Riktig mat & hälsa

“Jag älskar dig” och ett hjärta…

“Jag älskar dig” och ett hjärta! Ord och en symbol i ett sms som borde göra mig glad, men denna gång stack det till i maggropen och oron tog vid.

Kristi Himmelfärds dag var en torsdag i år.
Det var en härlig försommardag, solen sken och i Stockholm stod grönskan i full blom och syrenerna var på väg att slå ut. Jag häpnade lite. Hemma hade sommaren inte kommit så långt, trots att det bara är några mil emellan. Jag åkte för att hälsa på dig. Jag tänkte att nästa gång jag besöker dig har nog syrenerna slagit ut hemma och då ska jag plocka syrener så du får dofta på sommaren från din sjukhussäng.
Vi satt länge hos dig den dagen. Du var så fin i håret. På sjukhuset hade de tvättat ditt hår och någon vänlig själ på avdelningen hade klippt dig. Du hade haft en stor dag, dagen innan. Din dotter gifte sig akut i parken utanför sjukhuset för att du skulle få vara med om hennes stora dag och du var så glad. Vi pratade minnen, du skämtade med oss trots att du hade så ont och fick morfin.
Vi hade tänkt ta med dig ut i sjukhusparken och fika på ett café, men du var för trött för det. Det gjorde inget. Vi hämtade kaffe  till dig och vi fikade tillsammans i ditt sjukhusrum. Du visade aldrig hur sjuk du var eller hur dåligt du mådde. Och tiden flög iväg den dagen. Plötsligt hade många timmar gått. Jag hade svårt för att gå, för att lämna dig den dagen och jag kommer alltid att minnas den som ljus, harmonisk och vacker. Du verkade så mycket piggare. Jag var så glad när jag såg dig äta din lunch med god aptit den dagen. Sist vi åt tillsammans fick du knappt ner en tugga. Du var så trött då, kroppen fick inte tillräckligt med syre på grund av metastaserna i lungorna. Du orkade egentligen inte gå upp och sätta dig vid köksbordet, men du gjorde det ändå. Du var alltid så tapper trots din sjukdom. Den sjukdom som du aldrig ville acceptera eller kännas vid. Du skulle kämpa! Du var en krigare och fast besluten att vinna över cancern!

Jag hjälpte dig att tvätta ditt hår den gången. Du lutade ditt huvud över handfatet och jag tvättade ditt hår. Du hade trots cellgiftsbehandlingarna ditt hår kvar och jag förundrades över att du inte tappat det. Det kommer jag alltid att minnas. Det kändes så bra att få hjälpa dig med det.

Ibland orkade du inte med att jag stannade för länge.
Du sa: -Det kanske är bäst att du åker hem nu så det inte blir så sent för dig.
Aldrig att du skulle säga att du egentligen var för trött för att ha besök. Aldrig! Du tänkte bara på andra. Inte på dig själv. Och du ville inte såra någon, trots att du var så sjuk min älskade syster.

Jag pratade med dig på måndag förmiddag, jag visste inte då att det var sista gången jag hörde din röst. Du hade svårt att andas och det var jobbigt för dig att prata. Jag frågade om det var jobbigt med andningen, men du sa som vanligt att det inte var så farligt. Jag ville bara höra hur du mådde. Du sa som vanligt, det är bättre idag och jag frågade som vanligt om du var sämre igår, och du svarade att det hade varit lite sämre.

Jag fick ditt sms på tisdag kväll där det stod: jag älskar dig och ett hjärta.
Visste du då att slutet var nära älskade syster?
Bara dagar innan hade du prata med din läkare och fått besked om att du skulle dö av din sjukdom. Det var först då du hörde vad man sa. Det var först då du kom till en acceptans efter två års kamp. Var det då du slutade kämpa? Du var så ledsen när jag ringde dig.
Jag visste inte hur jag skulle kunna trösta. Hur kan man trösta?

Man hade bestämt att du skulle få komma hem på permission till helgen, men jag vet att du ville hem för alltid! Du ville dö hemma. Dina barn hade gjort i ordning ditt rum och tapetserat med tapeter du köpt, men som inte hunnit komma upp på väggen. Du hade fått upp gardinerna med fjärilar i fönstret precis som du ville ha det. Jag skrev till dig, eftersom du hade svårt att andas att jag hoppades på att du skulle få komma hem. Du svarade tillbaka att du höll tummarna för det.

På dagen en vecka efter sista gången jag såg dig i livet tog du ditt sista andetag. Din dotter ringde tidigt på morgonen och sa att slutet var nära. Det hade varit fint väder hela veckan men den dagen var det plötsligt kallt och grått. Den dagen såg jag knoppar på syrenerna hemma. De skulle snart slå ut.
Min älskade syster! Du hann inte få komma hem och se de nya tapeterna på din sovrumsvägg, eller gardinerna med fjärilar i ditt fönster. Och jag hann inte plocka syrener till dig. Jag glömde bort det när du slutade andas.

Min älskade syster! Nu har du fått frid. Ditt ansikte var så rofyllt och smärtan var för alltid borta. Jag ville inte lämna dig där,  den  sista gången jag såg dig.
Jag saknar dig så!

Foto: Privat

 

Jag älskar dig och tusen ❤