Riktig mat & hälsa

Att leva med Wiplash- skada.

En morgon i oktober 1994 förändrades mitt liv totalt!
Det var första morgonen med halka, och jag var på väg till mitt jobb på min lediga dag! På min lediga dag?
Av någon anledning som jag  idag fortfarande kan fundera över, hade en kollega till mig bett mig jobba för att vi var kort om folk, men det visade sig senare att hon sett fel, jag inte alls hade behövt komma.  Varför skulle jag ut på vägen denna dag? Fanns det någon mening med det? Ja! Att jag skulle krocka och få men för livet! Eller?

Vid näst sista korsningen på Örbyleden i Stockholm, innan jag skulle svänga av till mitt arbete stannar jag för rött ljus, och en bil bakom mig dundrar in i min bil som åker ut i korsningen.  Jag kunde starta bilen och få den till sidan av vägen, men kunde inte komma ut då dörrarna fastnat och blivit ihoptryckta. Polisen kom till platsen och kunde hjälpa mig ut genom passagerardörren. Jag kunde gå själv. Det var ingen skada som syntes. Men när vi stod där och skrev skadeanmälan, kände jag en varm våg som gick från nacken ner i ländryggen och en intensiv värk i nacken.
Jag var nog ganska chockad, för när bärgningsbilen kom, bad jag chauffören att köra mig till jobbet. Jag var en hel halvtimme försenad.
-Du ska inte till jobbet, du ska till sjukhuset för undersökning. jag ser att du tar dig åt nacken, sa han. Det var ingenting mer med det! Han tog mig och bilen till verkstad och fixade sedan en taxi till sjukhuset för röntgen av nacken. Ingenting syntes på vanlig röngen iallafall. men senare vid en MR-röntgen hade jag buktande diskar mellan femte och sjätte kotan i nacken.

Dagen efter kom värken. Jag hade ont i varenda muskel i kroppen och kunde inte lyfta mina armar. Hela kroppen var i någon slags chock! Vid ett läkarbesök på vårdcentralen blev jag sjukskriven en månad. När den månaden hade gått, hade skadan förvärrats, men jag hade fått ett nytt jobb som jag var så glad över, så jag började jobba ändå, hade en nackkrage och åt massor av värktabletter, tills jag efter några månader ramlade ihop hemma. Därefter blev jag sjukskriven och borta från arbete  med långa rehabliteringar på olika center och sjukhus i flera år.  Och nackkragen hade gjort sitt! Med anledning av den hade dessutom mina muskler i nacken förtvinats , eftersom att de inte behövde jobba när jag hade den på. Detta gjorde att huvudet kändes som hundra kilo, och jag hade det jättejobbigt att bära mitt eget huvud . Ett tag orkade jag inte ens bära min plånbok. Helt otroligt!
Jag har nog testat allt som testas kan. Naprapater, kiropraktiker, akupressur, akupunktur, zonterapi, sjukgymnastik, Thai shi osv. osv.
Det som hjälpt mig bäst är akupunktur, zonterapi, sjukgymnastik och naprapatbehandlingar. Värktabletter vägrar jag idag att äta. De hjälper för stunden men kan inte ta bort smärtan som finns kvar när tabletten slutat verka. Däremot gör nypon och omega -3 och gurkmeja min vardag mycket lättare.

Jag har fortfarande besvär, och buktande diskar i rygg och nacke har följt mig genom dessa år vilket har resulterat i värk och återkommande ryggskott och nackspärr, värk i huvudet, dommningar i ansiktet och i armar, sned käke, yrsel, tappar saker utan att jag vill, tinnitus och sämre seende. Och ibland när jag har som mest värk kan även minnet svika.
Man har till och med slipat ner mina tänder för att jag hade svårt att tugga pga käken, men jag avbröt behandlingen på eget bevåg, gick till en kiropraktiker som drog käken rätt. Kan ju säga att det inte var skönt! Ingenting som jag vill göra igen, men som jag ibland måste göra igen då besvären åtekommer.
Min wiplash-skada syns inte! Men den finns och den är!

Förra hösten visade en magnetröntgen att jag fått diskbråck i ländryggen efter att jag sökt läkare för en ny värk som jag inte haft innan.
Mitt ena ben värkte något så vansinnigt att jag höll på att bli galen. Jag trodde det var en propp i benet naturligtvis, men som sagt, det var diskbråck med nervpåverkan, alltså nervvärk i benet. Det hjälper inte att ta smärtstillande, så det får jag leva med tills det eventuellt läker. Värken i benet kommer vid vila och stör min nattsömn, men sjukgymnastik,  gör mig dock sakta bättre.

Det här är vad jag lever med varje dag, och i höst har det gått tjugo år sedan olyckan, men jag har lärt mig att leva med skadan, och i dag är jag ute i arbetslivet igen, vilket bara det gör att jag känner mig mycket bättre. Att ha ett socialt liv  gör mig gladare och mer tillfreds med livet, och jag hanterar värken på ett bättre sätt. Jag har lärt mig balans efter många år,  att strukturera upp saker: Jag kan inte tvätta bilen och dammsuga hemma samma dag som ett exempel. Jag får ta saker pö om pö för att må bra. Åker dammsugarn fram hemma, får det vara det enda jag gör denna dag, annars riskerar jag ett ryggskott eller ökad värk. Det kan jag ha svårt att hålla även idag, efter så många år, för värken kommer efteråt och inte under tiden jag håller på.  

Jag är  envis som en åsna vilket är både bra och dåligt! Värk får inte hindra mig att göra det jag tycker är kul! Att sjunga till exempel eller att laga mat. Eller att gå till mitt arbete. Jag vet inte hur många gånger jag har vaggat iväg till jobbet med nackspärr eller ryggskott. Men jag har lärt mig att vila, oftast inte gör det bättre. Man ska röra på sig för att det ska lossna. Och jag kan, om jag har tur, hindra ryggskottet när det är på väg, genom att trycka på triggerpunkter på ryggskottsmuskeln. Ett bra redskap för det är min Happy Trigger när inte kraften från mina händer räcker till. Muskeln brukar slappna av när jag trycker med den.Alla sätt är bra utom de dåliga. 🙂

Så från att inte orka bära min plånbok, till att orka gå till jobbet varje dag!                                                            
                                              Det är lycka!

Jag har ett mycket bra liv! Mina barn och barnbarn är friska.
Jag får hålla på med det jag älskar mest som att sjunga! Jag bloggar här på Kurera och får laga mat vilket är en höjdare då det är ett av mina stora intressen.
Jag jobbar med det jag alltid velat arbeta med och trivs oerhört bra!

Så i det stora hela:
Värken är min vardag! Jag har både bättre och sämre dagar !
Men jag har lärt mig att leva med den! Det finns så mycket annat som berikar att det överväger smärtan!

Mia