- sex år. Det är fjärde gången jag känner maktlöshet och förtvivlan.
Den här gången kröp sjukdomen än närmre mig själv och familjen.
En mycket nära anhörig till mig har cancer. Jag- vi har vetat om det i snart tre månader.
Den dagen jag fick veta kunde jag inte stå på benen. Jag kunde inte tänka klart. Allt i min värld föll samman. Jag bröt samman!
Jag fick en chock! Jag befann mig i en obehaglig bubbla av overklighet som inte ville släppa taget om mig. Det var som att leva i ett vakuum, att vara instängd med gråten som inte ville lämna kroppen och bröstet kändes som en obehaglig kramp av smärta.
Men trots känslan kom jag inte till insikt förrän nu i helgen. Flera månader efteråt. Det var som en blixt slog ner rakt i hjärtat och vände ut och in på hela mig. Och mitt hjärta grät och jag grät och för första gången släppte jag fri smärtan som molat där i bröstet. Men det var ingen befriande gråt. Det sitter kvar! Krampen i bröstet, oron och en känsla av maktlöshet. Ändå har jag har stor tillit till att detta kommer att gå bra.

I helgen kom  känslan över mig att det faktiskt är cancer det handlar om.
En insikt som gjorde för jävligt ont. Och att få gråta gjorde också ont.
Jag vill inte ha den! Insikten! Jag vill kunna skjuta undan den och gömma den utanför mig själv. Glömma cancer! Glömma sjukdom! Glömma och önska att det blir som vanligt igen!!

Andra i min närhet har gråtit. Men jag har inte kunnat trösta. Jag har på något konstigt sätt satt dövörat till. Jag har inte orkat lyssna.
– Men sluta nu! Detta blir bra! Det kommer att gå bra! Var inte ledsen! Det blir Bra!
Jag har blivit frustrerad.  Och jag har funderat på om jag är helt känslokall som inte har kunnat gråta och känt samma oro som andra.

Jag har istället under hela tiden gått omkring med en känsla att det fixar sig, det blir bra! Fattar de inte?
Och det tror jag fortfarande. Det måste jag/vi tro. Detta kommer att fixa sig, det ordnar sig, trots insikten!

Mia

 


Snälla! Tyst! Tyst! Håll käften!

Den senaste tiden har varit turbulent! Det har hänt saker i mitt liv, både jobbiga och sorgliga och det har drabbat mig personligen.
Saker som tagit sån kraft av mig att jag bara har lust att vara hemma och gå till jobbet! Bara vara ifred! Och sova! Jag vill inte göra något annat. Jag är så otroligt trött!

Jag orkar egentligen inte handla i matbutiken för jag vill inte.
Jag orkar egentligen inte gå i tvättstugan eller ta fram dammsugaren.
Jag orkar egentligen inte åka förbi väninnan för en kopp fika.
Men jag gör det ändå.

Jag har kommit på mig att bli smått irriterad på hunden om hon drar i kopplet på promenaden! Min lilla vovve som är så lycklig när hon får vara ute i friska luften och som ger mig så mycket kärlek. Hur kan jag ens bli irriterad?
Och jag blir nästan galet förbannad på kundvagnen som bångstyrigt drar åt fel håll i butiken när jag handlar, eller på bilens bromsar som ta mej sjutton alltid ska gnissla även när jag nyss bytt både bromsklossar och skivor.

-Snälla! Tyst, tyst! Håll käften, röt jag rakt ut i luften häromdagen och slog händerna hårt mot ratten i ren ilska!
Jag skrek håll käften till bilens gnisslande bromsar!
Ja det är ju  ologiskt att bilens bromsar slutar gnissla för att jag skriker håll käften och ganska meningslöst att överhuvudtaget skrika åt döda ting. Och skönt var att jag var ensam i bilen så ingen hörde. Det hade blivit riktigt pinsamt.
Men det var en liten väckarklocka för mig att stanna upp och tänka efter. För att skrika åt döda ting, eller vara irriterad på en kundvagn är egentligen inte jag! Jag brukar sällan vara irriterad över huvud taget.
Som sagt har senaste tiden varit otroligt turbulent och många tråkiga saker har hänt. Saker som har drabbat mig personligen.
Och jag är en sån  person som vänder ut och in på hela mig när något händer. Jag kör på i hundra för att försöka
lösa problemet, lindra för andra i svåra situationer och försöka hitta svar, försöka hjälpa även om jag står maktlös. Jag avskyr att vara maktlös.

Jag försöker att vara positiv, att tänka positivt, att tänka att det ordnar sig! Det vill bli bra!
Men däremellan sjunker jag ner i frustration  över att vara maktlös, att inte kunna hjälpa eller fixa situationen. För ibland måste man lämna sådant till någon mer kunnig som vet bättre än jag, eller till en högre makt om man så vill.

Och det är då som man måste stanna upp och tänka på att ta det lugnt och inte bara köra på. Att acceptera att man inte kan göra allt, att man inte klarar allt. För man är inte mer än en människa.
Och inse att det faktiskt är okej att man tuktar ratten i bilen och skriker håll käften åt oväsentliga saker som bromsar som gnisslar.