Mona Jansén

Jag diskuterar min kompetens…

Postad: 30 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Jobb, Ledarskap/Psykologi | Etiketter: , , | Kommentera

… och jag ser hur den strax medelålders mannen med grå tinningar och bortarbetad skånska rynkar ihop ögonbrynen. En reaktion jag är van vid. En reaktion jag nu för tiden ser som en utmaning men då för tiden såg som en förolämpning.

 

Det är hans jobb att ifrågasätta mig. Det är mitt jobb att förklara mig. Ett jobb jag nu för tiden insett tillhör min yrkesroll men då för tiden såg som orättvis kritik och en risk att bli avslöjad som en bluff.

 

Studier har visat att framför allt unga kvinnor i ledande positioner bär på en känsla av att aldrig riktigt räcka till, att inte riktigt ha samma chanser och att inte riktigt ha den självkänsla som krävs för att ta sina nederlag som en naturlig del av sin utveckling.

 

Är du kvinna och bär på dessa känslor så har jag utarbetat en teknik, som jag själv använt mig av, dels för att bygga upp dig själv i din yrkesroll och dels hur man lär sig att inte blanda ihop sina roller i livet. För bara för att du misslyckats med ett projekt, inte nått uppsatta mål eller ligger sist i er interna liga betyder detta inte att du är en bluff eller misslyckad som människa.

 

Jag önskar att någon hade lärt mig det när jag började som ledare för över 10 år sedan.



Hen är inget mer än ett könsneutralt pronomen…

Postad: 28 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter | Etiketter: , | Kommentera

Jag kan inte förstå hur detta lilla ord på tre bokstäver kan väcka så extremt mycket känslor och hur mycket en del människor vill elda upp sig kring detta.

 

Kan jag inte bara få påpeka två saker innan ni kissar på er av upprördhet.

 

Hen handlar inte om att fastställa ett tredje kön (något som många verkar oproportionerligt rädda för) eller att på något sätt sudda ut gränser mellan man och kvinna där vi blir tvungna att tona ner eller förneka egenskaper.

 

Förlåt, jag kom på en tredje sak också, hen handlar inte om sexualitet, sexuell läggning eller sexuella preferenser.

 

Dröm er tillbaka, eller försök i alla fall minnas någon av alla grammatiklektioner ni närvarat vid och försök minnas vad ett pronomen är. Är ni där? Bra! Så vad gör det då om vi nu har ett könsneutralt pronomen där vi slipper lägga in värderingar kring om det är en man eller kvinna vi har framför oss?

 

Är vi så galet rädda att inte kunna placera folk i fack och koppla våra fördomar till egenskaper de helt enkelt måste besitta på grund av det fysiska kön de är födda med? Vi pratar till exempel om kvotering in i bolagsstyrelser – det kan vi ju strunta i om man införde och använde hen – då skulle fler kvinnor in i styrelserna – INTE för att dem var kvinnor utan för att dem var mest kompetenta och bäst lämpade för platsen.

 

Jag ser så många fördelar med att kunna använda ett könsneutralt pronomen och ni som inte gör det, använd inte hen då men gör er inte löjliga över något bara för att ni antingen inte har förstått innebörden eller användningsområden. Och gör er absolut inte löjliga över något för att ni är rädda för det.

 

Och nu, innan ni skriver en kommentar om hur jag inte ska säga till er vad ni ska tycka och göra, läs igenom inlägget igen och främst punkterna kring vad hen inte är!



Den ädla konsten av rekrytering…

Postad: 27 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Ledarskap/Psykologi | Etiketter: , , , | Kommentera

I massor av år har organisationer och företag ägnat sig åt att förfina konsten av att rekrytera rätt, det finns specialister utbildade i allt från kroppsspråk till personlighetstester, till rena kunskapsprov som nästan kan liknas vid IQ-tester till kluriga case som ska avgöra vilken kandidat som är rätt.

Det kostar att rekrytera fel. Det kostar att introducera fel och det kostar att rekrytera om igen. Men hur många tester vi än använder för att få in rätt person i teamet eller rätt ledare i gruppen så träffas vi alltid personligen och det är där det kan bli rörigt.

Har vi fastställt våra KJF:er, våra kritiska jobbfaktorer, egenskaper som vi inte kan kompromissa med och har vi rätt frågetekniker för att fastställa om det är en rosa fantasibild kandidaten målar upp av sig själv. Säger hen enbart vad som förväntas?

Oftast så är ledare säljande, karismatiska och får andra att verkligen lyssna på dem, egenskaper som är tuffa att skåda igenom vid ett intervjutillfälle. Troligtvis har de rekryterat en hel del själva och är fantastiskt förberedda samtidigt som de kan diskutera vad som helst, hur som helst, när som helst på ett helt obehindrat sätt.

När kandidaten sen kommer in och är en lång man, lagom attraktiv kvinna eller helt enkelt speglar den rekryteraren är eller vill vara, ja då har studier påvisat att man blir påverkad åt att erbjuda hen jobbet.

Så det jag vill komma till är att det inte spelar så stor roll hur många verktyg vi uppfinner för att hitta rätt kandidat när rekryteringen till slut bottnar i en magkänsla, attraktion eller fördom.

Men hej, ingen sa att det skulle vara lätt!



Ett chefsskap blir du tilldelad…

Postad: 26 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Ledarskap/Psykologi, Relationer | Etiketter: , | Kommentera

… ett ledarskap måste du förtjäna varje dag.

Exakt den meningen sa min första och hittills bäste överordnad till mig för över 10 år sedan när jag klev in i chefsposition inom retail. Jag var ung, kvinna och hade en aningen förvriden bild av vad en chef var.

En chef var tuff, hård och pekade med hela handen, för jag var övertygad om att det var så man nådde resultat och fick saker gjorda. Den inövade attityden klickade inte med min personlighet och jag undrade flera gånger när någon skulle komma på att jag inte alls var någon chef. När någon skulle avslöja mig som en bluff.

Mona med en svart tröja och en par snygga glasögon ute i vackra vädret.

Foto: Majs Keller

Jag ville coacha, utveckla och se medarbetare växa. Jag ville vara en ledare, inte någon chef.

Steg 1 blev att ta reda på vad jag tyckte en bra ledare var och hittade en förebild i min närmaste ledare. Jag skapade en målbild över vem jag ville vara, i detalj skrev jag ner egenskaper och hur dem gestaltade sig. Och till slut – hur visste jag att jag blivit den ledare jag ville vara?

Steg 2 var att fylla på verktygslådan – hur gjorde man när man coachade? Vad sjutton var en coach egentligen? Kunde en coach inte vara hård och tydlig, hur gjorde man då med dem oundvikliga tuffa samtalen som kommer inom alla organisationer? Hur skulle mina kollegor som var solklara chefer uppfatta min ledarskapsstil?

Steg 3 var att inte ge upp. Jag visste vad jag skulle göra, hur jag skulle göra,  varför jag ville göra det och hur jag visste att jag hade nått mitt mål.

Jag leder på exakt samma sätt idag. Jag coachar och utvecklar med stor humor som ett av de viktigaste redskapen och älskar varje dag av det. Jag får ibland gå tillbaka till dem första stegen och påminna mig själv om vad jag tycker kännetecknar det jag vill vara och hur jag vill leda. Ibland får jag även påminna mig själv om varför jag älskar ledarskapet.

Svaret på om man föredrar en ledare eller chef brukar vara solklart men varför har vi då så många chefer kvar på ledande positioner i stora organisationer?



Har vi inte tröttnat på ytliga bloggare snart?

Postad: 25 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Åsikter, Media | Etiketter: , , | Kommentera

Jag själv är inget geni på sociala medier utan har mer eller mindre precis insett makten i att på rätt sätt nå ut via dessa forum. Däremot känner jag ett underbarn som tänker rätt, i rätt tid, med rätt ord och rätt handlag skapar succé efter succé via nätet.

 

Bloggen underbarnet har är mäktig, eller skulle jag säga bloggarna? I den ena bloggen är budskapen engagerade, politiska, fantastiska och språkmässigt formulerade på det sätt att man själv måste ta ställning.

 

I den andra får bilderna munnen att vattnas och är den enda jag känner till som kan beskriva mat och dryck på ett humoristiskt, ödmjukt och opretentiöst sätt.

 

Varför blir då inte denna bloggare nominerad till någon form av gala, fest eller vad man nu kallar det? Varför uppmärksammas inte detta underbarn som aldrig tvekar att skriva om såväl det bekväma som obekväma?

 

Kan det inte finnas en gala för dem bloggare som faktiskt gör skillnad, jobbar för attitydförändringar som kan förbättra vardagen för så många?

 

Ska jag bli tvungen att själv skapa detta evenemang, så gör jag det för har vi inte tröttnat på ytliga modebloggare, Stureplansprofiler och fashionistas snart?



Fyra utvecklingsstadier

Postad: 25 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Relationer | Etiketter: , | Kommentera

Jag skrev innan om ledarskap i vardagen och insåg sedan att jag kanske varit lite luddig i min formulering och skulle vilja ta ner det till en enklare nivå genom att gestalta fyra utvecklingsstadier man oundvikligen går igenom inför alla ”uppgifter” i livet.

 

Kommer du ihåg när du lärde dig att cykla?

 

1. Först var du exalterad och glad, äntligen skulle du få ta bort stödhjulen, äntligen skulle du få göra som storasyskonen, vännerna eller mamma och pappa. Ivrig satte du dig på sadel och tittade ner på pedalerna, kanske höll pappa i pakethållaren och hejade på dig. Ögonen var tyvärr fortfarande mot pedalerna och cykeln vinglade över hela vägen. Olyckan var framme och kanske även skrubbsåren på knä eller hand.

 

2. Nu är du inte lika glad längre. Dumma pappa ljög och sa att du skulle klara det. Dumma cykel som bara vinglar – det måste vara något fel på den. Dumma. Dumma. Dumma. Nu tänker du aldrig sätta dig på cykeln igen, på med stödhjulen så tänker du cykla så tills dem tillverkar cyklar som inte vinglar. Men pappa tillåter det inte utan vill att du försöker igen.

 

3. Du försöker igen och helt plötsligt vinglar det inte så mycket. Du vågar kolla upp och pappa ljög ju inte alls. Du kan. Eller kan du? Du söker bekräftelse och frågar om pappa håller i. Håller du pappa? Är jag duktig? Kan jag detta nu? Kan jag cykla som alla andra nu?

 

4. Tänk att du lärde dig att cykla, tänk att du nu är expert och kan cykla med pappa till skolan och får cykla med dina vänner när du vill. Du kan och mår bra. Du kan inte ens minnas när du inte kunde. Du är en cyklist nu.

 

Nu var det här grymt förenklat och jag skriver inget om hur du hittar eller känner igen ett utvecklingsstadie samt vilket typ av ledarskap du bör använda för att nå från stadie 1 till stadie 4. Och det knepiga kommer in när du ska hantera tillbakagångar som oftast sker till stadie 2 – hur gör man då?



Ledarskap i vardagen

Postad: 24 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Relationer | Etiketter: , , , | Kommentera

Jag har idag haft en konversation som fick mina tankar att snurra kring ledarskap i vardagen. Jag har länge själv varit medveten om hur jag och andra i min närhet använder tekniker vi lärt oss genom att närvara i ledarskapsutbildningar men även hålla dem.

 

Jag har därför börjat omarbeta mitt material för olika användningsområden och tänkt igenom rent praktiskt hur man kan använda det som partner eller förälder.

 

När jag talar om att använda ledarskap i relationer menar jag inte, aldrig, i manipulativt mening och styrverktyg utan mer som ett samtalsverktyg som leder till förståelse och förhoppningsvis acceptans i båda parter. Förståelse och acceptans leder i sin tur till att man når ett gemensamt mål, skapar en personlig vinst i båda och därmed ökat självförtroende och stärkt självkänsla.

 

Jag kan vara något stort på spåren här känner jag och kommer återkomma med mer praktiska tillämpningstips även om det är svårt att lära ut via text på en så kanske ni kan få en liten insikt i det jag kallar ledarskap i vardagen.



Jag hade en far…

Postad: 24 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Relationer | Etiketter: , , | 4 kommentarer

… man han gick bort alldeles för tidigt i en sjukdom som skapar fruktansvärda symtom direkt kopplade till ett lagligt gift vi säljer nästintill överallt. Han dog i KOL, 57 år gammal, och hans gift var förpackat i cigaretter.

Detta är det tal jag höll till honom på hans begravning:

Pappa, se hur många som har kommit på ditt sista kalas. Se hur många som samlats här idag för att berätta dina historier, för att minnas den du var och för att säga farväl.  För var det något du visste hur man gjorde, käre far, så var det att ställa till med fest.

 Och göra barn, Kjelle lelle, med eller utan blodsband, en synnerligen svår konst. Men det kunde du.

Vi är många som kallar dig far, pappa, och vi är många som räknar oss till din familj så det var en väldans tur att din famn var så stor och ditt knä så bekvämt. Du var rädd om oss alla. Du var rädd om din mor. Jag tyckte alltid att det var fascinerande att se hur du store, starke far blev så liten när farmor var närvarande, var i telefon eller bara nämndes. 

Du var en man av världen, pappa, och dina historier uppmuntrade mig att söka mig utanför Fröseke, Djuphult, Grönskåra och Nylund. Men ibland kom världen till dig, far, som när den afrikanske konstnären knackade på dörren med sina tavlor och du vänskapligt ville bjuda på en ”Swedish Coffee-CoCo”.

 Du bjöd in underliga människor i våra liv, pappa, och du breddade dem. Jag tvivlar starkt på att jag själv skulle stå med samma tolerans, acceptans och förståelse för olika folkslag, religioner och kulturer om inte Bosse Sjöman suttit barnvakt, om jag inte fått köra bil med Fågelben som femåring eller om jag aldrig upplevt och överlevt en äggsexa innan jag fyllt sju år. 

 Det är många som kallar dig vän, pappa, och var det något som betydde något i din värld så var det vänskap, lojalitet och gemenskap. Vänskapen i jaktlaget, även om jag har ett svagt minne av att du någon gång hävdade att din hund Gumman var den mest pålitliga av dem alla. Lojaliteten i att inte avslöja en fiskekamrats något väl tilltagna historier och gemenskapen i att berätta dem tillsammans.

Om du, pappa, varit medlem på Facebook hade du haft flest vänner av oss alla och till skillnad från oss andra, så hade alla på din lista, faktiskt,  delat ditt köksbord vid minst ett tillfälle. Jag är övertygad om att vi hade hittat dig i gruppen; ” Vem är måtta och varför skulle jag vilja dricka med honom?” kanske hade du också gått med i; ”Det enda du inte överlever är livet, så lev det varje dag”.

Du levde ditt liv, pappa, på ditt alldeles egna sätt. Du var envis som få och jag är så glad och tacksam att ingen av oss barn ärvt denna högst irriterande egenskap. Inte heller har vi fått din önskan om att vara sällskapets medelpunkt eller om att höras eller synas mest.

Du är saknad, pappa, och kommer så alltid att vara. Så fort någon ser en hallonsodaflaska. Fiskar en strömming. Skjuter en, förlåt, hittar en tjäder vid en elledning när det inte är jaktsäsong. Njuter av en soluppgång i en båt. Hör en countrysång. Finner fler kräftor än man trodde gick in i så få mjärdar.

Så fort någon kramar sin pappa, sin son, sin vän. Så fort någon tar lite extra gräddsås till potatisen eller majonnäs på mackan. Ja, då är det för dig. För dig käre far.

Du var en stor man, pappa. ÄR en stor man och din storhet lever kvar i alla oss som minns din värme, din glädje och din kärlek. Du gjorde mig stolt käre far och var min hjälte framför alla. Du var min vän, min pelare och min mittpunkt.

Pappa, se hur många som samlats här idag, inte en endaste av dem tror att detta är ditt sista kalas, inte ens jag.

Vi ses igen käre far, vi ses sen.



Speciell har en far…

Postad: 24 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Relationer | Etiketter: , , | Kommentera

… som är en mycket aktiv pensionär med halvtidsjobb och många fritidintressen. Här om veckan hade han haft herrmiddag hemma hos sig och herrarna hade bestämt sig för att bege sig ut i skogen för att plocka lingon.

 

Denna promenad visade gå lite vilse, en av herrarna hade fallit i skogen och fått ett fästingbett vilket Speciells far berättade för Speciell. Allt slutade mycket odramatiskt och alla herrarna var hemma välbehållna.

 

När Speciell får höra detta avslutar hon snabbt telefonsamtalet för att ringa sin syster Unik:

 

– Har du höööört om pappas herrmiddag, brister Speciell ut. Efter den meningen hör jag inget för Speciell har tagit fram ”farbror-rösten” som alltid gör när det pratas med Unik om deras far. Rösten är som den hos en skvallrig tant men med farbrortonläge och det spelar ingen roll vad som sägs i den stunden då Speciell framför mig har förvandlats till en liten kutrygg, grå gubbe.

 

Ibland undrar jag om Unik sitter och ser Speciell som jag.

 

Påminn mig om att fråga det när vi ses på torsdag.



Lojalitet…

Postad: 23 september, 2012 Av: Mona Jansén Kategori: Jobb | Etiketter: , , | Kommentera

… är ett vackert ord som har lika många betydelser som tolkningar. För mig så innebär lojalitet olika saker beroende på i vilken typ av relation det används.

 

På jobbet innebär det att jag aldrig skulle säga ett ont ord om mitt företag, min chef eller produkter. Det innebär också att jag använder min påtalanderätt flitigt. Söker jag andra jobb innebär det också att jag underrättar min närmaste chef om detta och varför.

 

En hamn på kvällskvisten, inga båtar är fästa.

 

Men som jag inledde med så innebär inte lojalitet samma sak för alla och jag önskar ibland att vi i våra hjärtan och hjärnor förbjöds tolkningsfriheten i dem vackrare orden.

 

Tänk vad lätt det hade varit då.



Om bloggen


Namn: Mona Jansén.
Ålder: 34 år.
Bor: Stockholm, nyss uppflyttad från det småländska höglandet.
Familj: Ja, stor, dramatisk och klumpig.
Sysselsättning: Butikschef, utbildare och föreläsare.
Om mig: Passionerad, envis småländska med alltför mycket Stockhomsdialekt och knäppa idéer. Har en irriterande positivt attityd, älskar förändring men misslyckas ständigt med att dölja hur dålig förlorare jag är.
Fokus just nu: Efter 30 fattade jag vad det handlade om så till nästa insikt slår till är jag sjukt fokuserad på att förverkliga alla mina drömmar och äntligen få börja jobba med friskvård och träning på allvar.
Om bloggen: Mina relationer ur ett humoristiskt perspektiv, både privata och arbetsrelaterade. Träning, resor, mat och hur man lyckas inse att den största förändringen i ens liv måste komma inifrån.

Vi söker framtidens stjärnbloggare

Är du den vi söker?

Skriv till oss och berätta mer om dig själv.