att finna sin egen väg, sin egen sanning

Jag vet inte om den alltid funnits där, eller om den kommit med åren och successivt vuxit sig starkare: känslan att ingenting är omöjligt, känslan att det alltid går att hitta en kreativ lösning, en alternativ väg… eller kommer den kanske av att jag sett andra övervinna det oövervinnerliga, att jag själv också lyckats göra det omöjliga möjligt så många gånger… det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget… ett vet jag dock, att när livet överraskar med motgångar, medgångar, vägskäl osv. brukar jag tänka att, ”bara för att ingen kommit på just den här vägen än, betyder det inte att den inte finns…om jag följer min intuition, kommer jag till slut hitta den…den vägen som är min ”

Första gången jag reflekterade över mina egna val, baserade på min intuition, var när jag gick i psykosyntes-terapi hösten 2003. Min terapeut ställde då frågan “vilka beslut har du varit mest nöjd med i ditt liv?”. Jag satt tyst en stund och tänkte, för att sedan höra mig själv säga “de beslut jag fattat helt själv, där t.o.m. de flesta runtomkring mig inte höll med mig, inte ens min familj eller människor jag såg upp till…men de var alla baserade på min intuition, på vad jag kände inombords…”. Den eufori och det lugn som infann sig efter att jag sagt det, var helt obeskrivlig. Jag insåg att de gånger jag följt hjärtat till fullo – utan att ta in rim och reson, vad som förväntats av mig, vad som borde göras osv. – hade gjort mig lyckligast och mest tillfreds… Den berömda “polletten trillade ner” och när jag nu ser i backspegeln, förstår jag att det ögonblicket var smått banbrytande för mig. Den insikten har speglat alla val jag gjort det senaste decenniet. Den har också varit en oerhörd styrka och tillgång, när andra människors rädslor kommit till tals och ifrågasatt mitt liv. Även om ingen annan förstått, så har jag vetat. Att ta modet och våga vara i ingenmansland ett tag, utforska, ta in och vänta tills man VET själv, kan vara något av det viktigaste man kan ge sig själv…

Anledningen till att jag skriver om detta just nu, är att jag på sistone hamnat i en rad intressanta diskussioner som, oavsett om det handlat om träning, skador och sjukdomar, yrkesval, relationer, vägval i livet osv., berört det här med att vara i kontakt med sin inre kärna, sin sanning…att inte bara ge bort sitt liv i händerna på någon annans “bättre vetande/styrande hand/sanningar/begränsningar”, framför sin egen intuition.

För mig har bl.a. Min Personliga Yoga, Mesiner-tekniken (skådespelarteknik), OSHO’s visdom (Indisk mystiker) och DNA Theta-healingen (behandlar olika belief-systems inom oss), blivit viktiga komponenter i att skala av och centrera, att höra min inre röst och guide…

Det är så lätt att bli förblindad och glida med i samhällets/lärarens/läkarens rekommendationer…att lyssna på den där begränsningen på sitt jobb…att de där orden från pappan/partnern/vännen verkligen blir sanna…. Tänk om de har fel då? Tänk om du kanske kan uppfylla dina drömmar, bli frisk, hitta övningar/behandlingar som tar dig till nästa nivå i din egna evolution. Vad får dig att utvecklas, möta dina rädslor, din lycka, nyfikenhet, ovisshet, motstånd, sorg, eufori, tristess, tomhet osv…vad får dig att uppleva regnbågens alla färger? Är det en löprunda, en healing-session, surfing, en fika med bästa vännen, eller kanske en magisk måltid…vad det än är: Gör mer av det!! Allas väg är unik, ingen har tidigare varit exakt som du, så ta tillfället i akt, gör lite detektivarbete, utforska dig själv, din själ, din kropp, din väg. Precis lika naturligt som att årstiderna förändras, kommer allt ha sin gång, men Du bestämmer vilka frön som sås…

CARPE DIEM

Namaste

/d

tack och god natt

Häromdagen plingade en twitter-notification till på telefonen. Det var en liten påminnelse från Ph.D. Doreen Virtue, en magisk kvinna som bl.a. gjort några av de “deck” av oracle cards jag har hemma. I twittermeddelandet stod: “Today, create a list called “Thank you, Universe!” which contains everything you’re grateful for.”

Meddelande fick mig att börja tänka på min lilla “läggdags-process”… Precis innan jag ska somna, går jag igenom dagen, vad som hänt, det jag upplevt osv. Jag tackar i tur och ordning för allt, de personer som korsat min väg, det de gav, det de utmanade mig med…Jag tackar för att jag har mat för dagen, tak över huvudet, en säng att sova i, är omgiven av fantastiska människor, har olika hem runtom i världen, har en härlig familj osv… ALLT som kommer upp, stort som smått får ett ögonblicks erkännande. Jag avslutar sen med de drömmar jag har och fokuserar på det som ligger mig varmast om hjärtat…

Vad gör du allra sist innan du somnar?

Namaste

D

SommarYogaIntensiv