när tiden står stilla

Ända sedan jag var liten har jag älskat att måla och rita. Under uppväxtåren blev det mycket avbildande och realistiskt och jag var t.o.m. med i en teckningstävling som jag faktiskt fick pris i. MEN, någonstans i tonåren, troligtvis i takt med att man inte hade bild i skolan längre där någon annan bestämde vad som skulle ritas, började jag dock tappa den förmågan. Sedan dess har allt blivit mer och mer oproportionerligt, mer och mer mönster, blandat med allt möjligt konstigt. I ärlighetens namn vet jag inte ens om jag idag, skulle kunna rita någonting i dess naturliga proportioner. Sedan jag öppnade upp min värld, har det blivit ett annorlunda bildspråk…

För mig är ritandet och målandet en form av meditation. Jag tappar tid och rum. Tiden står stilla. Ibland får jag bilder eller en känsla under yogapraktiken, på stan, när jag tittar på film, under ett samtal, på morgonpromenaden…det kan vara precis när och var som helst. Sedan börjar jag nysta när jag får tillfälle…låter det som vill komma, komma. Pennan gör sina egna moves, jag blandar färger och drar penseln som det faller in – en oerhört skön känsla. Ibland när jag tittar på det efteråt, gillar jag det, ibland undrar jag vad sjutton det är för något. Andra gånger faller bitar på plats direkt, eller några år senare.

I samband med att jag gick i terapi hösten 2003, målade jag och skrev ner mina drömmar, som jag sedan tog med till min psykosyntes-terapeut. Det var då jag insåg hur viktigt det var för mig med målandet, vad det betydde för själen och mitt undermedvetna. Det viktiga var inte resultatet på pappret/duken, eller att det jag såg i huvudet kom ut exakt så som jag ”tänkte” mig det…det viktiga var att det fick vara som det var: autentiskt. I takt med att jag släppt mina föreställningar och bara låter känslan styra numera, har målandet blivit meditativt och väldigt helande…som om jag vilar.

Nuförtiden målar jag på allt möjligt, kylskåp, väggar, bord, surfbrädor…jag bestämde mig ”along the way”, att det fick vara en del av min vardag, eftersom det är en del av mitt liv. Oavsett om andra gillar det eller inte, eller om jag ångrar mig, så får det iallafall vara kvar som representation för den eran. Ibland när jag går förbi något av mina gamla hem, undrar jag om mina skapelser fotfarande finns kvar på väggarna, eller om någon målat över dem…

Namaste

D